Två svåra bortamatcher
En beskrivning av ÖSK:s och Svampens helgturnéer i Västmanland och Dalarna samt en komentar till förslag om serieförändringar inom bandyn.
Två svåra bortamatcher
Nej, egentligen var det inte två svåra bortamatcher, men i år verkade som om alla bortamatcher är svåra för ÖSK. Det finns många sätt att göra en dålig match på och ÖSK har klarat av de flesta på bortaplan i år. Möjligen med undantag av den att bli helt utspelade.
Första halvlek mot Tillberga går kanske till historien som en av de märkligaste halvlekar jag har sett ÖSK spela i bandy. Man inledde med en kanonad av missade jätte chanser och när Tillberga till slut fick låna bollen så gjorde de mål. Så fortsatte det hela halvleken. ÖSK hade bollen, skapade chans på chans men bortsett från en hörna som satt snyggt i nättaket och ett mål till så vet jag faktiskt inte hur många feta chanser man brände. Jag skulle tippa på en tolv, fjorton stycken, stora. Tillberga hade åtta och gjorde på dem sju mål. Ett något så när rättvist halvtidresultat hade väl varit 5-4 till ÖSK. I stället stod det 7-2 till Tillberga. I Andra halvlek, när man hoppades på en uppryckning så praktiserade ÖSK den dåliga modellen att man knappt skapade någonting. Ett par chanser till lyckades man väl bränna men i stort sett spelades halvleken bara av till Tillbergas fördel, när de redan ledde så stort. Många gånger har vi mött Tillberga i Västerås och många gånger har vi förlorat. Det trevligaste minne man har från en bortamatch mot Tillberga var den match som faktiskt gick i Tillberga. I Västerås drar inte TB speciellt mycket folk, men när matcherna går i Tillberga, då är det mycket folk och en fantastisk stämning. Så var det när ÖSK och Tillberga möttes på Hubbovallen för ca 10 år sedan. 15 grader kallt, fångarna på Tillbergaanstalten stod på rad i sin rastgård för att se på bandy och ÖSK vann en härlig match. Konstigt att inte TB försöker lägga fler matcher på den fina vallen. Det krävs förstås minusgrader i några dagar i rad för att kunna spola upp planen som inte har konstfryst, men några gånger per säsong borde det ju funka.
På lördagen begav vi oss upp till Smedjebacken och Herosvallen. Orsaken till det var att man hade fått en stor spricka i isen i Fagersta, så Västanfors var tvungna att flytta matchen. Det gjorde absolut ingenting, nu fick jag och övriga svampar komma till en arena som vi inte hade varit på tidigare.
Vilken arena sedan! Själva arenan var väl kanske inte så speciell, mer än att man hade en stor lång läktare på ena kortsidan som säkert lätt kunde sluka 1500 åskådare. Nu behövdes inte den kapaciteten, vi var en busslast svampar och ett något mindre gäng Västanfors supportrar och något femtiotal nyfikna dalmasar.
Det fina med Herosvallen är omgivningen. Först planen, sedan en sparsmakad urplockad skogsdunge och därefter en sjö. Det är svårt att beskriva i ord, men under mer än 30 år har jag hävdat att Stålvallen i Lesjöfors är den vackrast belägna bandyarenan i Sverige som jag har varit på. Nu har jag varit på Herosvallen och den petar ner Stålvallen till andra plats.
Det är en fröjd att stå och titta på bandy på ett så vackert ställe, men ÖSK spelet var ingen fröjd. Ytterligare en svag insats på bortaplan kan läggas till handlingarna. Vinst blev det och det blir det mot bottenlagen även på bortaplan, men spelet var inte något att skriva hem om. Mycket märkligt att det ska vara så svårt att prestera på bortaplan, när hemmaspelet har gått så lysande. Man kan knappast skylla på att det var utomhusspel, det har ju inte spelat någon som helst roll om matcherna har spelats ute eller inne, det har varit samma svaga insats i alla fall.
Vi fick oss i alla fall en fin helhetsupplevelse denna lördag i Smedjebacken. Vi avslutade vårt besök i dalametropolen med att gå på Kinakrog. Fantastiskt bra ställe där en starköl ingick i buffén och där man hade nedsatt pris för pensionärer. Det är något speciellt med bruksorter, man bara älskar dom.
Sedan vill jag tacka de spelare som kom fram efter matchen och beklagade sorgen och kramade om mig, därför att min mamma dog i veckan. Jag blev väldigt glad åt er omtanke.
Som avslutning vill jag kommentera förslag som tydligen ligger om en förändring av seriesystemet. För det första, varför ska bandyförbundet ideligen lägga om sitt seriesystem. Låt det gå åtminstone 10 år innan ni börjar titta på förändringar. För det andra, vad är det för stollar som vill att Elitserien ska starta i september? Man hinner ju gott och väl mötas två gånger om man börjar i november, skippa uppehåll och spela varje helg, så är det absolut inga problem. Vi bandyfolk vill inte ha en Elitserie med 70 matcher. Det räcker som det är. Många stora lag som Hammarby, Västerås och Sirius har fotbollslag i Eliten också. Supportrarna till bandyn är ofta även fotbollssupportrar och krockarna med fotbollen är tillräckligt många ändå. Bandyn kommer att bli den förlorande parten om krockarna ökar och läktarna kommer att gapa tomma på många ställen. Som det är nu kan man kombinera ihop ett bandysupporterskap med ett fotbollssupporterskap för samma förening. Därför bör inte bandysäsongen förlängas mer. Ett förslag om att minska antal lag i Elitserien ska väl inte ens behöva kommenteras, det är bara så urbota dumt så det ska kastas i papperskorgen direkt. Alla andra sporter har på senare tid utökat antal lag i den högsta divisionen. Varför ska bandyn gå åt motsatt håll?
Problemet med orättvisa i Allsvenskan genom att de olika poolerna är olika starka, kvarstår. Det kanske vore klokt att gå ner på 14 lag i Allsvenskan, så att alla kan möta alla två gånger. På så vis skulle det bli lika många lag i Elitserien som i Allsvenskan också. Två division 1 serier med tolv lag i varje tycker jag nog också verkar vara ett intressant förslag, men låt då två lag åka direkt ur Allsvenskan och kanske låta norrettan kvala mot södertvåan och vice versa. Det där med att lag ska kvala för att hänga kvar tycker jag man ska ta bort helt. Låt två lag åka ur Elitserien också.
