Bandy ur ett barns perspektiv
Det finns bandymatcher och så finns det bandymatcher. Några är på riktigt. Några är på skoj. I vissa fall spelas det på is. I vissa fall på ett vardagsrumsgolv. Så är det hemma hos mig i alla fall där nu under brinnande slutspel pågår bandymatcher där spelare som Edlund, Berlin, Löfstedt och Honung(?) är huvudpersonerna. Så är det att vara fem år och intresserad av bandy.
Johan Löfstedt passar till Linus Forslund. Daniel Berlin skjuter och han gör mål! 8-5 till SAIK!
Nä, det är inget kortare matchreferat från en SAIK-match. Inte en riktig match i alla fall. Så här låter det just nu i vårt vardagsrum hemma. Joel, äldsta grabben, 5 år gammal springer fram och tillbaka i rummet och lagen han möter är många. Hammarby med Patrik Nilsson i spetsen (tror att det är det enda namnet han kan, har inte lärt honom några fler…). Edsbyn, Bollnäs och Broberg är några andra. Och självklart så är han SAIK.
Ibland får även lillebror vara med och då får han som oftast uppträda som Broberg, något han verkar ha accepterat...
Även om det är ganska så frustrerande ibland att försöka se på tv när en bandymatch pågår för fullt, så måste man ju ändå tycka att det är härligt med barns fantasi och det är ganska så roligt att lyssna på när namnen på alla spelarna rabblas upp, en efter en. Fast den där danske backen i SAIK är det lite svårt med efternamnet, så han får heta Honung…
Det kanske inte är så konstigt att grabben har blivit intresserad av just bandy när han från oktober månad fram till i slutet av mars matas med bandysnack från fadern. Påtvingat kanske många skulle vilja säga men jag tror faktiskt inte det. Det här intresset har sakta men säkert byggts upp och från att ha tappat orken efter 20 minuter in i matchen, klarar han nu av 90 minuter. Plus alla dom minuterna i vardagsrummet…
I tisdags när den andra semifinalen spelades så var det tänkt att jag skulle gå själv och jag brydde mig aldrig om att åka hem efter jobbet, utan stannade kvar i Viken. Då ringde telefonen. Numret var hemifrån. Jag svarade och hörde ganska direkt vem det var. Det var Joel som hade en fråga bara. ”Får jag gå på bandy?”
Problemet var ju det att jag satt i Sandviken och han i Ockelbo. Men det hade han också lösningen på. ”Jag kan åka buss med farfar”. Min far som skulle in på bandy hade just den här veckan bilen på verkstad så han skulle ta bussen in.
Sagt och gjort. Joel åkte buss med farfar och på så vis fick han uppleva semifinalen på plats och det var minsann en mycket nöjd liten kille jag mötte upp på resecentrumet.
Nu på fredag så ska hela familjen in och heja fram de svartvita bandyhjältarna och jag behöver knappast visa på vem som är vem av spelarna i alla fall….
Den här lilla historien ville jag bara dela med mig av för att visa hur viktigt det är att barn får leva ut sin fantasi och hur viktig idrotten är. Jag känner igen mig mycket i det Joel gör. Jag har också spelat en del vardagsrumsmatcher, fast då var det mest hockey som gällde då mitt bandyintresse väcktes lite senare i åren. Men sättet är likadant och det kan jag säga, att det har jag inte mått dåligt av. Däremot så kanske min mor inte mådde så bra när bollar studsade upp i fönster och blomkrukor… Men det är smällar man får ta!
Så till alla er som är föräldrar vill jag bara säga att hur än jobbigt det kanske är att städa undan bollar och klubbor dag efter dag, gör det med ett leende och tänk på att ditt barn mår bra och vem vet, i en framtid kanske vardagsrumsmatcherna leder till någonting större….
