- -
Arsenal - Aston Villa 0-0
Premiären avklarad, det blev ett godkänt kryss!
Tomten kom tidigt i år, och vad levererade den glöggstinna skägg-apan? Jo, det största magsåret på denna sida Poltavaslaget. Man satt här innan matchen och tyckte att ett pressat Arsenal på sin nya arena skulle kunna släppa till oavgjort. Matchen startade ju som hyfsat brukligt 0-0, så då var ju pinnen i hamn. Men det faktum att Arsenal hade ett så fruktansvärt bollinnehav och att Villa ställde upp med ett (quote North bank) handbollsförsvar så blev ju matchen så fruktansvärt låååång. Aldrig har jag varit med om en så bromsoljad klocka i hela mitt liv. Förresten, jag har hittat en bugg i den nya arenan. Ekot från speakern var påtaglig. Hörde ni när han skulle presentera Djemba Djemba (djemba djemba). Hysteriskt!
Martin O’Neills första tävlingsmatch var på förhand inte den enklaste och att bärga en pinne var tydligt hanns tanke. En 4-5-1 uppställning med ungtupparna Moore och Agbonlahor som offensiva kantspringare och Angel på topp presenterades, en uppställning jag personligen tyckte var ganska klockren med tanke på situationen. Saknade spelare var Baros, Delaney, Cahill och Bouma. Det gav en backlinje framför Sörensen bestående av Hughes, Mellberg, Ridgewell och Samuel. Innermittfältarna förutom redan nämnda Moore och Agbonlahor var nyss tillfrisknade Davis tillsammans med McCann och nye kaptenen Barry.
Man kan faktiskt sammanfatta matchen med att titta på de första 10 minuterna, för så såg hela matchen ut, ett bastant Arsenal övertag rakt igenom. Aston Villa fick träna försvar och man gjorde det riktigt bra. Arsenal hade inte så många chanser som de borde ha haft även om det var många ändå. Henry var inte i normalt slag och var uppenbarligen hämmad av något, och som brukligt blir Arsenal lite lidande av det. En som imponerar vidare är förståss Fabregas, sjukt bra fynd som Barca släppte.
Förutom alla chanser så hade Arsenal även en boll i nätmaskorna i de sista minuterna av första halvlek. Det var bara att stoppa fingrarna i öronen på lillchippen och vråla lite obsceniteter, till ingen nytta förståss då målet blev bortdömt. Jag såg bara en repris men det såg ut att vara ett korrekt domslut. Första halvlek tog slut och det var fortfarande 0-0, inte rättvist men i alla fall.
Andra halvlek startade lika långsamt vad klockan beträffar som den första slutade, men det skulle bli värre. I den 53e minuten skrev Villa in sig i historieböckerna ännu en gång (ni vet väl att det var vi som uppfann ligafotbollen?) då Olof Mellberg satte pannan till Davis hörna och nickade in första målet på Emirates! Jag satt och höll i en flugsmälla vid tillfället och jävlar vad den flög. Jag blev rädd att jag satte den i tavlan bakom mig. Den klarade sig!
Resten av matchen var en ända lång pina med Tomtens magsår pinande i kroppen. Ohyggligt att bara se försvar och total avsaknad av boll när man leder och håller på att överraska. Det skulle ju som vanligt inte räcka hela vägen när det gäller Villa och mycket riktigt. Efter lite rabalder kunde den defensive (?) mittfältaren Gilberto Silva panga upp bollen i nättaket, bara 10 minuter från slutet dessutom. Grrr!
Det var väl det enda som hände i slutet av matchen då Arsenal inte riktigt orkade ladda batterierna för ännu en push mot seger och matchen slutade oavgjort. Man kan säga att det var ett rejält fall framåt för Villa i alla fall med tanke på att motsvarande match förra året slutade med 5 i arslet. Nu har vi ett utmärkt avstamp att stå på inför denna säsong och det ger O’Neill lite lugn och ro att bygga upp laget.
The Lion roars again!