Årets sjukaste match?
Tottenham - Aston Villa 4-4. Svängdörrar i försvaret har fått en ny innebörd. Årets vändning har fått sig ett ansikte.
Aston Villa brukar av tradition ha svårt på White Hart Lane. Så när måndagskvällen kom och man bänkade sig framför Canal Plus hade man inga större förväntningar. En poäng mot ett Tottenham i poängnöd hade suttit fint.
Men Canal Plus tyckte det var roligare att snacka allsvensk toppstrid, så tittarna fick acceptera att missa de första sex minuterna och allt vad uppladdning heter. Dåligt!
Matchen inleddes hur som helst i ett högt tempo och det var hemmalaget som började piggast. Villas första fina anfall slutade med att Ashley Young avlossade högerkanonen, men hemmalagets målvakt, Paul Robinson, fick upp högernäven och kunde rädda bollen till hörna.
Markering? Nej tack
I 20:e minuten visade Villa prov på riktigt dåligt försvarsspel. En fint slagen hörna av Tom Huddlestone landade rakt i gapet på en långt ifrån markerad Dimitar Berbatov, som helt ren kunde nicka in ledningsmålet. Repriserna visade att de vinröda hade kafferep och inte brydde sig om att markera bulgaren. Inte innan hörnan, inte under hörnan och inte i nickögonblicket. Själv är jag förvånad att Villa-spelarna inte sprang ut och firade målet vid sidlinjen också...
Men just när det såg jobbigt ut fick vi hjälp från oväntat håll. Aston Villa såg lite vilsna ut av Spurs fina och rörliga spel längs med marken, och fick jaga mycket boll. Samtidigt såg man aldrig ofarliga ut när man väl kom rättvända och i fart.
Bara två minuter efter London-lagets ledningsmål fick matchen en ny huvudperson. (Den före detta?) Landslangsmålisen Robinson hoppade upp för att plocka ner en höjdboll, men hade tvål i handskarna och bollen ramlade ner framför fötterna på överraskade Villa-spelare. Efter lite kalabalik lyckades Martin Laursen trycka dit 1-1.
Martin Laursen visade prov på kraftfullt spel matchen igenom och hans vilja är guld värd. I den 33:e minuten startar Villa ett anfall som avslutas med att en offsidestående Gabriel Agbonlahor skarvar bollen vidare, och innan bollen hamnat i nätmaskorna har den studsat fram och tillbaka i straffområdet ett par gånger enligt värsta flipperspelet. Danske Laursen får den i bröstet och den smiter in mellan Robinsons ben till 2-1. Turligt, men ack så skönt.
Scott Carson, Aston Villas målvakt, har blivit lite av assistkung på sistone. I dag var det dags igen. En lång spark når till slut Agbonlahor, som kommer en mot en mot Michael Dawson. Och alla som vet var Gabby gör sig bäst räcker upp en hand. Just det! I en mot en-situationer. Ett steg åt sidan och pang, så var bollen förbi Robinson igen. 3-1 med fem minuter kvar innan pausvilan.
Den här matchen levde sitt eget liv, sa kommentatorn Jonas Dahlquist. Spot on, sa vi som såg matchen. Tottenham hade väldigt mycket boll, men lyckades inte omsätta innehavet till fler mål innan paus. Innan första halvleken var slut kunde Aston Villa dock ha haft en straff, då den formfattige Robinson missade bollen och träffade Agbonlahors ben. Tyvärr föll Gabby lite väl enkelt.
He´s a Jol-ly good fellow
Spelarna lämande gräsmattan, efter domarens halvtidspipa hade ljudit, till ett stort burop. Martin Jol hade satt kepsen så långt ner att man inte längre såg ögonen, och Daniel Levy, Tottenhams ordförande, hade nog gärna gått ner och personligen tagit Jol i kragen och sparkat ut honom från "the Lane" för alltid, om han bara kunnat.
Hur skulle då andra halvlek se ut, tänkte man? Konstant press från hemmalaget? Japp.
Andra halvlek hade inte pågått länge när den holländske coachen bestämde sig för att satsa på tre forwards. In kom Defoe, som genast skaffade sig en halvchans, men skottet gick en bra bit utanför.
När pressen hade itensifierats smet Aston Villa upp i ett anfall och skaffade sig en frispark i bra läge. Man hade förväntat sig antingen Young eller kaptenen Barry, men istället kom Craig Gardner flygande och smällde in 4-1 - en boll som gick i målvaktens hörn. Robinson hade som sagt ingen lyckad kväll. Matchen såg avgjord ut och min Spurs-kompis SMS:ade och menade att läskligan kom allt närmare. Delar av hemmapubliken gick hem. Men det skulle de inte ha gjort. De gick nämligen miste om en klassisk match, lagom till Tottenhams 125-årsjubileum.
Och om man är Villa-supporter vet man att det inte finns något som heter avgjort förrän domaren sätter sin pipa i munnen. Jag valde att inte svara på messet. Något jag verkligen inte ångrar i dag.
I 63:e minuten kom något man skulle kunna ha antagit vara en av matchens nyckelmoment. Eller låt mig omformulera mig: i en vanlig match, mellan två vanliga lag, hade den räddning Carson gjorde när Defoe rann igenom varit matchavgörande. Men nu blev fotparaden bara en fin fotparad, och sköt egentligen bara upp det oundvikliga.
