Om SAIK:s ekonomiska bekymmer
Tidningsrubrikerna är svarta i dag om man är SAIK-are. Den ansträngda ekonomin är nu värre än tidigare och spelare och personal tvingas skära ner på löner och alla kostnader ska minskas drastiskt. Det svider i ett S-hjärta att behöva läsa dessa rader, som tyvärr är verklighet. I den här krönikan vill jag ge min personliga syn på det hela.
Den 15 mars 1988 var jag för första gången och såg SAIK live. Det var i den minnesvärda semifinalen mot Vetlanda där Patrick Johansson ordnade en straff till Vetlanda i förlängningen och jag tror Per Lennartsson slog i den. Det som var lustigt, eller olustigt kanske man ska säga, var att Patrick erkände för SAIK-backen, Kjell Olsson, som var den SAIK-are som var närmast Putte när han föll, att han filmade…
Trots att det blev en smärtsam förlust i min första bandymatch på plats, blev jag biten av den underbara sporten och den stämning som fanns kring ”curlingbanan”, som den då kallades. Publiksiffran var smått otroliga 5880 och det var ett sanslöst liv både för, under och efter matchen. Den där tisdagen tändes mitt S-hjärta och sedan dess har det brunnit.
Därför gör det extra ont när man läser dagens svarta rubriker om ekonomisk kris i SAIK. Visst är det lite smått ironiskt att där gamla bandybanan låg tidigare och lockade mängder med folk, ligger nu ett 200 miljoners bygge, som inte lockar folk…
SAIK gasar på rent sportsligt och man presterar kanske den bästa bandyn sedan guldåren i början av 2000-talet. Ekonomiskt sett så är man i en lång och besvärlig nedförsbacke och tyvärr så verkar det som om man har gasat på även där. Det håller inte i längden och nu är vi där. SAIK bandy brottas med svåra minussiffror och spelarna och personal tvingas gå ner i lön.
Förra året när nyheten om SAIK:s trassliga ekonomi kom, satte vi på SAIK-redaktionen i gång med en kampanj, Rädda S-märkt. Vi hade förhoppningen om att folket i Sandviken skulle inse allvaret i situationen och göra något för att behålla det stolta S-märket levande. Kampanjen fick en bra start med 22 mål mot Katrineholm och då kampanjen gick ut på att man skulle skänka 1 kr per mål, så var ju starten en succé.
Totalt sett så inbringade den här ”hjälpaktionen” runt 110 000 som skulle gå oavkortat till att betala gamla skulder. Lite drygt 100 000 kanske inte låter så mycket men det är ju ändå en hjälp på traven. Men just i dag, känns det som om det var en droppe i ett bottenlöst hav och i jämförelse med Red Farmers insamling, blir summan än mindre.
Både jag och kollega Paschen har sagt till varandra att vi inte ska kommentera det ekonomiska läget i SAIK. Men jag orkar inte vara tyst längre. Det här tär på en som verkligen brinner för SAIK. Vi har fått frågan om Rädda S-märkt ska komma tillbaka den här säsongen. Svaret är att vi inte kommer att dra i gång någon kampanj i den formen som var förra säsongen. Men vad jag vet så kan man fortfarande sätta in pengar på det kontot som finns i supporterklubbens regi och märka pengarna, Rädda S-märkt. Jag kommer att sätta in 142 kronor i veckan. Det är för alla målen man har gjort den här säsongen och sedan fortsätter jag till sista matchen är spelad i mars, förhoppningsvis på Studenternas. Sen skiter jag i att det är ett bottenlöst hav… Många små bäckar leder kanske till ett hav i slutändan…
En av det största anledningarna till att man har problem med ekonomin är publiktappet. Man ligger i dag på en fjärde plats i publikligan med ett snitt på 1650 personer. En bra siffra om det hade varit ett annat lag. Men i Sandviken är det inte bra, inte ens nära. Med det lag, spel och underhållning det här laget erbjuder, är det alldeles för dåligt med drygt 1600 per match. Stämningen är rent sagt urusel och klacken gör sina tappra försök men får ingen hjälp. Jag vet många som har slutat att gå på bandy för man tycker att det är för trist och dålig stämning på läktaren. Det är ju rent för jävligt, på ren svenska att man resonerar så. Man har i dagsläget Sveriges bästa bandylag att titta på men ändå väljer man att sätta stämningen på läktaren före. Det är sjukt anser jag.
