SAIK:s semifinalhistoria
SAIK är klart för semifinal mot Bollnäs. Det är för 16: året i rad som man tar sig till minst semifinal. Men minns ni alla år? Jag har försökt att sammanställa samtliga 16 semifinalserier med lite blandade minnen. Fyll gärna på med era minnen också!
SAIK: motto har alltid varit att man vill spela bandy så långt in i mars som möjligt. Nu är vi där igen, för 16:e säsongen i rad, spelar SAIK nu semifinal efter att man slagit ut mesta mästarna Västerås med 3-1 i matcher. Det är ganska imponerande siffror och SAIK är ensam i bandysverige om den bedriften.
Men kommer ni ihåg alla dessa semifinalår som antingen slutade i semifinal eller dom som gick hela vägen fram till Studenternas? I den här artikeln tänkte jag försöka minnas tillbaka på alla dessa år. Kom gärna med egna minnen i artikelkommentarerna.
Vi börjar med säsongen 1994/95. SAIK hade då året innan åkt ur mot Boltic i tre raka kvartsfinaler. Något som man i Sandviken inte alls var nöjda med. Man hade innan det spelat sex raka semifinalserier och att åka ur i kvartsfinal var inget annat än ett stort fiasko. Man plockade in en tränare från Kungälv, vid namn Sören Persson. Sören Perssons svartvita stålmän blev ett begrepp i bandysverige.
Man tog sig till semifinal genom att slå ut Villa i två raka matcher. Boltic blev motståndare, precis som i kvartsfinalen året innan.
Den första semifinalen spelades i Karlstad och det var en match som jag själv upplevde på plats. Åkte från Sandviken vid lunchtid och när vi kom fram till Tingvalla minns jag att det var blåsigt och kallt. En annan sån där oviktig detalj som jag minns var att Bosse Hansson fanns på plats. Bosse är känd SAIK-fan och det visste vi ju i klacken och började skandera: Vi vill se Bosse vinka! Och han vinkade faktiskt. Matchen kommer jag ihåg blev ganska odramatisk. Boltic var det klart bättre laget och vann med 5-2. En jobbig hemresa blev det.
SAIK tog dock revansch i hemmamatchen och vann lika klart. 5-2 slutade även den matchen. En tredje och avgörande match blev det på Tingvalla. En skräckarena för SAIK som inte hade vunnit särskilt många gånger där tidigare. Det gjorde man inte heller den här gången. Boltic krossade SAIK och deras gulddrömmar med 9-3.
1995/96
En av de mest minnesvärda semifinalserierna kanske. För motståndet stod Ljusdal, som något överraskande hade slagit ut Vetlanda och därmed försatt SAIK i att få en extra hemmamatch.
Den första semifinalen blev brutalt spännande om jag inte minns helt galet. SAIK vann med 6-4 men det satt hårt inne och duellerna mellan Zeke och Schvesnikov blev ett hett samtalsämne i många år efter.
Returen i Ljusdal kommer jag ihåg som ett fint minne. Marssolen sken i kapp med oss SAIK-are på IP i Ljusdal. Hemmalaget hade bränt mycket krut redan i kvartsfinalen och det tog stopp till slut. SAIK vann med 8-5 och var klar för final.
En final som man dock förlorade mot VSK med 7-3.
1996/97
Med 3-0 i matcher slog SAIK ut Vetlanda och man gick in i semifinal med gott självförtroende då man åter stod mot Boltic. Detta Boltic som hade raserat SAIK:s slutspelslycka så många gånger tidigare. Och det började precis så illa även den här gången...
I första matchen så blev det förlängning och spänningen var olidlig runt Jernvallen. Rickard Timmerklev spelade i Boltic under många år och han var den som förstörde fredagsmyset för mig och alla andra SAIK-are. I förlängningen så satte han 8-7 i en sanslöst bra bandymatch kommer jag ihåg. Hemresan till Ockelbo gick i glöggen och whiskyns spår. Jag vet inte hur många gånger jag sa att det var kört nu. Man vinner aldrig nere i Karlstad, osv... Det var konstigt att inte farsan slängde av mig och lät mig gå hem...
Då det var dags för returen på söndagen kunde jag inte sitta hemma och vänta på att Sportradion skulle börja sända. Jag var tvungen att gå ut på en lååååång promenad för att stilla mina nerver. Men jag hade fortfarande ingen tro på att SAIK skulle fixa det. Det blir säkert 7-1 eller något sådant, kommer jag ihåg att jag tänkte.
