En baksmälla med gott slut

Tredje raka segern i Stockholm för ÖSK, men det satt hårt ut och matchen avgjordes i slutminuterna

En baksmälla med gott slut
Stockholmsveckorna led mot sitt slut, skulle ÖSK lyckas med det fantastiska att åka till Stockholm och ta tre raka segrar. Det till synes lättaste motståndet Gustavsberg uti skärgården återstod för de gulsvarta för att göra Stockholmstrippeln fullständig.
Vi startade från Örebro vid samma tid som onsdagen före, det vill säga halv fyra. Det är lite längre ut till skärgården än till Gubbängen men eftersom matchen skulle börja en halvtimme senare så hade vi ganska stora förhoppningar att hinna träffa Stockholms ÖSK:arna på den nya puben Bridge 77, där de satt i lugn och ro och väntade på oss. Allting gick bra till en liten bit norr om Södertälje, där började Stockholmskaoset och vi började hasa oss fram mot vårt mål. Olika byten av filer hjälpte föga, den fil som gick fort ett tag stod nästan helt still en stund senare. Vi kom då på en lysande idé; om vi svängde av vid Rönninge så skulle vi slippa de långa köerna. Idén var nog bra, problemet var att vi inte var ensamma om den och det blev en del köer i alla fall. Dock fick vi se små pittoreska förorter på nära håll och det var ju ganska roligt. Någon öl på krogen blev det dock inte, men vi kom med andan i halsen precis när matchen skulle starta kl. 19:30. Vi började sätta upp våra läkarflaggor i alla hast och då meddelade speekern att matchen var uppskjuten en kvart därför att ÖSK:s spelarbuss hade hamnat i den tröga stockholmstrafiken och blivit försenad. Ja, spelarbussen hade ju varit i samma trafikkaos som vi, bara en dryg timme tidigare. Nu kunde vi sätta upp våra flaggor och samla ÖSK klacken på borta läktaren i lugn och ro.
Vi var ca 15 ÖSK supporters som drog igång med våra sedvanliga sånger och spelarna verkade tända och peppade. Med Rättviksmatchen på näthinnan så visste man ju vad de gulsvarta kan åstadkomma och de började i samma vilda fart som vi såg mot Rättvik.
Tidigt 1-0 till ÖSK, ganska snart en straff som dock brändes, men 2-0 målet lät inte vänta på sig och man började så smått att hoppas på en storseger och en ännu mer förbättrad målskillnad men av detta blev det inget. ÖSK skapade förvisso massor av hörnor och man hade initiativet i matchen men det började kännas som om det inte klickade riktigt. Oturen grinade oss också i ansiktet när en hörna tog i ribban och en i stolpen. På slutet av halvleken började också Gustavsberg sticka upp och i ett av dessa anfall så fick man straff. Den slog man in och i stället för en stor ledning så gick ÖSK till halvtidspaus med en knapp och osäker 2-1 ledning.
När så andra halvlek startade så var allt storspel från ÖSK:s sida som bortblåst. Gustavsberg hade nog så mycket av spelet och oron i Svampenklacken var uppenbar. Det kändes som om matchen kunde gå hur som helst och mycket riktigt, vår känsla var rätt, Gustavsberg kvitterade. Jag vill faktiskt påstå att det var inte helt orättvist i det läget. Visst ÖSK hade kunnat och kanske borde ha avgjort matchen i förts halvlek, men när vi var långt in i andra så kändes oavgjort ganska logiskt. När vi började närma oss  matchens sista tiominuter så tog sig dock ÖSK rejält i kragen och började trycka på ordentligt. Gustavsbergarna började också tröttna och drog på sig två utvisningar. Nu väntade man och hoppades på att det avgörande målet för ÖSK skulle komma. Då får Gustavsberg en jättechans med ett friläge, men skytten skjuter i stolpen och ÖSK går på kontring och skapar ett kanonläge, detta skott går också i stolpen men på returen gör ÖSK mål och vi är i ledning igen. När vi närmade oss de 90 så kom Robin Folkesson fram på högerkanten och slog in en boll mot mål som på något sätt letade sig in i mål. Spelarna och vi på läktaren kunde andas ut och sedan kom 5-2 av bara farten.
Efter matchen blev klacken avtackad av spelarna och spelarna avtackade av klacken. Det är en fin tradition att spelarna alltid kommer fram till Svampenklacken och ställer upp på linje och någon av Folkessonarna drar igång ett knackade i isen. En annan tradition är att några från Svampenklacken ställer upp på en bild tillsammans med en spelare. Detta skedde även denna match och en av supportrarna var supporterlegendaren Jocke Sjöborg. Dock är ute is ofta mycket halare än inne is så Jocke gjorde en riktig rova över bandysargen. Det såg lite läskigt ut men det gick visst bra till slut i alla fall.
Hemresan gick lite snabbare än ditresan, inget kaos från Stockholm med andra ord.
Nu laddar vi för den stora drabbningen ”derbymatch” mot Boltic. Om jag hade vingar som örnen och vaknade…
 

Robert Erickson2024-12-06 15:43:00
Author

Fler artiklar om Örebro