Årets supporterresa
I påskhelgen ordnades VillaSwedens (fjärde) årliga supporterresa till fotbollens sanna vagga: Villa Park, Aston, Birmingham B6. Förutsättningarna för en rafflande helg förelåg och vilken Superweekend det blev!
Fredag 14 april (Ritchie Blackmores födelsedag)
I den arla morgon samlades trupperna på olika flygbaser i Sverige. Från Västerås till Luton åkte undertecknad med Il Presidente Don Stefano Johansone, GnagarGeddis med broder Micke, VärmlandsNenne samt UppsalaJocke. Övriga Villans åkte från Malmö, Göteborg och Skavsta till Stansted. Dom äntrade Birminghambussen och plockade sen upp Lutongossarna, som något överraskande befann sig på ett typiskt engelskt utskänkningsställe...
Vid 4 tiden anlände vi till Jury's Inn HQ på Broad Street och mötte upp med Leffe Berg och var sålunda 24 huvuden och fullt lag. Dessutom anslöt vår käre Villavän Big Dave Newman till vår muntra skara. Kvällen avverkades av ett större antal medlemmar på puben Trocadero på Temple Street och sedan på The Locks vid kanalen nära hotellet. Fler bekanta ansikten dök upp under dagen: Tom Clover, Matt, Gaz, John, Luke och Dan. Dom tycker dom är riktiga hårdingar, men dom vågade inte dricka VillaSwedens Vikingwater (Absolut och Koskenkorva) i Blackburn tidigare i år!
Lördag 15 april (officiella Jag-mötte-Gary Shaw-dagen)
Förmiddagen inleddes med shopping i Bull ring, Birminghams största shoppingcenter. Shopping i Birmingham är jäkligt bra och billigt. Inne på Sportworlds så shoppades för fullt. Hela VillaSweden knallar väl omkring i Lonsdalekläder numera. (man kan ha Lonsdale även om man är Villa)
Vid 12-tiden blev det taxikaravan till Villa Park och samling vid North Stand. Vi fick en kanonguidning av security guard Derek. Han förklarade att spelarna parkerar på platser enligt tröjnummer. Ellis har förståss en egen ruta. Gick in i Trinity Road Stand från Trinity Roadsidan. Fick se en fantastisk miniatyrmodell av Villa Park föreställande arenan 1962. Blev fotosession vid en massiv DWS Inwestment reklamaffisch föreställande bl a Hitzlsperger. Entré vår egen look-a-like Månza! Dags att byta alias på forumet minsann! Sedan gick vi upp några trappor förevisades den pråliga Director's Lounge, där Ellis göder sig och sina närmaste samt gäster med något som har blivit prisat som Best Premier League Food. Fantastiskt. Det är ju exakt såna troféer en fotbollsklubb existerar för! Där inne fanns också ett prisskåp med alla 1 000 pokaler som vi har vunnit genom åren. Korridorerna i läktaren var prydda med lagfoton från tidiga Villaår. Nostalgi!
Ut på läktaren gled vi och filmades av Villa TVn sjungandes vår egen hymn "We'll be coming"! Vi provade även direktörernas läderåskådarplatser. Ellis har förståss sin egen plats där och i den ville ingen av oss sitta. Själv var jag glad att inte bli nedkörd därifrån av en mustaschprydd skrikande knallgul ostbågeätande vuxenfilmstittare, som förra året :)
Vandringen fortsatte ner till omklädningsrummen och spelartunneln, där vi ställdes upp på två led. Aston Villa och small heath alliance shite. Jag blev blånäsa! Buuuuuuu! Ingångsmusiken drog igång och vi fick slutligen INTE beträda Villa Parks sköna matta. Det får ingen. Knappt spelarna. Därför har vi spelat så dåligt hemma i år...
