W26, D12, L0 - Cut, print, that’s a wrap!
För att försöka glömma ”insatsen” mot Monaco tar jag tar en titt på den officiella dokumentären om säsongen 03/04 - Invincibles - som hade TV-premiär igår efter debaclet, och frågar återigen, vad hade Arsenal då som saknas nu?
Förra helgen gick den 87:e instansen av Oscarsgalan av stapeln. Det hade varit tacksamt (men lite väl uppenbart) att efter det skriva en text om filmning inom fotbollen, men då varken Neymar, Ashley Young eller Wayne Rooney är Arsenalspelare tänkte jag istället prata lite om dokumentärfilm. Jag gillar dokumentärfilmer. Varför försöka skapa nånting häftigt/sorgligt/dramatiskt med överbetalda skådespelare när händelser från verkligheten redan innehåller allt vi önskar ur en Hollywoodproduktion? Med den extra kryddan att det faktiskt är på riktigt?
Arsenal Media Group är skickliga på mycket. Lyckligtvis för oss som gillar genren, så även på att göra dokumentärfilmer. Det ska nog visserligen till att en rejäl Gooner blir invald i Oscarsjuryn för att de ska ha en chans på en guldstaty, men för ett Arsenalfan skulle jag säga att dokumentärserien Arsenal Legends är bland den bästa underhållning man kan hitta en regnig söndagskväll. Keown, Winterburn, Bergkamp och Henry är de spelare som hittills fått Legends-treatment och var och en av dessa dokumentärer är mycket välgjorda och sevärda. En snabb genomgång av spelarens ungdomsår och tidiga karriär, följs av ett rejält djupdyk i respektive Arsenalkarriär med många fängslande anekdoter från både lagkamrater och spelarna själva. När Henry berättar om återkomsten till klubben och målet i FA cupen mot Leeds, samtidigt som bilderna där han springer mot bänken för att krama sin ”second father” Wenger rullar, är det full gåshudsgaranti. Tyvärr avbröts min gåshud abrupt då jag samtidigt fick någonting i ögat. Ähum.
Mycket av det mest spännande att lyssna till i Keowns, Bergkamps och Henrys dokumentärer behandlar inte helt överraskande säsongen 03/04. Invincibles. Det har länge känts som att det borde släppas en bra, genomarbetad dokumentär om denna unika säsong i världsfotbollen. Jag menar, Liverpool gjorde ju till och med en dokumentär om sin nästan-säsong förra året? Jag trodde personligen att den skulle komma vid 10-års jubileet förra året men det dröjde ytterligare, och väntan var inte över förrän igår. Då var det nämligen inte bara löning, utan även premiär för den officiella dokumentären om säsongen då Arsenal var oövervinneliga. Passande döpt till just Invincibles.
Jag ska inte göra detta för mycket till nått slags soffprogram och recensera filmen, men jag kan tryggt säga att om man gillar Arsenal så kommer man gilla denna dokumentär. Matchbilderna från säsongen blir aldrig gamla, och spelarintervjuerna är både insiktsfulla och roliga. Wenger riktigt glöder när han får prata om sina minnen, och allt är proffsigt och snyggt förpackat, precis som Legends-serien.
Något som är oundvikligt att göra under dokumentärens speltid på en timma är att jämföra vad vi hade då med vad vi har nu. Vad är det som fattas för att dagens trupp ska bli ett lika svårslaget rövarband som the Invincibles? Detta är en fråga som stötts och blötts länge av experter, fans, bloggare och skribenter i Arsenal-sfären, men efter gårdagens dokumentärpremiär känns det relevant att ta upp igen.
Oftast sker dessa jämförelser endast mellan spelarmaterialet. Att jämföra spelare mellan olika epoker känns dock som att jämföra tröjor med byxor. Spelet förändras snabbt och det gör även spelplanen, med inträdet av ”suggar-daddies” som den mest uppenbara skillnaden mellan då och nu. Allt handlar om kontext, och i dagsläget anser jag att vi har en trupp som kanske inte är kapabla att gå obesegrade en hel säsong, det kommer nog inget lag göra på många år, men som åtminstone borde kunna utmana om ligatiteln på allvar (eller som allra minst slå Monaco hemma). Man får inte glömma att det bara var Henry som ansågs förtjänt av epitetet världsklass inför Invicibles-säsongen, och att laget allmänt skrevs ned som otänkbara att vinna något. Laget var givetvis fyllt av talang, men att de var oövervinneliga trodde ingen. För att den sensationella säsongen skulle vara möjlig krävdes alltså något mer än bara talangfulla spelare. Därför vill jag istället fokusera på vad laget hade utanför planen: en extrem vinnarmentalitet och en känsla av ”vi mot dom”.
