Redaktionens yngsta om finalen och säsongen
SAIK är svenska mästare i bandy igen, och nu ska jag försöka samla ihop tankarna så bra det går. Jag vet inte riktigt vad jag känner just nu, det känns mest lite konstigt att inte få gå på bandy på nästan ett halvår igen. Men jag ser ändå tillbaka på en ljus säsong med ett nederlagstippat gäng som tog sig hela vägen och vann sm-guld.
SAIK Bandy är svenska mästare för andra året i rad. Det satt långt inne men det blev guld ändå. Att avsluta säsongen med att jubla på ett podium på huvudläktaren på Studenternas Idrottsplats i Uppsala måste vara helt fantastiskt. Det bekräftar att man är Sveriges bästa bandylag. Men hur var det inför säsongen? Jag tänker tillbaka på en seger i Svenska Cupen som inte höjde några förhoppningar om guld, på en finalplats i World Cup som var rolig för stunden men inte mer. Jag är trött på att vara skeptisk, jag tror på guld nästa år också!
Jag minns att vi på redaktionen satt och tippade hur Elitserien skulle sluta någon gång i höstas. Jag sa att SAIK har ett bra lag men att de inte riktigt duger (med tanke på det unga och i vissa fall orutinerade lag som SAIK hade på pappret) i en femte avgörande eller i en final och att det därför inte skulle bli något guld. Men seger i Elitserien trodde jag på, som den enda av oss tre (Thomas P, Thomas F och jag). Där fick jag rätt, det blev ju till och med lite bättre.
Att det här laget skulle vara som bäst när det gällde, att de skulle slå ut Bajen i tre raka matcher i semin och att spelare som Erik Säfström, Johan Löfstedt, Jesper Hvornum och Mikael Nilsson skulle driva laget framåt, det trodde jag aldrig. Visst var Säva bra förra säsongen, men när halva säsongen var spelad hade Säva knappast imponerat. Visst var Löken bra i Vetlanda förra året, men det är en enorm skillnad på att vara bra i mitten eller botten av tabellen och att vara bra i ett topplag. Löken tog steget, VM-guldet och SM-guldet. Vilken säsong!
Ska vi se tillbaka ett dygn så var det i skrivande stund början på halvtidsvilan. Då skrattade jag åt hur naiv man kan vara, men sjöng ändå med, när klacken sjöng om SM-guld. Detta var efter en drömhalvlek som slutade 5-1 och visst var guldet nära, det är ju bara det att i bandy kan man göra fem mål på en kvart vilket lag man än möter. Det var en halvlek där Chrille satte två mål, varav ett på straff och SAIK gled ifrån ett ganska stillastående och passivt Villa som inte gick att känna igen. 3-0 efter bara tretton minuter var faktiskt väldigt rättvist eftersom att SAIK var med i matchen och spelade som ett riktigt bandylag, vilket inte Villa gjorde.
Den andra halvleken blev inte den väntan på slutsignalen jag trodde att jag skulle få uppleva, jag hoppades istället att SAIK skulle ta över än en gång och göra flera mål. Dels så gick Villa nästan ikapp och dels hade jag ingen koll på tiden alls, så att vänta in någon slutsignal blev det inte. När min kusin, som stod bredvid, mig pickade mig i sidan vid ställningen 6-3 och sa att det bara var tio minuter kvar, blev jag nästan lite förvånad. Dessförinnan hade Villa reducerat på hörna innan Chrille och David Karlsson satte varsin straff och matchen kändes nästintill avgjord. Men med 80 minuter på klockan och tre och en halv minuts tillägg skrattar jag idag åt min egen naivitet.
Tillfälligheter har avgjort bandymatcher så många gånger tidigare och de gjorde det igen. Domare har också avgjort bandymatcher (såväl som den lite lustiga regelboken). Vi Sandvikare var besviken på domare Kandell för att han tog så många utvisningar åt just ett håll. På den andra sidan var Villas fans (och spelare skulle jag tippa) rasande över två straffsituationer, och efter att ha sett dem igen på TV (underbart vad lätt det är att spela in och titta igen!) idag kan jag säga att en av dem absolut är straff, och att en av dem är helt korrekt bedömd. Men Kandell, Sjösten, Öhrlund, Lisell, Fager med flera syns sällan när de gör de bra ingripanden som man gör i skuggan av de vitala misstagen eller de korrekta besluten som ändå diskuteras på grund av regelboken.
Villa skulle ha haft en straff till om Kandell och hans kollega skulle ha uppmärksammat slagen som jag tror delades ut av Jesper Hvornum, och hade regelboken varit schysst skriven så hade Jocke Bergman inte fått utvisning för felskär. Jämnade det ut sig då? Det får vi aldrig veta. Kanske hade Villa aldrig gjort de sista målen om de fick straff. Kanske hade Joel aldrig Behövt göra den där guldräddningen med en minut kvar och slutresultatet 6-5 på tavlan.
Kanske hade jag suttit här och skrivit idag, besviken över den tredje förlusten på mina fyra besök på finaler på Studenternas. Nu står det 2-2 i min SM-finalstatistik på plats, inte alltför illa.
Men det var ju det sista året finalen spelades på Studenternas Idrottsplats i Uppsala, i alla fall för den här gången, och jag stämmer in i hyllningskören till det Uppsala har åstadkommit under dessa 22 år. Inte bara det arbete man gör på arenan är fantastiskt, utan det man gör utanför är nog ännu mer fantastiskt. Man marknadsför och bygger upp för det här, och när det väl är dags så klickar allting från ljud till nybyggda läktare varje gång. Ni som aldrig varit där tycker jag faktiskt nästan lite synd om, för det är verkligen fantastiskt att vara där. Men nu kom jag ifrån ämnet, tack Uppsala!
Man förväntade sig publikrekord igår, men så blev det inte. Det var inga 15000 från Lidköping där. Det var inga 7000-8000 från Uppsala där för att se deras sista final på hemmaplan. Det var inte så gott om folk från Sandviken heller, men det hade vi ju inte väntat oss heller. Det var inte ens 20000 där sammanlagt, och det är faktiskt ganska dåligt för att vara en SM-final i bandy.
Men det blev ju bra ändå, och hur det än går för SAIK Bandy så är man nu en del av alla historieböcker om bandy. Dessa grabbar tog det sista guldet på Studenternas, och det är någonting väldigt stort!
Nu sa jag ju att det skulle bli SM-guld även nästa år, så det får väl bli mitt första tips inför nästa år. Men mycket kan hända under Silly Season, så håll ögonen öppna även om inte säsongen är igång.
