Medlemsresan - en riktig femetta! Del 1

Många har mejlat och frågat efter den, andra har ringt Hasse Aro på TV3 för att efterlysa den. Men det har bara varit ”Pelle i Götet” som haft svårt att sätta punkt när han fick det ärofyllda uppdraget att skriva en reseberättelse när Villa Swedens åkte på sin sjätte medlemsresa. Men nu är den här och hål till godo.

Ja, jag vet, jag behöver öva på min rubriksättning men den säger ändå allt. För det var en femetta. Matchresultatet vet vi ju men vi som var där vet att hela resan i övrigt också var lyckad. Men så kan det inte bli misslyckat heller egentligen, när 50-60 sköna snubbar och snubbor som alla, eller i alla fall nästan alla, håller på vårat älskade Aston Villa Football Club och åker för att se dem krossa värsta lokalkonkurrenten. Här är min berättelse om resan till min första Villa-vinst på Villa Park.

Tjuvstart
Resan skulle gå av stapeln den 18:e april för de flesta men vi var några som tjuvstartade och åkte redan på torsdagen den 17:e, men jag kan lova att min och min gamla vapendragare Camillas erfarenhet av detta inte blev avundsvärd. Snålheten bedrog visheten. Vi hade tänkt att vi skulle kunna sova på flygplatsen över natten för att slippa betala ett dyrt hotell. Resultatet för egen del blev en knapp timmes sömn på ett stenhårt och iskallt golv och sedan ytterligare en halvtimme på morgonen ihopkrupen på en soffa med jackan över mig. Jag vet inte riktigt vilket golvslag som är hårdare än sten och får kylan att sugas in i en genom en skinnjacka men det har de i alla fall lyckats få in på Stansteds flygplats. Den natten var lång men den tog slut den också.

Uppslutning
Morgonen kom och vi packade ihop våra saker för att gå bort till puben med det eminenta namnet O’Neill och möta upp andra glada Villa-fans. När vi kom dit syntes det dock inga tecken på att det skulle finnas några sådana där så vi satte oss på restaurangen bredvid för att få i oss en liten frukost. De hade faktiskt ganska hyfsade sandwiches där och stället låg bra till för att vi skulle se de andra Villa-dårarna gå förbi i sina snygga Villa-tröjor i stora klungor. De klungorna uteblev och vi blev lite fundersamma på var de kunde hålla hus eftersom vi satt och tittade ut på den enda gången som ledde till O’Neills och klockan hade passerat mötesdags för ett bra tag sen. Var höll alla hus? Fanns det en hemlig gång för Villaiter? Hade Star Trek lånat ut en teleportör till hela gänget som vi inte visste om? För vi hade väl inte tagit fel på dag?
Till slut kom en ensam kille som tittade lite på min tröja och vågade sig fram för att fråga om vi möjligtvis tillhörde det Villa Sweden-sällskap som skulle åka till Birmingham den dagen. Lite lättade att vi i alla fall hade tagit rätt på datum svarade vi att visst var det så. Han presenterade sig som Johan Karlsson och slog sig ner bredvid oss för att vänta och se när de andra skulle dyka upp. Man kan fråga sig varför vi inte tog oss till O’Neills ändå för att vänta där. Det hade ju varit det mest logiska men jag är sällan logisk och dessutom fanns det god mat där och uppsikten över gången var ju oklanderlig.
Efter ytterligare en liten stund kom det ytterligare en ensam kille som lika försiktigt visade upp sin Villa-tröja och undrade om vi var medlemmar som skulle resa. Också han slog sig ner och presenterade sig som Mattias Östrand. Nu satt vi där och hade träffat två trevliga killar som gärna pratade Villa, men var fanns massorna?
Efter att Johan och Mattias ätit sin lilla frukost så bestämde vi oss för att till slut gå till O’Neills ändå för att se om det möjligtvis var så att det hade smitit förbi några andra medlemmar. Camilla var dock trött och gick bort till sofforna för att försöka sova en stund till. Väl på O’Neills igen så såg vi ett större gäng som stod där och ganska snabbt kom det fram två killar som frågade om vi skulle med till Birmingham med Villa Sweden. Dessa båda var Grävling och D. Geddis och här var det stora gäng vi hade väntat på. Hur de hade tagit sig förbi oss utan att vi såg dem vet jag inte men en ledtråd kan vara att ingen av dem hade någon riktig Villa-tröja synlig. De gick inkognito. Ska det vara så, ledningen för Villa Sweden? Nu kunde man i alla fall slappna av och man märkte snabbt att det här gänget skulle man trivas i. Den här resan kunde bara inte gå fel. Efter ytterligare en liten stund dök Göteborgs-gänget upp och sedan kom Bosse Larsson, Goce the Villan och Månza med flyget från Malmö, som var det sista, med en storstilad entré. Nu var det dags att gå till bussen som skulle ta oss till vårat slutmål. Försökte ringa Camilla för att väcka henne och blev lite orolig när hon inte svarade, men ganska snart dök hon upp så jag slapp leta upp henne bland allt folk. Med ljudet avstängt på mobilen är det inte lätt att väcka folk.