Det började också illa. 3-1 i halvtid till Boltic och jag satt framför radion och text-tv visade det mest elaka siffror jag kunde tänka mig just då. Men mitt i all pessimism så väcktes mitt hopp. SAIK reducerade och kvitterade. Jag vågade fortfarande inte tro på att SAIK för första gången på hur länge som helst skulle vinna på Tingvalla. Men man lyckades med konststycket att vända 1-3 till seger med 5-3. Undrens tid var tydligen inte förbi...
Den tredje matchen spelades på Jernvallen och lockade storpublik. Det jag minns bäst ifrån den här matchen är när Hans Åström åker ifrån alla Bolticspelare och från hyfsat nära håll, tar han i för hela Sandviken och dunkar upp bollen bakom Mikael Forsell i Bolticmålet. Något Forsell kritiserade Åström för efter matchen. Han tyckte inte att det var speciellt nödvändigt att ta i så där hårt. Men det var han själv om att tycka...
Man vann med klara 6-1 och var i final igen. En final som också den blev minnesvärd. För första gången på 51 långa år stod SAIK som segrande lag igen. 5-4 mot VSK.
1997/98
Nu var inte SAIK det lag som jagade mer. Nu var man det jagade laget och man blandade rätt friskt med resultaten den här säsongen. Villa stod för kvartsfinalmotståndet och det blev fem matcher. I den sista vann SAIK hemma med hela 10-0.
I semifinalen så mötte man Falun. 9-1 vann man hemmamatchen med och i returen så blev det desto hårdare. 2-1 vann SAIK med och var ännu en gång klar för en final. Jag minns inte speciellt mycket av den här semifinalserien. Varför vet jag inte men är det någon som kan komma med lite minnen från den, är ni välkomna.
Finalen vill jag inte minnas då man inte alls kom i närheten av VSK som tog tillbaka guldtronen. 6-4 slutade matchen.
1998/99
I en stenhård kvartsfinalserie vann SAIK med 3-2 i matcher mot Ljusdal. Sista matchen gick till sudden death där Zeke avgjorde, tror jag i alla fall. Rätta mig om jag minns fel.
I semifinalen så fick man möta VSK och man vann den första matchen hemma med 8-6. VSK tog revansch två dagar senare och vann med 7-5. Avgörandet stod på Jernvallen inför storpublik, den största på Jernvallen genom alla år, 5798. Men matchen blev tyvärr ett antiklimax. VSK körde över SAIK och det jag minns mest är väl Niklas Spångbergs skada i slutet av matchen och att det blev Sören Perssons sista kväll i svartvitt.
1999/00
SAIK vann över Bollnäs i kvartsfinalen med 3-0 i matcher. Sedan var det dags att möta VSK igen. I en spännande match på Jernvallen kopplade SAIK greppet och vann med 4-3. Det kändes skönt för då kunde man åtminstone räkna med att får se SAIK i minst en match till den här säsongen. Men SAIK ville inte spela fler semifinalmatcher den här gången. I förlängning i returmatchen på Rocklunda avgjorde Patrik Södergren för SAIK. 5-4 vann man med och var klar för final. Jag minns att jag satt framför radion och hörde referatet och när Lappen stångade sig fram som han alltid gjorde och satte bollen, överröstade jag radion tror jag.
I finalen så slog man sedan Hammarby med 8-5 och även där hade Lappen huvudrollen då han gjorde tre mål. Lappens bästa säsong i SAIK?
2000/01
Usch. Det här slutspelet minns jag av fel anledningar. Kvarten mot Ljusdal var inga som helst problem, 3-0 i matcher. Men sedan väntade Hammarby i semifinal. Och det blev en riktig rysare. SAIK vann den första matchen på Zinken, efter förlängning. Man skaffade sig riktigt bra utgångsläge. Men Hammarby svarade direkt genom att kvittera i matcher då man vann den andra matchen som spelades på Jernvallen. Även där krävdes det förlängning. I tredje matchen så var Hammarby klart bättre och vann med 5-2. Fördel Hammarby med andra ord.
Så kom då den fjärde matchen. På Jernvallen och storpublik och bra match, som det brukar bli mot Bajen. Matchen gick till förlängning, kan ni tänka er? Och i den så avgör Andreas Lindström, numera Eskhult. Men sättet han avgjorde matchen på, kom att diskuteras flitigt. Ett inspel från kanten tar på Andreas munskydd och studsar retligt förbi Kjörling. Vilda protester från SAIK men domare Nystedt?, valde att inte döma bort målet. Den som protesterade mest var Magnus Muhrén och han fick fyra matchers avstängning för sina synpunkter.