Reduceringen till 2-4 kom fem minuter senare istället. Matchens lirare, unge vänsterlöparen (ja, han höll faktiskt en hel kant sysselsatt) slog in en boll snett inåt bakåt. Bollen tog först i stolpen - efter ett skott från Defoe - innan Pascal Chimbonda kunde peta in returen. Nu var det liv i matchen igen, och alla som hade räknat ut Tottenham var tvungna att rucka om sin världsbild.
Bortlaget såg trött ut och sjönk ihop totalt. Tottenham hade nog 90 % av bollen ett tag och även en del chanser. Även Villa fick en, åter igen av Robinson, som i samarbete med Keane strulade till det så till den grad att målvaktens spark tog i ändan på inbytte Marlon Harewood, men tyvärr över ribban. Det var det enda bra Harewood lyckades med under de dryga 25 minuter han var på plan.
Desto sämre insats stod samme Harewood för i den 82:a minuten. Man hade precis fått upp de där farliga tankarna i huvudet, ni vet, de som säger: "Va fan. Det här kanske vi klarar trots allt" (samma känsla skulle komma tillbaka denna aftonen).
Tottenhams inbytte forward Darren Bent springer utåt med bollen - ut från straffområdet, mot sidlinjen, när klumpige Harewood bestämmer sig för att överfalla den förre Charlton-spelaren. Solklar straff och Keane sätter den säkert bakom Carson. Onödigt? You bet.
Nu agerade hemmaspelarna som hajar som fått smak på blod, och det kändes som en tidsfråga innan kvitteringen skulle komma.
Men tiden gick och Villas rensande såg ut att bära frukt. Men någon minut in på övertiden fick Tottenham inkast på inkast, och till slut, efter ännu ett flipperspel, lyckades Younes Kaboul slå in bollen i mål. Stort glädjevrål fyller himlen kring White Hart Lane. Själv tänkte jag att måtte vi hålla ut till slutsignalen.
Tyvärr skulle målet aldrig ha godkänts. Ännu en solklar offside - och ja, Jonas Dahlquist, en solklar offside är en solklar offside. Oberoende av om det rör sig om Aston Villas 2-1-mål eller Tottenhams kvittering till 4-4 i slutsekunderna. White at Hart?
4-4 slutade dock matchen och något av årets upphämtning var ett faktum. Trots fyra mål framåt blev det alltså inte mer än en pinne.
Syndabocken
Så, vem ska man skylla på? Domaren? Nja, även om 4-4-målet var offside, så hade Villa också ett offsidemål som godkändes. Martin O´Neill, för att hans två byten (Harewood och Stilian Petrov in) inte ändrade matcbilden? Nja, Petrov hade ingen tacksam uppgift, medan Harewood gjorde det svårt för sig. Ska man hitta en syndabock får det nog ändå bli Harewood, som dels bjuder in Tottenham till 3-4 i ett läge där Aston Villa, om man hade lyckats freda sig ett par minuter till, antagligen hade vunnit matchen. Dessutom misslyckades han kapitalt med det han sattes in för att göra: vinna boll, hålla i boll och låta tiden gå.
Nu har Harewood lyckats att 1) bråka med Gabby och 2) vara högst delaktig i två tappade poäng i Villa-dressen.
Tyvärr var spelaren han ersatte inte heller bra. Luke Moore kommer inte riktigt till. Vi saknar John Carew, så enkelt är det. Trots fyra mål framåt i går. Big John erbjuder alltid spelalternativ både på marken och i luften, något som Harewood i ärlighetens namn inte bistår med i den form han är i just nu. I nästa match borde Maloney vara den som får chansen före Harewood.
Defensiven får inte godkänt. Fyra mål i ändan duger inte. Men pressen mot bortalaget var stundtals stort och mittfältet sjönk ihop och gjorde det svårt för försvarsspelarna. Kul dock att se att Laursen bidrar med ammunition i offensiven.
Reo-Coker jobbar hårt matcherna igenom och gjorde en godkänd match. Barry var lite för anonym. Young var som vanligt bra så länge Aston Villa fortfarande fick låna lite boll, men försvann allt eftersom.
Matchens lirare var dock Gareth Bale, Tottenhams unga löfte. Han hade riktigt kul på sin vänsterkant och satte ständigt myror i huvudet på Villa-spelarna. Riktigt kul att se, måste man medge. Didier Zokora gjorde en bra match och ägde mittfältet. Dimitar Berbatov är en annan spelare som luktar klass lång väg. Allt han gör, gör han med en tanke. Det är väl ungefär så långt bort från vissa av Aston Villas spelare man kan komma...
Och missförstå mig rätt, att Aston Villa fick poäng ska man nog trots allt vara nöjd med. Spelskickliga Tottenham hade ett klart övertag. Men ändå är det något som känns lustigt, och något gjorde ju trots allt att jag inte kunde sova i går kväll. Jag trodde aldrig att jag skulle vara besviken över en poäng borta mot Tottenham. Men en teori fick i alla fall fäste i verkligheten - relativitetsteorin. Allt är relativt.
