Finalveckan - Torsdag
Nedräkninge fortsätter. Med bara några dagar kvar till det att bandysäsongen ska knytas ihop, kom jag att tänka på hur härligt och samtidigt grymt det kan vara att uppleva en SM-final på plats. Det finns ju bara plats för en vinnare. Man har skrattat och jublat och gråtit och förbannat. Jag försöker i dag att beskriva dom båda tillstånden.
”Vilken match det blev. Det gick nästan att ta på den stämning som var kring arenan i går. Det mesta hände verkligen i den här finalen och som svartvit känner man i dag lika mycket glädje som lättnad. Det sjunde guldet bärgades i förlängning och matchvinnare blev sandvikssonen Daniel Zeke Eriksson. Kunde hans karriär få ett bättre slut? Det finns två ord som snurrar i min skalle i dag: SM-GULD!!!!”
Eller….
”Det var precis som en av mina medresenärer beskrev det: ”Jag känner mig som när jag var liten och fick en smällkaramell vid jul och när jag öppnade den i tron att det var godis i den, så var den tom. Farsan sa då: ”Du har blivit lurad på konfekten, pöjk”.”
Det där är två olika scenarion som kan hända på en SM-final. Den första är tagen från 2011 då SAIK vann över Bollnäs och den andra kommer från 2008 års final som vi snabbt bara vill glömma.
Men så är det i en SM-final i bandy. Det är antingen glädje eller stor sorg. Antingen fylls kroppen med glädje som formligen bubblar över och man vill ta hela världen i sin famn och man känner sig euforisk och kan nästan ge sig på Loorens dans …
Eller så får man bita i den suraste citronen som finns i idrottsväg. Allt man har byggt upp inom sig bara faller ihop som ett korthus och tomheten som kommer direkt när slutsignalen är smärtsam. Det gör ont i hela kroppen och på den låååånga vägen hem, får man försöka tänka som Torsten Flinck, ”Jag reser mig igen”….
Med 9 SM-finaler på plats så har jag fått uppleva fem magiska stunder och fyra mindre roliga tillfällen och det är grymt stor skillnad på dom. Mitt kanske bästa minne är väl ändå från 1997 då SAIK tog det guld som hela staden hade väntat på, ja i alla fall den bandyintresserade delen… Vilken match det var. Hans Johansson gjorde VSK:s alla mål och borde väl rimligtvis ha blivit hjälten. Men i den matchen var laget SAIK ett snäpp starkare och jag minns speciellt Patrik Södergrens uppåkning efter högerkanten där han på ren och skär vilja tog sig fram och serverade Hans Åström som petade i bollen. Och Stefan Anderssons avgörande mål där kanske SAIK:s största ikon i modern tid fick bli hela Sandvikens hjälte.
Men jag minns även den där sista halvminuten då man höll på att sätta jublet grovt i halsen. Kommer inte ihåg vem i VSK som sköt ett skott långt utifrån och Kjörling släppte(?) den och bollen tog i ribban och ut. Jag var då på väg ner för läktaren för att ta mig ut på isen. Jag stannade upp och tittade mig runt. Det var som allt stod stilla innan domaren bara sekunder senare tog pipan till munnen och blåste av matchen. Jag vet att jag bara vrålade ut min glädje och fortsatte resan ner mot isen. Och det var inte bara jag som stormade plan. Ett hav av svartvita supportrar. Det var nog sportsligt sett en av mina största upplevelser.
Och sen har vi då baksidan… Av dom här fyra förlusterna man har upplevt så måste jag nog säga att den 2008 smärtade mest. Inte kanske för att Edsbyn vann. Men sättet dom gjorde det på var inte bara hemskt. Det kändes som hela mitt svartvita hjärta och själ hade slitits ur kroppen och kastats till alla dom enerverande måsar som brukar kraxa över Studenternas.
På 15 minuter var den dag man sett fram emot så länge bara förstörd. 5-1 stod det på tavlan och jag tror nog inte ens Edsbyn spelarna riktigt fattat hur det hela hade gått till. När till slut den efterlängtade slutsignalen blåstes stod det ofattbara 11-5 på tavlan. Man hade ju haft 75 minuter på sig att försöka förstå vad som hade hänt men den tomhet som ändå drabbade en, är näst intill obeskrivlig. Om 1997 var en av mina sportsliga höjdare, var 2008 nog det värsta jag har upplevt och vill aldrig mer uppleva. Kanske var det i rent chocktillstånd som jag och några till virrade bort oss och förlängde pinan i Uppsala med en timme extra….
Och på söndag så kommer dom här två scenariona att inträffa. En vinnare och en förlorare. Frågan är bara vilka som får jubla och vilka som får gråta.
Men det där är ju när matchen är slut. Man får ju inte glömma bort alla timmarna före match, då alla är vinnare. Vinnare för att man får uppleva en SM-final. Det är fantastiskt att läsa om Lidköpingsborna intresse för den här matchen. Jag trodde inte på dom första bulletinerna om att ca 10 000 skulle komma till Uppsala. Nu får man nästan ta till ännu mer. 40 bussar bokade och fler på väg. Det är stort.
Men även från Sandviken väntas mycket folk och jag tror som jag har skrivit tidigare att folk kanske tycker att det är lite spännande med nytt lag och nya färger på Studenternas. Med lite tur så kanske publikrekordet ryker på söndag. Det vore väl en värdig punkt för finalerna på Studenternas.
Sen måste jag bara sända mina varmaste tankar till Erik Rosengren i Villa. Han missar finalen på grund av skada och det måste vara ett fruktansvärt hårt slag för Erik som har varit mycket bra i Villa sedan han kom dit från SAIK. Det är bara att hoppas att chansen dyker upp igen för Erik. Han är ju trots allt ung och med Villas framtidsplaner så finns nog chansen att få spela en final. Hoppas du snart är tillbaka, Erik!
Väderprognosen för söndag: ”Halvklart till mulet och ca 9 grader. Växlande vind, måttlig”
Dagens läxa till SAIK:are därute:
”Alla vi som älskar Viken klappar nu (klapp,klapp), Alla vi som älskar Viken klappar nu (klapp,klapp), Alla vi som älskar Viken klappar nu (klapp,klapp) osv.
Målet är att få hela Studenternas att älska Viken. Då är läxan godkänd!
Å, Nä, jag ligger inte i magsjuka än. Vitpeppar, Vitpeppar, ta i trä….