Jag kommer ihåg att jag satt kvar på träläktaren vid sektion B, plats 437, ganska så länge efter det snöpliga slutet. Åh ibland ångrar jag att jag är sportintresserad....
2001/02
SAIK vann mot Edsbyn i kvartsfinal med 3-1 i matcher och ställdes sedan mot Falun i semifinal. Där gjorde man processen kort med dalmasarna och vann med 3-0 i matcher. Man gjorde hela 22 mål på tre matcher och klev in i finalen som stora favoriter. Man visade inte VSK någon empati heller utan körde över dom med 8-4. Frågan är om SAIK haft ett bättre lag än det man hade den här säsongen. Jo kanske säsongen....
2002/03
Man fortsatte att imponera och förlorade bara fyra matcher under säsongen. Villa i kvartsfinal besegrades med 3-0 i matcher och sedan var det Edsbyn i semifinal och där var man om än, ännu överlägsnare. 19-5 i mål och 3-0 i matcher. I finalen så blev det tajtare då Hammarby var riktigt nära att knäppa SAIK på näsan. Men en viss Björkman satte det avgörande 6-5 målet med inte alls många minuter kvar av finalen och en succé säsong fulländades.
2003/04
SAIK som nu hade vunnit två raka guld var även stora favoriter till att försvara det. Man vann över Vänersborg i kvartsfinalen med 3-0 i matcher. Sedan blev det Hammarby igen då. Man fick en kalasstart då man vann med 6-4 på bortaplan i den första matchen. Men sedan förlorade man hemmamatchen med 5-6 efter en gastkramande match. Tredje matchen på Zinken blev en enkel historia för Hammarby, 8-3. Att SAIK skulle lyckas resa sig efter den smällen trodde inte många. Men man gjorde en heroisk insats och efter förlängning i den fjärde matchen så slog Andreas Westh till med sitt kanske viktigaste mål i SAIK-tröjan. Han följde med upp i en kontring och med ett ganska så avigt avslut, hittade han nätet och 2-2 i matcher var ett faktum. Hammarbyfansen som hade tagit ut finalplatsen, tystande ganska så rejält i samma stund.
Men det var bara en förskjutning av firandet för i den femte matchen så var man starkare och vann med 8-4 på Zinken. Kommer ihåg Rosendahls skott från 35 meter som ställde Kjörling. Den här matchen blev också Kjörlings sista i SAIK.
2004/05
Om säsongen innan bjöd på en rafflande semifinalstrid mellan SAIK och Hammarby så var det inget mot den kamp man hade den här säsongen. Redan i kvartsfinal så stötte man på varandra och SAIK började hemma. Man förlorade i sudden death med 4-5 och gamle SAIK-spelaren Rickard Kock gjorde tre mål. Men det var Oscar Jonsson som avgjorde på ett slumpskott, om jag inte minns fel.
Den andra matchen fick också den till sudden och även då var det Hammarby som avgjorde. 2-0 i matcher till Hammarby och värvningen av Per Fosshaug till SAIK, kändes helt bortkastad. Nu skulle Bajen bara avgöra antingen på Jernvallen i den tredje matchen eller i den fjärde på Zinken. Fosshaug var det ja. Han skrev ju på för SAIK efter jul och det vållade ju en hel del olika åsikter. Vissa slutade att gå på bandy. Man kunde ju för f-n inte värva en av det värsta hatobjekten, lät det. Men Per tystade tvivlarna genom att direkt på avslag i den 3:e matchen, lägga en långlyra på Muhrén som ensam med målvakten satte 1-0 och då hade uret inte kommit till 30 sekunder ens. Man vann med 5-1 och hoppet levde.
Sedan gjorde man en kanonmatch på Zinken i den fjärde och vann med 3-2. Avgörandet skulle ske på Jernvallen och stärkt av de två senaste matcherna, gick SAIK segrande ur striden och vann med 4-2.
Bollnäs väntade sedan i semifinal. Bollnäs hade något överraskande slagit ut VSK i kvartsfinal och SAIK var varnat. Men Bollnäs hade nog bränt det mesta av sitt krut och kunde inte riktigt matcha SAIK. 3-0 i matcher och SAIK, som i redan i kvartsfinal var uträknat, var i final igen.
Finalen blev dessvärre något av en grov besvikelse. Edsbyn stod för motståndet och SAIK hade på något vis underskattat Byn, kändes det som. Matchen slutade 6-4 till Byn och tv-sändningen blev svart under stora delar av matchen. Något jag hade önskat kunna ha skett live också....
