- -
Dubbla derbyhjältar
Väldigt ofta slutar derbyn med att en person utnämns till den lokala hjälten. I Aston Villas fantastiska 3-1-seger över rivalerna Birmingham City fanns det två: Milan Baros och ingen mindre än Gary Cahill.
Visst är det fantastiskt; en söndag som började i ångestens tecken gick klockan 15 över till att bli ren och pur glädje! Tack vare 3-1 i måstematchen ligger våra Claret & Blue-krigare på säker mark, tio poäng från nedflyttning. Och vad bättre är, vi lät Birmingham City ligga kvar där nere.
Fotboll behöver inte alltid erbjuda bra spel för att locka, vilket den här matchen var ett bra bevis på. Birmingham hade sin taktik klart för sig och följde sin game-plan till punkt och pricka - något som resulterade i speldominans under större delen av första halvlek, dock utan att skapa alltför många heta chanser.
Hur såg denna taktik ut då? Jo, långa bollar in mot fyrtornen Sutton och Heskey. Ridge och Cahill hade fullt upp att freda luftrummet, men hade till en början svårt mot framförallt Heskeys stora kropp. Men denna desperata taktik betalade sig inte och Birmingham fick vända hem mot St Andrews med vetskapen att nästkommande matcher är på liv och död.
Nog snackat om small heath. I andra halvlek visade Villa vart skåpet ska stå, och bakom det fantastiska konstverket döpt till "2-1" hittar vi en rookie till konstnär, Gary Cahill. 20 år. Mittback. Totalt fyra utställningar, inklusive dagens match, på det galleri som kallas Premier League.
Vi glömmer allt det som hände fram till 2-1-målet. Vi glömmer Baros 1-0-mål, vi glömmer definitivt Suttons 1-1. Och vi glömmer en illa genomförd första halvlek. Så. Till det som räknas; andra halvlek tar Villa för sig mer och börjar visa prov på kämpaglöd. Detta betalar sig när nämnde Cahill, efter en tilltrasslad situation i shittys straffområde, vräker sig likt Van Basten i luften och i en kombination av cykelspark och surrealism målar han. Jublet vet inga gränser och Cahill har precis fått Stride och grabbarna att höja veckolönen på det där kontraktet han inte skrivit på än. Snacka om förhandlingskompetens!
Efter målet är Villa heta, men Birmingham vill inte ge sig. När chocken lagt sig tar de blåa tag i spelet (läs "börja träffa straffområdet med höjdbollarna") och skapar oreda i Villas spel. Ett antal chanser dyker upp, men riktigt riktigt när blir det aldrig.
I 78:e minuten kommer avgörandet. Ett samarbete mellan Angel, Milner och Baros slutar med att den sistnämnde hittar nätmaskorna efter en fantastisk avslutning. Här visar Baros att han visst är en avslutare av hög rang. Matchen dör nu ut något, men den otroliga inramningen på ett gungande Villa Park blir allt bättre. En finare ram till Cahills otroliga konstverk och Baros iklädd hjältegloria går knappast att hitta.
När domarens sista signal ljuder hörs glädjevrålet över hela Midlans. Villa har slagit shitty och skickat dem till en oviss framtid. Spelet värmde knappast idag, men vem kan egentligen bry sig efter en sådan här seger? Vi fick ju i alla fall se ett vilt kämpande Villa, en måltjuv med mästerliga avslut och en ung mittback som som visar prov på mognad och målskyttetalang.
En dag som denna får alla överbetyg, O´Leary inkluderad. Han tvingades till ett tidigt byte då Davis råkade ut för en skada (Davis som för övrigt fick ta emot Villa Swedens pris som årets spelare i Villa) och satte då in Gardner, som gjorde en bra match. En annan som förtjänar ett extra omnämnande är Samuel, som var riktigt bra på sin vänsterbacksplats.
Det enda man egentligen kan sakna är att inte vara på plats i Birmingham. Men vi vet ju alla att de andra Villa Sweden-grabbar gör oss stolta. Härmed kräver vi också en reseberättelse med bilder direkt efter hemkomst. En sådan här klassisk dag måste dokumenteras!
