Goce,The Villans möte med sin Legend-Idol Morley
Möte med en legend på Villa Park, som frälste oss Villa supportrar för 22-25 år sedan. Goce Bockarovski skriver om sitt möte med Tony Morley
Hösten 2006
Det var trots allt fyra år sedan förra resan, så det var dags för en ny.
Jag sa till min älskade hustru, att nästa år ska jag följa med på resan till Villa Park.
Jag fyller ju trots allt 40, en födelsedags present till mig själv. Om sanningen ska fram, spräckte jag hennes överraskning gällande medlems resan till Brum. Hon fick till slut Big Steffes mail adress efter en stunds ältande. Med tanke på vad jag ställt till med, sa jag: Min största önskan är att jag får träffa min idol som frälste mig till Aston Villa supporter, Tony Morley. Det hade varit (och blev) en av de bästa 40 års presenterna om jag fick träffa honom, sa jag med glansiga tårfyllda ögon.
Den 22/4 -2007 Matchdagen.
Under vistelsens gång i Brum, kom ryktet igång att vi skulle ev. träffa Tony Morley. Nervöst och spännande väntan blev det ju fram till matchdagen. Då var det dags, det blev bekräftat att William Anthony Morley skulle träffa oss alla. Jag vågade inte ta ut något i förskott, men hoppades ändå. Steve Trueman sa att vi skulle på rundvisning och upp till VIP restaurangen där många av de gamla hjältarna brukar samlas. Där skulle vi träffas. Efter två frivarv med visning och ingen Tony Morley dök upp, var besvikelsen nära. Morley skulle göra ett litet inhopp som expertkommentator på Villa Radio, han var på plats, men ville han träffa oss? Min öl han bli både ljummen och avslagen liksom jag själv, samt att jag var genomsvettig efter visningarna.
Till slut knorrade magen och jag fick snällt ställa mig i matkön på Holte Suite för att avnjuta det kulinariska engelska köket. Under tiden i matkön står Big Steffe framför mig och får ett telefonsamtal av någon, att Tony Morley har kommit, varvid jag med min längd på 1.70 samt ca 88kg tyngd forcerar mig igenom matbord, köer, horder av Villafans och alla gick åt sidan, som när Moses delade Röda Havet (Enligt Big Steffe). Till saken hör det till att alla och allting stod kvar på sin plats utan att välta eller slå undan något. De som såg mig flyga fram med vindens hastighet förundrades hur smidigt jag tog mig fram med mina 88 kg. Som en gammal fotbollspelare finns det i ryggmärgen. Smidigheten alltså. Uppför trapporna, in i loungen där vi satt och väntade, dök ner i ryggsäcken hämtade tröja mm för signing av autograf, men var är han??? Stirrigt, mina med resenärer visade mig var legenden var, där stod han. Jag skakade i hela kroppen, jag kände mig som ett litet barn på Julafton, där stod han gråhårig och 25 år äldre: Tony Morley.
Jag gick fram och hälsade och han gratulerade mig i förskott på min födelsedag. Hela jag skakade av glädje och nervositet, och när han skulle skriva sina autografer på tröja och bok, sa Morley till mig att jag skulle ta det lite lugnt. Mina skakningar kändes väl ända ner till Kina 10.0 på richterskalan. Efter matchen skulle ett 10-tal av oss supportrar och jag upp till VIP restaurangen där Morley och andra gamla legender var. Detta möte var mäktigt, stort, med en av Aston Villas bästa spelare genom tiderna. Känslan går inte att beskriva med ord även om jag försökte. Efteråt tacka jag både Steve och Big Steffe, känslomässigt. Tårarna av glädje var inte långt borta. 
Efter matchen, kom vi upp ett gäng i VIP loungen där vi även träffade en del av hjältegänget: Des Bremner, Gary Shaw (sin vana trogen), Andy Blair, Pat Heard och så klart Morley.
Bild på Goce och Pat Heard >>
Frågor som Tony Morley besvarade medan man pratade med honom om det som varit 1981-1983.
Vilka sysslade mest med practical jokes i laget?
De som hittade på mest hyss i laget var så klart jag Morley, Peter Withe och Brendan Ormsby.
Vilket mål är det dualltid kommer att minnas som ditt bästa?
När vi mötte Dynamo Berlin i andra omgången och jag sprang från eget straff område och fångade upp en retur ca 10m utanför straffområdet och sprang ända upp till motståndarnas straffområde och gjorde mitt andra mål, mitt livs mål.
(JAG GB, SÄGER SLÄNG ER I VÄGGEN MARADONA OCH MESSI)
Vad hände egentligen med laget,efter Europacup guldet?
Doug Ellis tillträdde som ordförande, och hans ego förstörde allt. Ellis kunde inte acceptera Europacupguldet p g a att han själv inte var far till laget och framgången. Därav förfallet och splittringen i Aston Villa FC, tyvärr.
Hur ser du på dagens CL gentemot den gamla EC?
Skit! Jag anser att lag som får andra-, tredje- och fjärdeplats placeringar ska inte få delta i dagens CL, p g a dem har inte vunnit sin högsta liga. Hur rättvist är det att lag som har fått en lägre placering kan vinna den cup som är mest åtråvärdast för en fotbollsspelare? När vi vann 1982 och innan Europacupen ändrades till CL, var det bara värdiga vinnare av dagens CL/Europacupen. Tyvärr styr pengarna fotbollen idag, för mycket.
Ditt värsta minne under resans gång till Europacup guldet?
Det var när vi mötte Dynamo Kiev. De sovjetisk-ukrainska arrangörerna gjorde allt i sin makt för att störa våra förberedelser inför matchen. Hotellet “Moscow” var inte ens värt en stjärna. Toaletterna såg rent ut sagt, för jävliga ut. Det värsta hände Gordon Cowans när han bröt sin bulle/brödbit och stirrade på en död kackerlacka som trillade ut från det.
Hur ofta träffas ni, gänget från 1981-1983?
Vi försöker träffas varje söndag och spela en uppvisnings- eller välgörenhetsmatcher eller på Villa Park till matcherna. Det är svårt att få alla att ställa upp p g a utlandsboende, andra åtaganden. Men vi försöker träffas så ofta det går. “Sedan Gary Shaw och Tony Morley träffades för ca 25 år sedan, i början på sina karriärer. Har Shaw inte bjudit Morley på en endaste droppe drink, öl eller någon annan stämnings höjande dryck.”
MVH Goce "The Villan" Bockarovski