2005/06
SAIK tog sig förbi Vänersborg ganska så enkelt med 3-0 i matcher. Men i semifinal så väntade Edsbyn. Detta Edsbyn som hade kört över allt och alla under säsongen. Det gjorde man även med SAIK. Detta är SAIK:s svartaste semifinalserie genom alla tider. 3-0 i matcher och 17-2 i mål. Ja, det var en riktigt tung serie detta.
2006/07
SAIK vann över Bollnäs i kvartsfinal med 2-0 i matcher och i semifinalen väntade åter igen Edsbyn. Minnena från fjolåret kom tillbaka. Edsbyn var inget sämre lag detta år. Men SAIK hade också klivit upp ett par snäpp och man gav verkligen ”Byn” en match. Föll med 6-4 i första matchen i Dina Arena. Sedan vann man hemma med 3-2. Men i den tredje matchen så fick ”The bluered machine” i gång spelet och vann med 8-2. SAIK svarade med att kvittera i matcher då man vann den fjärde med 5-1 och då imponerade man verkligen. Chansen till en skräll fanns.
Men Edsbyn visade sig åter igen för starka på hemmaplan och sista matchen slutade med 6-2 till hemmalaget.
2007/08
Patrik Nilssons fantastiska säsong med hela 94 mål i grundserien. SAIK såg verkligen starka ut och Motala gjorde man processen kort med i kvartsfinalen. Sedan blev det Hammarby. Ett lag man så här långt aldrig hade slagit ut i semifinal. Men det började väldigt bra. 7-2 på Zinken i den första matchen och nu hade man ju guldläge med två raka hemmamatcher. Men icke då.. SAIK hamnade i ett 0-2 underläge ganska så snart och det hämtade man sig aldrig riktigt ifrån. 2-3 slutade matchen och nu var det 1-1 helt plötsligt. Men i den tredje matchen, också den på Jernvallen blev det andra bullar. I en av SAIK:s kanske bästa semifinalinsatser, krossades Hammarby med osannolika 14-2! Det var 7-1 i halvtid. Helt crazy som Kalla sa i OS.
Den fjärde matchen blev jämnare men SAIK lyckades åter igen vinna på Zinken. 6-4 och ny final för de svartvita stålmännen. Edsbyn, de senare årens skräck i slutspelssammanhang väntade och nu skulle man inte låta Edsbyn använda kryptonit mot starka stålmän från Sandviken. Men vad händer? Ja, det kanske inte var kryptonit men något var det i alla fall. För den utspelning man fick uppleva på plats på Studenternas, var det länge sedan man tvingats uppleva. Edsbyn hade avgjort finalen redan efter en kvart, då det stod 5-1. SAIK såg blekare ut än en sjösjuk finlandsresenär. Det var bland det värsta jag upplevt som SAIK-supporter och är det någon gång jag sökt tröst i en flaska, så var det på den hemresan. Det gick t o m så långt att jag skrev en bekännelse till Edsbyn och helgonförklarade deras lag. Då har det gått långt och jag var faktiskt nykter när jag skrev det....
2008/09
Fjolårets semifinalserie har väl ingen glömt. En riktigt het drabbning mellan två giganter. SAIK ställdes mot VSK och det blev en minnesvärd serie. SAIK vann första matchen hemma på Jernvallen och när man sedan hämtade in ett 0-4 underläge i den andra matchen och skakade fram en förlängning, var den här serien nästan en klassiker redan då. Men VSK repade mod och vann i sudden. Sedan vann VSK den tredje matchen med 5-3. I den fjärde som spelades i strålande solsken och det som skulle bli den sista matchen på Jernvallen, nu blev det ju inte så, vann SAIK med 7-4 och det jag minns bäst av den är Simon Janssons genombrytning på högerkanten och sedan in framför mål och sprättet upp i nättaket. Det var ett vackert mål och när det dessutom gjordes av en kille som bara var 18 år, fick man nästan tårar i ögonen. Att man senare på våren fick tårar i ögonen för att Simon valde Edsbyn, är en annan historia...
Den femte och avgörande matchen blev spännande precis som de andra. Men VSK gjorde ett ryck i andra halvleken och gick fram till 4-1. Ett ryck som SAIK aldrig kunde hämta upp men en fantastisk serie gjorde man i alla fall. Falla med flaggan i topp, heter det ju.
Ja det där var alltså SAIK:s semifinal historia 16 år tillbaka. Nu återstår det att se vad vi får skriva om årets semifinal mot Bollnäs. Att det kommer bli spännande vet vi i alla fall.
Må bästa lag vinna!
