Annandag jul - En bandysaga
En annandagmatch i ett derby, dock ej en klassisk bandymatch och ett minne av en av bandyns stora legendarer Kjell Ljusberg, som dog på Annandagen för två år sedan
Annandag jul – En bandysaga
Det finns ingen sport och dag på året som förknippas så med varandra som Annandag jul och bandyn. Det finns nästan ett magiskt skimmer runt denna kombination. Familjetraditioner, kompis och vän traditioner byggs och bibehålls runt denna klassiska dag. Vissa andra sporter har försökt att kopiera av vår djupa tradition och rent av stjäla den ifrån oss. Men nej, det går inte. Bandyn och annandagen är en symbios som man inte kan ta isär eller ta. Det är underbart tycker jag. Visst är det märkligt att vissa lag drar tre, fyra gånger mer publik på Annandagen än de gör någon annan dag och visst vore det roligt om det alltid var stora publikfester när det var match. Men nu är det som det är och alla bandylag, oberoende av serietillhörighet får arrangera en Annandag fest var annat år i snitt.
En av bandyns stora ledarlegendarer Kjell Ljusberg dog på Annandag jul 2020. Det kändes så typiskt att denna man som andades bandy dygnet runt just fick dö på bandyns stora dag. Kjell Ljusberg som var en vän till mig och som var en av två hedersmedlemmar i Svampen var den enda som har varit tränare i alla Hälsinglands fyra stora bandyföreningar. Han kom från Nynäshamn och var med när Nynäshamns IF spelade sin enda säsong i Sveriges högsta bandyserie. Året var 1972. Varför Kjell slutade som spelare och gav sig på tränarkarriären i så unga år vet jag faktiskt inte. Men en tränarkarriär som började i Helenlunds IK och som sedan sträckte sig över en hel massa lag och år blev det för Kjell. Han gjorde tre sejourer i ÖSK, alla lika lyckade. Antingen såg han till att ÖSK hängde kvar i högsta serien eller så såg han till att de gick upp. Jag frågade en gång Kjelle vilket som var hans stora lag i hjärtat. Han hade ju tränat så många lag. ”Det borde du veta Robban” svarade han, tog sig för sitt bandyhjärta och sa med hög och stadig röst ”ÖSK, förstås” Det värmde verkligen. Det var med stor sorg som vi fick meddelandet att Kjell hade gått bort. Hur vi fick veta det? Självklart genom en bandymatch. Vi satt ett gäng under corona säsongen och skulle titta på Boltic mot ÖSK. Då utlystes en tyst minut för Kjell som tydligen hade tränat Boltic under en säsong också. Något jag hade glömt bort eller förträngt snarare.
Nu var det Annandag igen och ÖSK skulle spela mot KVBS. Ett lag som bara funnits i ca 15 år, men ändå kallas mötena med dem för klassiska. Nej, särskilt klassiska är inte mötena med KVBS. Däremot var mötena med Katrineholms gamla storlag KSK, klassiska. I min barndom så såg oftast den södra Allsvenska tabellen ut som så att antingen låg ÖSK först eller också låg KSK först. Matcherna mellan lagen hade allt. Det var en klassisk match, det var derby och det var seriefinal. Större kan det ju knappast bli. Sedan kom några finansgubbar på att de skulle döda den gamla fina bandytradition som KSK bar på och även soppa bort spåren av den andra stora Katrineholmsklubben genom att starta ett nytt lag som döptes till KVBS. Det finns några få lyckade sammanslagningar i idrottssverige men det finns också en hel drös av misslyckade. KVBS kan väl knappast höra till de lyckade. Ett ganska bra bandylag slås ihop med ett lite mindre bra och tillsammans blir de ett ännu lite mindre bra lag. Man soppar bort traditionen och lagets historia. Så brukar det se ut, men vem lär sig av historien? Ja, det kan man fråga sig.
