Dagen efter reflektioner
SAIK vann en märklig match på Zinken i går. Efter att ha spelat ut Hammarby i första halvlek och ledning med 6-1, vände matchbilden helt dom sista 45. Hammarby var riktigt nära att komma i kapp men SAIK kunde till slut rida ut stormen och vinna med 9-7. Christoffer Edlund gjorde fem mål och verkar närma sig fjolårets form.
Får be om ursäkt att min matchrapport har dröjt så här länge. Men det har tagit tid att smälta gårdagens batalj. Fast man inte var där och såg matchen, var man nästan knäsvag runt kvart i 21 i går kväll. Det var som kollega Paschen och jag sa i dag: ”Hade det varit semifinal, hade man nog fått hjärtproblem”.
Det var onekligen en märklig elitrapport-onsdag man bjöds på. Med ett öga på damhandbollen och ett på datorn, så var det otroliga matchutvecklingar på båda skärmarna. Svenskorna med murbräckan Torstensson i spetsen manglade Ungern sönder och samman i precis samma stund som SAIK for fram på Zinken och lämnade ingen grönvit nåd. Ett tag undrade jag faktiskt om den eminente Martin Henrikssons skapelse, elitrapport, hade fått fnatt. 1:an kom, 2:an kom, 3:an kom och så rullade det på ända fram till det att Sverige stod klar som semifinallag och SAIK hade gjort 6-1 på Bajen, på Zinken, på 45 minuter! Och som det inte var nog med det så hade Vänersborg, årets kanske besvikelse i elitserien, 10-1 (!) i halvtid på stackars Boltic. Vad var den här onsdagen på väg?
Jag nattade Joel med ett belåtet leende på läpparna. 6-1 på Zinken! För bra för att vara sant? Jo, nog kändes det så alltid. Och när jag efter en saga där Kalle Anka spelade huvudrollen, kom tillbaka till datorn, hade Hammarby helt plötsligt knaprat in två bollar. Orolig? Nä, inte då och när Micke Nilsson gjorde 7-3 var min känsla fortfarande att det skulle bli seger.
Men sedan började det bli allt jobbigare. På 1½ minut så gjorde Hammarby två mål och helt plötsligt skiljde det bara två mål. Från ledning med 6-0 i den 44:e minuten till ledning med bara 7-5 i den 67:e. Är det någon som har sagt att det går fort i bandy?
Nu var jag tvungen att undersöka om det fanns någon Tennisberg på plats på Zinken. Och det gjorde det. Tillsammans med Kenth Hultqvist satt han och bevittnade en match som dom beskrev som den kanske galnaste match dom sett på länge. Faktum var ju att man sände en hel del från matchen. Men det kanske berodde på att den hade utjämnats så markant. Varje gång Hammarby kom i anfall, så sänkte jag ljudet på radion, för att några sekunder senare höja igen. Jubel då och mina farhågor hade besannats. Så fungerar jag när det är bandy på radio. Men på Nilssons 6-7 reducering hann jag inte med att hitta volymknappen och jag fick höra det stora jublet från det knappa 3000 på Zinkens läktare.
Men under ett musikuppehåll kunde jag bara minuter senare konstatera på elitrapporten att Mossan hade gjort 6-8 och sekunder senare så beskrev Tennisberg att det var ett typiskt Mossan-mål. Han grävde ner Sandvikenskallen och körde rätt på. Nu då. Nu skulle det väl ändå vara klart?
Inte riktigt då. 1½ minut senare så slår Hammarbys Johan Östblom till med ett hörnmål och så var det då 7-8. Nu började jag känna en viss tvekan på att detta skulle ordna sig. Skulle man tappa 6-0 till 8-8?
Svaret blev: Nej. Med bara minuten kvar av ordinarie matchtid så anföll SAIK och någon fälldes i straffområdet och domare Öhrlund blåste straff, den tredje straffen för SAIK. Christoffer Edlund som tidigare under matchen satt två straffar och två spelmål, gled fram och utan pardon så satte han punkt för en fantastisk kväll på Zinken.
