Nummer 19 för nummer 18.
"Vi ska spela vår 35:e final. Det är flest av alla det. Vi har tagit 18 SM-guld. Det är också flest av alla. Nu när vi tillsammans med er tar nummer 19 för nummer 18 så lovar jag att Grönvitt dansar kongas hela natten lång i Västerås. Nu kör vi. kom igen Grönvitt!"
Det var Magnus Jonebys ord till VSK-fansen inför lördagens SM-final. Likt förra året lyfte man fram en spelare som inte längre finns bland oss. Nummer 18. Viktor Engström. Det skulle bli guld nummer 19 för nummer 18, som varit hela lagets och klubbens ledord den här säsongen.
Det fanns heller aldrig något tvivel i Magnus Jonebys röst när han skrinnade mot det grönvita havet av supportrar och bjöd på sitt final-tal. VSK skulle bara vinna finalen. Det fanns inget annat. Precis som hela säsongen präglats av Grönvitts beslutsamhet så kom även att finalen på Tele2 Arena präglas av samma okuvade vilja, bestämdhet och målmedvetenhet.
Men det var faktiskt SAIK som öppnade matchen bäst och förde spelet rejält den första kvarten. Det var dock VSK som tog kommandot målmässigt genom Tobias Holmbergs kanon till 1-0 mål! En mycket precis pass från Esplunds som sånär bryts av en SAIK-spelare. ”Hompa” verkar uppenbarligen trivas framför straffområdet i SM-finaler. Minnena från Holmbergs 1-1 mål mot Edsbyns IF försvinner nog aldrig. Fyra minuter senare visade Johan Esplund prov på sin brilljans då han slog en backhand-flipp till Mikael Olsson som till synes enkelt kunde lägga in 2-0 i den bortre burgaveln. Världsklass på båda herrarnas prestation!
Sedan kom SM-finalens mest omdiskuterade sitation(?) när Johan Esplund stod för en makalös prestation och solokörde in 3-0. Trodde alla. Utom ”stinsen” som dömde bort målet pga en obstruktion på Abbe Bodin från Jonas Nilsson. På TV-bilderna såg det felaktigt ut men domarna har inga TV-bilder att gå på när de måste fatta sina beslut där de ha max 2 sekunders betänketid. Shit happens. Ödesgudarna straffade sedan VSK lite extra när Patrik Nilsson kunde raka in en hörna på tilläggstid. Psykologiskt jobbigt för VSK att gå in med 2-1 istället för 3-0 i paus.
Trodde vi det! Simon Folkesson och Jonas Nilsson ville annat. På avlsag fick Folkesson bollen på högerhalvpositon och slog en lyra på 60 meter in i straffområdet där Jonas Nilsson lät bollen ta en studs i isen för att sedan smeka in den på tennis.
Med 3-1 i paus kunde man knappas klaga på underhållingsvärdet! Den försiktiga känslan av optimism började då smyga in på VSK-läktaren. Kunde man börja tro? Den känslan lyfte mot taket i Tele2 Arena när Jonas Nilsson relativt omarkerad i SAIKs straffområde kunde prickskjuta in 4-1 i den 50:e matchminuten.
Det går dock aldrig att riktigt räkna bort Sandviken och det visade Patrik Nilsson tre minuter senare med ett kanonskott på drygt 200 km/h i Bergwalls vänstra kryss. Match igen.
I den 65:e minuten gav SAIK bort 5-2 till VSK på en misslyckad bollnedtagning som ställde Jonas Nilsson helt fri med Abbe Bodin. Ett resultat av trötthet menade SVT-experten Jonas Holgersson.
Sedan började nerverna komma i takt med Erik Sävströms mål. 5-3 reduceringen kom i den 73:e matchminuten då han väntade ner Bergwall för att sedan lyfta bollen högt i nät. Med drygt 10 minuter kvar av matchen kunde han även prickskjuta in 5-4 och SAIK var definitivt med i matchen igen.
Med trötta ben i båda lagen och hörnor åt båda hållen visste man varken ut eller in som supporter. Ingenting för de med svaga hjärtan och nerver!
Sedan uppstod en konstig situation där Esplund och Rintala är med och fäller Daniel Mossberg. Rintala åker och sätter sig men det är Esplund som ska till botbänken. Janne ville dra en ”rövare” för att låta Esplund stanna kvar som potentiell matchvinnare.
Ni vet väl vid det här laget vem som blev matchvinnare? Kalixsonen och den nyblivne finske landslagsmittfältaren stänkte upp 6-4 på övertid och blev därmed matchvinnare åt VSK i klubbens 35:e final när man bärgade det 19:e guldet.
Nummer 19 för nummer 18.