Sedan bar det av till Radio Villan och här spelades vår hymn ”We'll be coming” in, så att vi förhoppningsvis snart kan lägga ut den på hemsidan. Dessutom intervjuades VisingsöVillas Paulina och Anders av vår egen radiopolare Steve Trueman. Även Big Steffe fick prata i radion samtidigt som han satt och skrev inlägg på vårt forum.
Eftersom Villa visste att vi var i stan så öppnade dom klubbshoppen för oss trots att dom normalt var stängda p g a helg. Det var rätt urplockat där, men det rullade allt en och annan pund ur våra plånböcker vill jag lova! Till vår glädje så var det 50 % rea på många varor. Dessutom hade man plockat fram Europacup pokalen (den med stora öron!) så att vi kunde fotograferas i all vår stolthet!
Sedan väntade helgens stora begivenhet för mig (eftersom jag sett Villa i England tio
gånger i rad utan vinst, så visste jag att matchen var så gott som förlorad). Möte på Aston Social Club med legendariska Villaspelare. Tyvärr dök det bara upp två, Neill Rioch (ordförande för Villa Oldboys) och den bäste, min ungdomshjälte, Ligamästare, Europacupvinnare och Supercupvinnare: Gary Shaw!! Förvandlingen av mig till en femåring som får sommarens första glass var fulländad! Så fort Gary dök upp skyndade jag mig till baren och köpte en kall öl åt legenden. Jag bjöd Gary Shaw på den första ölen! Hade någon annan försökt hade det med säkerhet blivit handgemäng!
Smart nog lät jag några andra prata en stund med honom först, medan han skrev autografer och fotograferades, innan jag resolut bänkade mig och såg till att ingen annan fick en syl i vädret på en timme. Kanske lite överdrivet, men ändå. Ni förstår.
Vi bläddrade också igenom ett matchprogram där Des Bremner hade tagit ut sitt Villa DreamTeam. Gary konstaterade att ingen någonsin bett honom att göra det. Jaså, inte? VillaSweden gav honom chansen!
Garys bästa minne från karriären är förståss ligasegern 1981 och Europacupvinsten året efter. Värsta minnena är när han slet av ett korsband i höger knä i en match mot Nottingham. Han medgav att han inte hade den mentala styrkan att klara rehabiliteringen. På den tiden fick man dessutom göra all återuppbyggnadsträning helt själv, utan hjälp av en massa fysioterapeuter.
Sen var det ju landslaget. U-21 matcher gjorde han ett antal, men liksom för Dennis Mortimer blev det aldrig någon landskamp för Gary. Han var med i truppen till en vänskapsmatch i Australien, som en massa givna spelare hade tackat nej till, men råkade ut för en sträckning i låret och därmed luftades hela truppen utom han! Efter det dök det upp en viss herre vid namn Lineker och därmed blev det inga fler chanser.
Gary Shaw möter äntligen Becker!
Managern Ron Saunders talar Gary om med största respekt. Saunders Villa var alltid i fysiskt toppskick och oftast jobbade dom sönder motståndarna mot slutet av matcherna. Gary säger själv att han och Tony Morley var rätt lata och Saunders gav dom båda ultimatum inför varje match: den som inte har gjort minst fem tacklingar av er två innan halvtid blir utbytt! "Det var alltid Tony eller jag som blev utbytt. Även om någon annan hade spelat sämre!".
Precis som Gary var även Neill Rioch en genomtrevlig kille och känslan av himmelriket var nära för undertecknad! Neill tyckte tydligen att vi var ena sköna typer för han bjöd oss på en runda öl också, á 75 pund!
Efter lagbild med vår flagga och Gary och Neill utanför klubben, drog vi vidare till grannpuben Adventurous. Där blev stämningen hög och Villasånger avlöste varann i god takt. Kvällen avrundades på Broad Street där bland annat vår man på Holte End Michael Hurley anslöt och vilken dag det var!