Nu kanske inte jag ska sitta här och kritisera folk som inte går och försöker höja stämningen. Själv sitter jag ju på pressläktaren och att sitta där och skrika, kanske inte passar sig så bra. Men jag sitter där för er supportrar. Vi som jobbar med den här sidan brinner för SAIK och vi vill naturligtvis även ge er fans och övriga den bästa servicen vi kan. Jag hoppas att ni alla förstår det. Och jag kan mycket väl tänka mig att för någon match skippa datorn och ställa mig med supporterskaran.
Men vad kan man då göra för att locka folk till matcherna? Ja, den som det visste skulle vi det här laget ha löst SAIK:s problem för länge sedan. Jag har hävdat ända sedan det stod klart att det skulle bli förköp på biljetter, att det skulle ställa till bekymmer. Bandyfolket är helt enkelt inte redo för sådant. Tro mig, det är så. Kanske inte i Lidköping där folk vallfärdar till arenan men här i Sandviken är det så. Här vill man kunna gå på bandy och sitta med dom man vill. Kompisar, folk man har stått med i urminnes tider på Jernvallen. Att sitta hemma och beställa en biljett är förvisso enkelt och bekvämt men det innebär samtidigt en hel del planering. För ska man gå på en match och vill sitta med sina kompisar, så måste man samordna med dom först. Jag tror att det är en stor anledning till att folk väljer soffan hemma i stället för högklassig underhållning i Göransson Arena.
Jag vill att man i SAIK tänker om. Tänk fri sittning i stället. Man kan ha kvar förköpsmöjligheten men då köper man en valfri plats på en sektion. På det viset så tror jag att man skulle kunna locka tillbaka folk som slutat att gå. Kompisgängen och ströåskådarna. Man skulle även få folk att komma tidigare till arenan och in på läktaren. Som det är nu så väntar folk in i det längsta med att sätta sig, för man vet sin plats. Tycker synd om Pigge som nu får försöka roa ett par hundra i stället för välfyllda läktare…
Bekymret med fri sittning är ju alla säsongskort. Men där skulle man väl kunna lösa det genom att reservera dom platserna resten av säsongen, för att till nästa säsong gå över till fria platser.
Nu är ju detta inget som räddar SAIK:s bekymmer sett över det hela perspektivet men det kan åtminstone vara en början.
Om det finns något positivt med alla artiklar i dagens tidning så är det väl uttalandet av Christoffer Edlund. Han menar att spelarna måste ta sitt ansvar och hjälpa klubben och det känns i alla fall skönt när ett av de tyngsta namnen säger så. Hoppas bara att fler tänker lika. För faran i detta sparprogram som nu SAIK går ut med, är ju att spelare lämnar klubben till nästa säsong. Vilket skulle förvandla detta topplag till ett ”strecklag”.
Samtidigt så måste även dagens bandyspelare finna sig i att enbart leva som bandyspelare kan man inte göra i Sverige. Sporten är för liten. Vill man spela i ett topplag i dag, så är det nog tyvärr så att den här ekonomiska situationen finns i de allra flesta lag som tillhör toppen.
Vi har uppmanat många gånger på den här sidan att ni ska ta er till arenan och vi kommer att fortsätta med det. Jag vet att i februari/mars så kommer det också att ske en viss publikökning då slutspelet drar i gång. Jag hoppas att folket i Sandviken tar sig ner tidigare och visar sitt stöd.
Samtidigt som man uppmanar publiken att gå på matcherna så måste man ju ändå lägga det största ansvaret på SAIK. Att det ser ut så här kan man inte skylla det ”vanliga” folket för. Man har levt över sina tillgångar för lång tid och nu när nedförsbacken blir allt brantare, måste man bromsa, som man nu gör med det här sparpaketet. Gör man inte det, kör man till slut av vägen och då finns det risk att man blir kvar på sidan, en lång tid framöver. Mitt råd till SAIK är: Lyssna på folket ni är beroende av!
Den där tisdagen i mars 1988 då S-hjärtat tändes i en 13-årig Ockelbo pojk, är en av de bästa dagen i mitt liv och jag vill bara avsluta med ett par kända rader från en text:
”När herren skapa männskan att på jorden omkring gå
Han missade bara en sak ända i från topp till tå
Hjärtat skulle vara svart med vita ränder på
För då slutar det aldrig att slå”
(Tack Bosse Heeds Orkester för den versen!)
Nu lämnar jag kommentarsfältet öppet för reflektioner och sunda diskussioner i det här ämnet. Alla glåpord och gliringar kan jag naturligtvis inte förhindra men jag vore tacksam om det höll sig på en nivå över sandlådan i alla fall…
HEJA SAIK!!!!