Det här är ju en sådan match man skulle vilja ha sett och på samma gång, inte. Jag vet inte vad det är med dessa två lag. Men det blir alltid sevärda matcher och oftast otroligt spännande och heta drabbningar. Sedan Hammarby tog klivet upp 1995, har matcherna mellan SAIK och de grönvita från söderns höjder, varit höjdpunkterna under en säsong. Man har jublat många gånger. Man har nästan gråtit många gånger. Man har svurit väldigt många gånger och man har väl ibland också kanske sagt saker om det här laget som man inte är så stolt över.
Men det säger jag i alla fall: Matcher mot Hammarby är något alldeles extra och jag är övertygad om att Bajenfansen håller med.
Skrev i inför rapporten att det troligtvis inte skulle bli någon målsnål match. Kul att man har rätt någon gång… Och matchen mellan Edlund och Nilsson vanns av Edlund med 5-4. Helt sjukt egentligen att två spelare gör nio mål tillsammans. Lite extra roligt tycker jag det är att Christoffer fick göra hela fem mål i går. Snacket om att han bara gör mål mot de sämre lagen, kanske tystnar i och med det här. Nu har han fått upp rejäl fart på både målskyttet och skridskorna. Han ligger nu bara ett mål efter Nilsson i skytteligan och den matchen blir nog jämn hela säsongen ut.
Den här matchen hade ju två ansikten. SAIK dominerade kraftigt i första och spelade en propagandabandy. Hammarby gick in till pausdrickat ganska så stukat kan jag tänka mig. Men Stefan Karlsson, tränare i Hammarby, han verkade inte ha gett upp tron om en vändning. Att han inte tog timeout i första halvlek, förvånade åtminstone mig. Men på 18 minuter så lyckades han gjuta mod i de grönvita och man kom ut som ett helt annat lag och gjorde en storstilad upphämtning.
Nu är det väl också så att i ledning med 6-1 kanske man går ner lite i tempot och börjar tumma lite på spelet. Det var kanske en orsak till att SAIK var nära att göra ett historiskt mål-tapp. Jag vet då ingen match med SAIK där man har tappat en sådan stor ledning.
Nu höll det ändå och man var ju faktiskt nära att göra tvåsiffrigt igen. I så fall hade det varit för tredje matchen i rad. Men 9 mål på regerande svenska mästarna är ju inte så dåligt det helller…
Att påstå att SAIK är i bra form, är väl kanske ett understatment av högre klass. Man har nu vunnit sju raka matcher sedan den där förlusten hemma mot Villa i mitten av november. Det liknar till stor del förra säsongen. Nu får vi hoppas att det inte blir samma utveckling som då. Men det tror jag inte kommer att ske. Tycker mig se ett annat SAIK i år. Ett mer komplett lag. Ett lag som är starkt över alla positioner. Man har unga spelare som tar för sig allt mer och Mischa börjar nu hitta rätt mer och mer. Jag tror på en god fortsättning även efter jul den här säsongen.
Härnäst väntar Vetlanda kommande tisdag i Göransson Arena. En tuff match att vänta. Vetlanda har spelat bra så här långt. Nu har man dock en bortamatch i Haparanda på söndag och sedan färd ner till Sandviken. Det kan sätta sina spår.
Anmärkningsvärt från övriga matcher i går var ju Vänersborgs islossning mot Boltic. Efter 10-1 i halvtid så lugnade man ner sig lite och det blev till slut 13-3. Det gjorde säkert lika gott för Vänersborg som det gjorde ont för Boltic. Det här var trots allt lite av en fyra poängs match och då får man inte kollapsa så här. Det finns risk för en baksmälla av större modell nu och tåget kan mycket väl gå snart för Karlstadsklubben.
Sirius är för mig en gåta. Tippade dom som slutspelslag med skrällchans. Nu ser det mer ut som om man får snegla neråt i tabellen. Med spelare som Eskhult, Mickelsson och Spjuth i laget, har jag svårt att förstå att det inte går bättre. Förlusten i går mot Tillberga ingick förmodligen inte i Magnus Berglunds kalkyler för den här säsongen. Samtidigt så ska man veta att när det väl vänder, för det kan det mycket väl göra, då kan Sirius slå vilket lag som helst. Fråga SAIK…
Kungälv fortsätter att plocka sina Skarpe Nord poäng. Man har tre raka vinster där och i går så var det Vetlanda som fick åka hem tomhänta. Kungälv är faktiskt på slutspelsplats för tillfället och man är verkligen en överraskning i år. Roligt för klubben och för bandyn.
