SAIK förlorade mot ett för dagen starkare Vänersborg
… Ja, så kunde dagens matchreferat både börja och sluta. Men då skulle ni som missade (nej, ni missade inget!) denna match inte få något att läsa om, så håll till godo.
Jag är lite sur.
Jag är lite arg.
Nej, jag är riktigt förbannad egentligen.
Var tog SAIK:s vackra försvar vägen? Eller alla otroliga anfall? Kanske var de kvar hemma i Sandviken, för i Vänersborg var de inte med.
För att inte låta hela referatet bli ett enda långt klagomål till mitt älskade SAIK, så slänger vi in lite ironi, eller mycket snarare!
Idag blir det ett kortare referat, raka motsatsen till hur matchen kändes, för den kändes bara lång, lite som ett sömnpiller.
Det var ganska lama första tio minuter som inledde denna match, båda lagen hade några chanser, men inget som gav någon utdelning.
Enligt mig fanns det tre utropstecken den här matchen ändå, och efter elva minuter kommer det första! Othén räddar ut till en hörna, en hörna som de svartvita får bort, dock blir det lika snabbt en ny hörna, och denna gången satt den som en smäck i nättaket. Vackert mål av den alltid lika farliga Viktor Weiselius, och helt klart värt ett utropstecken!
Det är de blåvita som tar över matchen, och även om SAIK rycker upp sig stundtals så är det ändå Vänersborg som håller i taktpinnen. SAIK har några chanser som det borde ha blivit mål på, men det har även Vänersborg. Men med knappt två minuter kvar av första halvlek så täcker Bergman ut till en hörna, hörnan räddar Säva på linjen, men det blir till en ny hörna. Igen. Och åter igen så pangar Viktor Weiselius in 2-0, och det var det andra utropstecknet!
Inget lag var utspelat, och inget lag hade något fint spel, men Vänersborg var starka och SAIK var inte taggade. Ja, det var den känslan jag fick efter att ha sett första halvlek på en av de tråkigaste matcherna som jag någonsin har sett...
I halvleksvilan så kände jag mig inte så orolig, jag vet att SAIK brukar vara starka i andra halvlek, och jag trodde inte att Vänersborg skulle orka i hela nittio minuter. Jag hade fel. Vänersborg stod på sig bra hela matchen igenom, och SAIK fick ingen utdelning alls på sina chanser.
Andra halvlek börjar, och jag tycker att det är de svartvita som för spelet mer än i första, men IFK har en riktigt bra defensiv idag. Så istället för ”den svarta säcken” där bak i Stålmännen, så är det ”den blåa säcken idag”, och SAIK åkte gång på gång in i smeten, och ja, de fastnade ganska snart.
Vänersborg tog tillvara på de chanser de hade och det gjorde inte SAIK, så enkelt är det med det.
Efter sextiotre spelade minuter får jag jubla för första gången ikväll (när tog det så lång tid senast?!), efter att Micke Nilsson äntligen bestämde sig för att nu ska det bara bli mål. Och när SAIK väl bestämmer sig, plockar fram viljan och styrkan, ja, då blir det mål. 2-1, och jag tänkte att nu drar SAIK ifrån. Men nej, inte nu heller. Vänersborg fortsatte vara starka, och även om SAIK tände till lite i och med målet, så var det ändå IFK som gjorde nästa mål. Deras 3-1 mål kom efter ett felkast från Othén i sjuttionde minuten av Robin Lundqvist. Trots detta misstag, så var ändå Othén bra i målet idag!
SAIK lägret begär timeout, och direkt efter sätter Bella igång urstarkt och blir av med några spelare, passar till Linus Forslund som fint lägger fram bollen till Mikko som pangar in målet! 3-2 och det kändes som att de var på g igen.
Bella sliter och sliter, hela matchen igenom, men han kommer aldrig hela vägen fram, IFK har ett tätt försvar och inte ens han kan ta sig förbi. Och det är faktiskt han som är det tredje utropstecknet tillsammans med Linus Forslund! De sliter i ur och skur, och verkar aldrig ge upp, en stor eloge till dem, synd att det inte var några fler som dem idag bara...
Efter åttio minuter tror jag att Lusen tröttnade lite, för då tog han tag i spelet och åkte själv upp mot målet, väl uppe vid hörnflaggan tror jag att han insåg att han var lite fel och han vände hem igen!
De tände till några gånger mot slutet, men alldeles för sent. SAIK får en del chanser, och Linus Forslund får en chans man inte får missa i ett sådant läge. Det blir till hörna, som inte heller den ger något resultat. Martin Röing blir utvisad i och med hörnan, och sedan får SAIK en ny hörna. Innan den skall slås tar Vänersborg timeout, och jag tyckte det kändes som att luften gick ur spelarna då.
Spiken i kistan sätter Andreas Eriksson för matchen, då han efter ett frislag slår in 4-2 från sidan. Många i publiken ställde sig här upp och applåderade tills domaren blåste av matchen, och de borde vara nöjda, för att ta tre av fyra poäng med ett lag som SAIK är riktigt starkt.
En till som utmärkte sig i ett annars rätt blekt SAIK var Löfstedt, dock märktes det att IFK var beredda på hans vassa skytte, och det var faktiskt en hel artikel om honom inför matchen i TTELA.
Jag tror att jag räknade till 13 st hörnor för SAIK idag, att räkna hörnmålen för dem var enklare...
Vänersborg spelade bra, de var starka, och de vann. SAIK spelade inte dåligt, men de var inte tillräckligt starka, och de förlorade.
Stig Bertilsson, ordförande i Vänersborg, stoppade oss på vägen ut och lät hälsa att; ”Tyvärr tjejer, det finns ingen rättvisa! Så utspelade som vi var idag har jag aldrig sett dem, men ändå vann vi med 4-2...” Ibland får man passa sig för vem man ska vara rolig för! ;)
Minus och plus i matchen;
-SAIK:s alla hörnor utan resultat...
-Gubbarna i Vänersborg som inte tål att en stackars SAIK:are jublar TVÅ gånger en match som denna...
-Lite väl många onödiga avblåsningar...
-Regnet som sipprade in i arenan...
+I år kanske man inte behöver vara nervös över att Vänersborg skall åka ur, för vi här nere vill ju ha så många matcher som möjligt som vi kan se på!
+Att det hade slutat snöa när vi kom ut efter matchen!
+Stig Bertilssons kommentar, som han antagligen inte räknade med skulle hamna här!
+Vänersborgs hörnmål = SAIK lär er av dem!
Håkan Petterssons kommentar får avsluta denna artikel;
”De gjorde 4 mål.
Vi gjorde 2.
Och så är det med det.”
Ja, så är det med det. Nu tar vi nya tag, ny match på fredag mot Broberg!
Grattis Vänersborg!
