Ett försök till samlade tankar kring finalen
Att skriva något om gårdagens final redan i dag, var svårare än jag hade trott. Man vet ju knappt vad man ska börja i för ände. En final som hade det mesta. Trevliga fans, härligt väder, en match som var avgjord efter 45 minuter och ändå blev spännande. Ja, det är SM-finalen 2012 det.
Jag vet inte riktigt var jag ska börja. Ska man ta det från Micke Nilssons underbara träff efter 46 sekunder eller ska man ta det från Joel Othéns magiska räddning? En utsträckt hand som räddade kvar guldet i Sandviken.
Nä, jag tror jag börjar på läktaren. Vårt gäng från Ockelbo blev väldigt tidiga ner till Uppsala. Det var nästan som kunna tro att man hade missat att det var sommartid. Klockan hade inte ens nått ett då vi kom in på området. Men vad gjorde väl det? Det är något speciellt att få komma in på Studenternas ett par timmar innan match. Att stå på läktaren och blicka ut över hela området och se hur det sakta men säkert fylls på med folk. Det är SM-final känsla det.
En annan härlig SM-final känsla är när man kan stå och prata med fans från det andra laget. Som den här killen från Lidköping i går. En ägare av en klädaffär som i går hade ekiperat sig i en blåorange(!) tröja med Prinsen Karlssons matchtröja knuten kring midjan. En riktigt trevlig prick som på något sätt att kommit in på vår sektion där majoriteten var svartvita. Men vad gjorde väl det? Vi hade en lång pratstund och vi diskuterade också vem som egentligen är den riktige prinsen. Karlsson från Lidköping eller Daniel från Ockelbo. Minns inte vem vi enades om var den rätte…
Men just det här är ju vad en final i bandy handlar om också. Att kunna stå och snacka med motståndarfans utan att det blir tjafs. Bara glada miner och trevligt. Skulle vara intressant att se hur det skulle funka på en fotbollsmatch i allsvenskan?
Mycket före matchen handlade om hur mycket Villa-fans det skulle bli på läktarna och nog blev det ganska mycket blåvitt. Man kunde ganska snabbt konstatera att läktarmatchen var avgjord i ett tidigt skede, före matchen. Under och efter vet vi ju hur det slutade…
Men tycker ändå att SAIK-fansen gjorde ett bra jobb och det som ett par timmar innan match var en totalt öde kortsida, fylldes på ganska bra när matchen startade. Och jag hörde minsann att man hade tränat in läxan som jag gav under hela förra veckan….
Men att det inte ens blir över 20 000 i den sista SM-finalen i Uppsala är inget annat än bara för dåligt. Tror säkert att många skyller på Sandviken för det. Men det kan väl ändå inte vara hela sanningen. Det pratades om att 23 000 biljetter var sålda och man kan ju då undra var dom 4000 tog vägen? Trist slut för Uppsala som gjort ett kanonjobb i 22 år. Tack för alla dessa underbara stunder och jag hoppas att vi kan få chansen att komma tillbaka.
Matchen då? Ja, vad ska man säga om den. Jag sa till flera jag träffade i paus att det här var en exakt kopia av 2008 års final där Edsbyn manglade SAIK sönder och samman. Men där slutade likheterna. 2008 fortsatte förnedringen. I går blev det spännande. Riktigt spännande. Vid 6-2 började jag planera för hur jag på snabbaste sätt skulle ta mig ner på isen och hylla mästarna. Vid 6-4 slutade jag att fundera och vid 6-5, sjönk jag bara ner på läktaren och gömde ansiktet. Vid Joels räddning, slutade nästan det svartvita hjärtat att slå, vilket enligt SAIK-låten ska vara omöjligt. På den efterföljande hörnan satt jag ner och blundade och inte förrän den äldre herren från Stockholm som stod bakom mig, knackade på ryggen och sa: ”Du kan ställa dig upp nu”, reste jag mig och sen blåste Kandell av matchen. För övrigt den enda gången i andra halvlek där jag samtyckte med Kandells visselpipa….
Men för att backa till första halvlek då. Ska inte påstå att jag hade sett det som hände framför mig men när Micke Nilsson gjorde som sin bror, åkte i full fart framåt och krutade in ettan redan efter 46 sekunder, ja då kände jag att det här skulle kunna bli en rolig söndag i Uppsala. När sedan Edlund krutade in straffen till 3-0, kände jag sanslös glädje och samtidigt så led jag faktiskt med Villa och dess anhängare. Det blåvita havet på ena kortsidan la sig som spegelblank sjö i vårsolens sken och chocken var i det närmaste total och anledningen till att jag led med dom, var ju för att man har varit med om det själv.
