Augsburg - Wolfsburg0 - 0
The botten is nådd
Det slår aldrig fel. Direkt när man har sina härliga föraningar om att saker och ting vänder för våra krigare, slår det tillbaka med dubbel dos. Wigan spelade efter sina resurser och kunde resa hem tre pinnar rikare efter att ett självmål av Hughes och ett kanonskott av Mahon sett till att skriva slutsiffrorna till 2-0
Lördagseftermiddagen blev inte den härliga suck av lättnad som jag hade hoppats på. Nuförtiden medför (de lätträknade) segrarna snarare lättnad än glädje, vilket brukar vara ett tecken på att det lag man håller på kämpar i bottenträsket. Lättnad var dock knappast en känsla man hade klockan 18 i lördags.
Nu börjar det bli hög tid att göra något av skadeläget. För oss fans börjar det också bli dags för en hemsk insikt: vi är inte det topplag vi hoppats på. Skadorna underlättar förstås inte, men när man ser till det lag som ställdes upp på planen idag är det inte förvånande att drömmen om Europa innan O´Leary hinner säga "poor goalscoring haunts us".
De 32 294 tillresta fick se Aston Villa styra händelserna i första halvleken, utan att för den delen ta vara på de chanser som gavs. Bland dem i hemmalaget som hade chanser att punktera matchen i första halvlek märks Moore, Phillips och Bakke.
Efter lite mer än halvtimmen spelad slår Wigans kvicka forward (den som ändå hade en kvick liten forward...) ett inlägg som Hughes stöter in i egen bur. Villa lägger sig inte och dör för det utan lyckas vaska fram en del halv- och helchanser innan halvtidssignalen ljuder. I ärlighetens namn skulle Villa vid det här laget haft överläge i matchen. Då hade matchen förstås inte slutat med 0 poäng.
Andra halvlek var inget att hänga i julgranen. Villa försöker, men man kan inte låta bli att undra om det är på området kunnande eller motivation det brister? Mot birmingham visade vi motivation, men knappast klass. När ska vi lyckas visa upp ett spel som för en gång skull visar hur bra vi KAN vara?
I matchminut 82 avgörs matchen när Mahon prickskjuter in 2-0 och Villa Parks åskådarantal sjunker genast till hälften. Wigan tog en meriterande seger mot Aston Villa och ska ha en eloge för att de spelar efter sina resurser och gör det som Villa inte klarar av.
Det är som ni ser svårt att vara positiv en dag som denna, men en liten tröst är att Wigan inte är så dåliga trots allt. Man ligger i toppen av tabellen och har spelat jämnt mot Chelsea och många därtill. Men när hjälplösheten tränger sig på mig är detta knappast en tanke som skänker tröst.
Samuel gjorde comeback på vänsterbacksplatsen och gjorde det bra. Speciellt kan nämnas en situation i andra halvlek där han släpper fram Francis bara för att vid momentet efter sätta in en perfekt tackling. Hoppas han kan hitta den för länge sedan försvunna formen igen.
Annars var det slätstruket överlag. Ingen visar något extra. Som kapten bör Mellberg kunna kliva in och visa lite pondus, men det tycks han inte göra för tillfället. Vi hade behövt en kapten som kan ryta och skrika och som verkligen kan få med resten av laget. Hade jag haft Roy Keanes mobilnummer hade jag ringt nu...
Vad kan vi vaska fram för framtidstro av det här sorgens pussel? Tja, just nu pissar vi i motvind. Som tur är kan vi fortfarande pissa i alla fall. Det tar vi med oss till nästa match. Motvinden kommer ännu tuffare då när ett formstarkt Manchester City står på schemat. Att Vesslan gör mål är väl ingen högoddsare kanske... Jag hoppas på att Baros är redo då. Jag vill en spelare som märks på plan. Inte elva som går omkring och väntar på att någon annan ska märkas!
Nästa hemmamatch står undertecknad på Holte End för att heja fram vårt älskade lag till en välbehövlig trepoängare när Liverpool kommer på besök. Är det då Union Jack eller den ryska fanan som vajar högst på Trinity Road? För en gång skull känner jag att Ryssen är mer än välkommen.