Hur som helst så gav vi oss iväg mot Katrineholm och derby är det ju i alla fall även om Katrineholmsklubben är ny. Det var tre bussar som rullade mot Sörmland. Svampens kärna åket i vår buss och vi kom i god tid till Katrineholm. Vi letade febrilt efter en pub som hade öppet redan klockan 11 och varför gå över ån efter vatten. De låg en pub/restaurang bara ett par hundra meter från arenan. Ett ställe vi inte har känt till tidigare. När vår chaufför ringde och sa att vi kommer en busslast med bandysupportrar så var de tydligen tveksamma att ta emot oss. Fidan, vår chaufför fick övertyga ägarna om att vi var ett lugnt sällskap. Varför ifrågasatte man att en bandysupporterklubb skulle vara skötsamma? Jo, naturligtvis för att Boltic Blosarna hade varit där veckan innan. Tydligen hade de smitit från notan och betett sig illa. Som vanligt får man väl säga. Det är för bedrövligt att detta gäng ska åka land och rike runt och dra ner ryktet för alla andra välskötta bandysupporterklubbar. Efter en stund andades dock personalen ut när de märkte att vi var normala bandyfantaster. Trevligt ställe var det och dit åker vi nog igen när vi spelar i Katrineholm nästa gång.
När vi kom upp på läktaren så var det en fantastisk känsla att upptäcka att när vår buss resenärer gick upp så var Örebro läktaren redan halvfull. Det var tydligen publikrekord, över 1100 åskådare och av dessa så var uppskattningsvis ca 200 från Örebro. Den bästa borta siffran vi har haft på många år. Rekordet som jag har varit med på bortsett från SM-finalen 1973 förstås är ca 400 ÖSK supportrar och det var också i Katrineholm år 1993.
Matchinledningen såg ut som de flesta matcherna har gjort i år. Mycket boll för ÖSK men inte så många chanser. En slumpchans dök dock upp när en KVBS:are tappade bollen mellan benen i straffområdet. Bakom honom stod en ÖSK:are som bara vispade till den och ÖSK hade tagit ledningen. En mycket märklig straff fick KVBS sedan men Kimmen gjorde en kanonräddning på den. 2-0 kom logiskt när ÖSK äntligen hittade in bakom Katrineholms köttmur och när KVBS fick till en reducering i slutet av halvleken så kändes det lite orättvist. En tremålsledning för ÖSK speglade mer spelet. ÖSK tog tillvara sina öppna chanser i andra och gick upp till en 4-1 ledning och allt såg klart ut men med två slumpmål i slutminuterna lyckades KVBS få till en riktig rysare och det sista som hände var att KVBS fick hörna. Den blev resultatlös och alla vi Svampar på läktaren kunde snarare pusta ut än att jubla för en seger som borde ha varit klar långt innan matchens sista skott.
Hemresan var en sådan där skön tittbakalutad resa med en starköl i handen och samspråk med goda vänner. Kvällen avslutades sedan på hemmapuben Östers krog. Där delades priset till Årets Bandybaddare ut för 34:e gången. Bandybaddarkommittén består av undertecknad, Lisette och Svampens nye ordförande Magnus Eriksson Malm. Nu var Lisette och jag helt överens om att Magnus borde få den i år. Men för att dela ut den till honom så måste vi ju finta honom och få med honom på att det var någon annan som skulle få priset. Vi hade gjort vårt förarbete och när vi i kommittén gick fram så var Magnus övertygad om att den gamle ordförande Lars Carlsson skulle få sin andra bandybaddare. Lisette och jag ställde oss på varsin sida om Magnus och jag höll ett litet kort tal som kunde stämma in både på Lars och Magnus och sedan sa jag namnet på vinnaren. Magnus höll på att tappa hakan men han blev mycket glad. Han är verkligen väl värd priset efter allt slit han lägger ner på bandyn.
Och ännu en Annandag kan läggas i minnenas ask. Det var en välsignad Annandag!