Vinnarmentaliteten kommer på tal gång på gång i dokumentären. Hur varje träning var en kamp som ingen ville förlora. Hur alla gav 110 procent i 100 procent av situationerna. Jens Lehmann, filmens comic relief, menar rent av med en axelryckning att noll förluster på en hel säsong var ”ok, but we could’ve done better”. 12 oavgjorda var fem-sex för många enligt Jens.
Jag är givetvis inte närvarande på varje träning på London Colney, men jag får ändå känslan att dagens trupp inte riktigt är fylld med denna typ av maniska vinnarskallar. Jag tror inte Mertesacker vägrar prata med Cazorla på en vecka om den lilla spanjoren skulle slå honom i fotbollstennis på en uppvärmning. Något säger mig att vi skulle se mindre genomklappningar i viktiga matcher, och laget skulle sluta vara sämst när det gäller, med spelare som liknar Keown, Campbell, Viera, Parlour och Jens Lehmann runt klubben. Inte på grund av deras kvalité som fotbollsspelare, utan deras passion och mentala inställning att allt annat än vinst är ett fatalt misslyckande.
Den andra tydliga styrkan laget hade utanför planen var en känsla av ”vi mot dom”. Detta är en mycket viktig egenskap för ett lag. Att slåss för titlar, eller på kortare sikt att vinna matcher, är visserligen en morot i sig, men många spelare mår bra av att slåss mot något annat. Något som kommer utifrån. Hur många spelarbiografier innehåller inte fraser som ”jag ville bevisa att alla hade fel” eller ”jag ville få respekten jag förtjänade”? José Mourinho är expert på att få sina spelare att känna sig utsatta för komplotter. Det är alltid något som är emot laget utifrån. Domarkår, media, schemaläggare, fans, fiskmåsar vid träningsanläggningen etc. Till och med när han tränar ett galaktiskt världslag med enorma resurser som Real Madrid skapar han en underdog-känsla för att svetsa samman truppen, genom att få dem att slåss mot ett, mer eller mindre fiktivt, yttre ”hot”.
För the Invincibles skapades ”vi mot dom”-känslan redan tidigt på säsongen. I Community Shield mot United blir Sol Campbell granskad av FA för en eftersläng på Uniteds Dejmba-Djemba. Unitedspelarens vårdslösa tackling mot Campbell som föranledde efterslängen är det dock ingen som talar om. ”Farsartat!” ryter Wenger. Efter ett antal utvisningar och avstängningar tidigt på säsongen, som kulminerar i bråket på Old Trafford där hela sex Arsenalspelare granskas och bötfälls av FA för diverse beteenden, är tidningarna i England överfulla av anspelningar på hur laget spelar fult och över gränsen. I Arsenal-lägret känner man sig orättvist behandlade. Det tycks att både domare, förbund och media är emot laget, och mycket riktigt manar Wenger till samanhållning: ”We are a team, that means we must stick together and defend our players, on and off the field”. I dokumentären pratar spelarna ofta om hur denna sammanhållning var otroligt viktig för vad som komma skulle. Hela laget firade alla mål tillsammans, skanderandes ordet ”together”. Det blev ”vi mot dom”. Arsenal FC mot världen.
I dagens trupp tycks visserligen sammanhållningen vara på topp. Det är en samling idrottsmän som är lätt att tycka om, utan divalater eller douchebags, och de ser ut att trivas tillsammans. Där är hälften vunnet. Vad som däremot skulle behövas enligt mig är just den yttre kampen. Något att slåss mot. Visst finns det alltid målsättningar om att förbättra förra årets resultat och bli bättre på specifika områden etc. men jag syftar på något som inte kan komma ifrån klubben självt.
Vad detta skulle kunna vara? Svårt att säga. De senaste åren har Arsenal tvingats leva med att det allmänt accepterade sättet att besegra laget är att sparka och tackla. Spela fult. Det Matic råkade utför mot Burnley är vardagsmat för Arsenalspelare men det är först nu, när det drabbar Chelsea, som media tar upp det till diskussion. Jag säger inte att jag tycker Wenger ska gå full Mourinho och peka på konspirationer så fort något inte går lagets väg (man undrar ju hur Cahills uteblivna röda för tacklingen på Alexis passar in i Mou’s offerkofta) men att nämna det ibland, framförallt på träningsplanen, kan skapa en sammanhållning där man inte bara slåss i tabellen, utan även mot hela fotbollsvärlden. ”De kan inte stoppa oss, allt de kan göra är att sparka på oss”. Det är en attityd som kan vara guld värd. Vi har sett det ultimata exemplet på det förut. När verkligheten överträffade fiktionen.
Följ mig på twitter (ny handle) - @Antshavin