Trots tidig timeout så fick inte Villa i gång benen och nerverna fortsatte nog att spöka samtidigt som SAIK spelade ut sitt fulla register och hade inte Berggren fått i gång sitt målvaktsspel, hade det kunna blivit mycket mer innan dom första 45 minuterna var spelade.
Samtalsämnet i halvtid kretsade nästan mer om Villas kollaps än SAIK:s fina spel och det kan man väl förstå. Många av dom neutrala åskådarna kände sig säkert bestulna på entrépengen. Själv så myste man väl så där lagomt. Men inne i kroppen fanns en känsla av att det här inte var klart, på långa vägar. Vi var en bra bit på väg men inte framme än.
Villas andra halvlekar har varit starka under hela säsongen och det visade man ju även i går. Fast när Edlund satte sin andra straff trodde t o m jag att det här var klart. Men då började problemen.
SAIK:s spel gick lite i baklås och man började dra på sig utvisningar. De allra flesta på grund av att man inte låg rätt och tvingades jaga och då kom också slagen. Men den utvisning som jag reagerade mest på var när Jocke Bergman står på skridskospetsarna och ramlar och bollen kommer på honom. 10 minuters utvisning för sabotage. Den förstår inte jag.
Men i takt med att utvisningsbåset fylldes med vita spelare, fylldes Villa med energi och vilja igen och sakta men säkert så åt man sig närmare och närmare. Det var som om det blev en helt annan match och det blåvita havet på kortsidan, började mer och mer bölja och mot slutet kändes det som en storm hade dragit in. Undrar just hur Othén kände sig där i slutet. Måste ha känts som att ha suttit i en jolle på öppet hav…
Slutet är ju redan en klassiker och påminner nästan om 1997 års final då VSK sköt i ribban på slutet och guldjublet höll på att fastna i halsen. Lika nära var det i går. Linus Pettersson har dominerat efter det att han kom in på liberoplatsen och även i går gjorde han en fantastisk match. Men ett misstag höll på att kosta segern.
Lusens felpassning hamnade i totalt fel händer, Daniel Anderssons , som får drömläge vid utkanten av straffområdet och drar i för hela Lidköping. Joel Othén sträcker ut sin stora vante och lyckas med en räddning som slår alla räddningar under finalen. Hade den bollen gått in hade inte bara kvitteringen varit ett faktum utan då tror jag att Villa hade vunnit i förlängningen.
Men nu slutade det i att det blev ett svartvitt hav på studenternas och sanslös glädje. Min väg ner från läktarplats tog i runda slängar, 2 minuter och jag ber så här i efterhand om ursäkt om jag upplevdes som bufflig. Men jag var bara tvungen att ta mig ut och känna på den sanslösa glädjeyran som rådde.
När spelarna klev upp på podiet och tog emot hyllningarna och bucklan, fylldes man av en känsla man bara kan få på en bandyfinal. ”Euphoria, Euphoria…..
Även om guldkänslan fortfarande finns kvar i dag och firandet fortsätter på Jerntorget, så börjar en otäck känsla av tomhet sprida sig i kroppen. Fick faktiskt det redan när jag klev innanför dörren hemma i går. All denna uppladdning den här veckan. Oron att man skulle bli sjuk. Oron över hur det skulle sluta. Man kanske kan tycka att det ska vara skönt att slippa det nu då när det hela är över. Men på något konstigt sätt så har man lärt sig leva och trivas med det. Nu känns det bara tomt.
En hel säsong är nu över. Sex månader bandy är nu slut. Vad ska man nu göra? Kliva upp på morgonen, hämta tidningen och gruva sig över vad som står om spelare som försvinner. För nu drar ju Silly Season i gång på allvar och det är ju också en säsong som man kan må dåligt över.
Vilka som försvinner och kommer tänker jag inte börja fundera på i dag. Men klart är väl att det kommer att ske förändringar till nästa år. Ryssarna kommer säkert med rubelhögarna och då finns det väl en eller ett par spelare i det här laget som mycket väl kan nappa på det och det unnar jag dom. Finns det en chans att få bra betalt för det man älskar att göra, ska man ta den möjligheten. Jag är övertygad om att SAIK säsongen 2012/13 kommer att ett minst lika slagkraftigt lag.
Och även om nu den riktiga bandysäsongen är till ända så kan jag trösta mig med att det kommer att spelas otaligt många matcher i mitt vardagsrum och nu har dom ju även fått sina guldhjälmar….