Söndag 16 april
Som vanligt på matchdag var fjärilarna på plats i magen redan vid uppvaknandet. Efter en stadig kaloririk frukost gick återigen taxibilarna mot fotbollens Mecka, Villa Park. Vi insöp atmosfären på Witton Lane, beskådade den bedårande Holte End fasaden och doftade på det gröna gräset i ett vårigt Aston Park innan Villa Jansson insisterade på ett lugnande besök på Aston Social Club före matchen. Väl tillbaka vid North Stand dök de onämnbaras spelarbuss upp och jag ska inte återge vad våra engelska Villavänner sade till motståndarlaget.
Det var så dags att dela ut VillaSwedens Årets Spelare pris till Steven Davis. Inlotsade genom North Stand fram till sidlinjen vid Trinity Road Stand fick vi träffa den lille nordirländaren. Ordförande Johansson överräckte priset och en VillaSweden lagbild med vår kompis Davis togs. Vi uppmuntrade honom med fula ord om blånäsorna och han flinade och lovade att göra sitt yttersta.
Efter prisutdelningen fixade Daniel Meredith från Villa in oss på Villafabriken (eller the Academy) där några tog en öl. Till stor glädje träffade jag på Blackburnbekanta South West Villans gossarna Alan Perrins (ordförande) samt Glynn Hurst med sonen Chris.
Matchen närmade sig och ett fullpackat Villa Park fick se VillaSweden äntra Holte End Lower ca 15 rader upp. Kul nog så hade våra engelska bekanta platser precis runt oss! Matchen i sig har ni alla sett, men vilket sanslöst tryck det var mitt i klacken! Sångerna avlöste varandra: Holte End klassiker som "My Old Man", "You are my Villa", "Birmingham are your listening?"”Holteenders in the Sky","There's a circus in this town","Hi Ho Aston Villa". Andra nidvisor som "Shit on the city", "Stand up if you hate the blues", "The shit are going down", "Sit down potato head" (=Steve Bruce), "Cherio, cherio, cherio". Mäktigast av allt var nog sången efter slutsignalen när blånäsorna sulkade iväg: Holte End, Trinity Road, Witton Lane och Upper North Stand levererade en hjärtskärande version av "We'll meet again, don't know where don't know when".
Vid shittys kvittering spred sig en påtaglig, spänd oro bland publiken, men när Gary Cahill förlöste oss med 2-1 målet, fick hela läktaren tokspel och studsade upp och ner. Främmande människor kramade om varandra och bara skrek rakt ut i skyn. Finns det människor på mars, ja då visste dom att Villa nätade!
VillaSweden troppade av från Holte End och sökte sig mot puben King Edward VII. Några trängde sig in, medan andra gick till Star City och krubbade innan de återvände till puben. Segersånger sjöngs för fulla muggar och engelsmännen försökte än en gång sitt trick "can we hear the swedish sing?" Muntra tog vi fram VillaSweden flaggan och drog "We'll be coming" för full hals! Detta belönades med en bjudrunda öl och någon konstig snorgrön drink.
Några drog därefter till hotellet, medan andra for till puben The Wine för ytterligare segersötma. Vilket ruckel! Dit hade man inte gått ensam!
Kvällen avslutades på O'Neills på Broad Street där vi lyckades få Mr DJ att spela "Hi Ho Silverlining", varvid vi omedelbart föll in i ett unisont "Hi Ho Aston Villa", till hans illa dolda ilska. Muahaha! Sen drog vi nattklubben The Flares, ett ställe med BARA med eller mindre fula kärringar. Sen drog några hem och några fortsatte att gå på nattklubb. Ännu en oförglömlig dag och vi knallade hem i ett härligt glädjerus!
Måndag 17 april
Måndagen var en dag för återhämtning och shopping. Till vår besvikelse hade Villashoppen i the Pallisades på New Street stängt. Ellis Out!
Vid 13-tiden avgick bussen till flygen och Big Steffe underhöll oss med vassa one-liners. Men Claes och dottern Emma for vidare till Wiganmatchen istället! Vilka lirare! På kvällen vara alla väl hemma och frågan är: Kan det bli bättre än så här?