Bussresan
Trött som jag var så trodde jag inte att jag skulle ha en chans att hålla mig vaken under hela resan men det var inga problem. Fick ju inte gå miste om chansen att lära känna alla dessa nya ansikten. Dessutom hade Geddis ordnat en tävling där man fick 12 ”1-X-2”-frågor om Villa och ett antal bilder på gamla spelare som man skulle namnge. Och lite halvblygt stolt kan undertecknad berätta att det var han som vann denna tävling. Har fortfarande inte sett mitt resultat, men vetskapen om att jag vann var fullt tillräcklig. Och jag tänker inte låta det faktum att en viss Becker inte deltog i tävlingen i bussen påverka det. Stoltast var ändå Månza som kunde påpeka att fråga nummer två innehöll mer fel än rätt: ”Vem gjorde två mål i Liga-cupfinalen mot Manchester United 1996” och inget av alternativen var den som faktiskt gjorde två mål i finalen som spelades 1994. Om jag inte minns helt fel så var det högst ett av alternativen som faktiskt var en spelare som deltog i just den finalen. Frågan ströks. Bosse får dessutom en extra eloge i denna berättelse för att han svarade Park på bilden med Barry i närkamp med just Park. Visste han något som vi andra inte visste?
I övrigt en lugn och stillsam bussresa med en chaufför som visade och förklarade något gammalt flygplansfält, antagligen från kriget, för några få halventusiaster, och sedan Villa Park för något fler och något mer entusiastiska resenärer. Vi var framme och trots att jag åkt den vägen med buss ett flertal gånger har jag aldrig insett att världens vackraste arena ligger precis bredvid den stora vägen och var lätt att se. Nu började det kännas i kroppen att man snart skulle få se världens bästa lag spela igen. Matchspänningen började infinna sig med både eufori och en obehaglig känsla av att det var just matchen som kunde gå fel. Med lite små rysningar i kroppen steg man av bussen och började gå mot hotellet.

Det är sällan allting är perfekt
Väl inne i hotellets lobby hände så det enda tråkiga som skulle komma att hända under denna resa för oss i sällskapet. En väska blev stulen på ett synnerligen fräckt sätt. Tommy och Frida som hade sett fram emot denna resan länge vände ryggen till för ett par sekunder och det räckte för att någon som smugit sig med i vårat stora sällskap skulle kunna sno åt sig den utan att någon reagerade eller såg det. I denna väska fanns både pengar och pass. En resa kan knappt få en sämre början vad jag kan tänka mig. Istället för att slappna av och kunna njuta blev det nu istället en fråga om hur de skulle göra för att få nya pass och att de inte bara blivit av med pengar, det skulle kosta att få tag på nya pass också då de skulle bli tvungna att ta en omväg om London och betala dyrt för passen. Dessutom kom ju också frågan om när man skulle åka till London. Väldigt tråkig början och lite av glädjen förtogs förstås där. Men de gjorde det enda rätta just då och började se fram emot den kväll som låg framför oss. Den kväll som alla väntade på som en aptitretare inför matchen två dagar senare. Pubkväll på King Edwards och få träffa några gamla Villa-stjärnor.

Bästa pubkvällen någonsin

Vad vi hade fått höra innan vi åkte ner till King Edwards var att möjligheten fanns att Tony Morley, Tony Daley och Gary Shaw var några av de före detta spelare som skulle dyka upp där. Genast visste jag hur Goce The Villan kände sig för ett år sen när han skulle få träffa sin stora idol Tony Morley. Tony Daley ligger mig ungefär lika varmt om hjärtat. Tyvärr dök dessa spelare inte upp till min lilla besvikelse. Det visade sig att de oftast kunde säga att de skulle försöka komma men ibland inte dök upp. Men den besvikelsen lade sig ganska snabbt när åtminstone Chris Nicholl, Neil Rioch och Bobby Thomson dök upp. Den sistnämnda kan jag erkänna att jag faktiskt aldrig hört talas om men han var ju en gammal Villa-legend så vem kunde klaga? Det visade sig att han spelat i Villa i fem år och på 172 matcher gjort 70 mål och hunnit med att vinna andra divisionen 1960 och ligacupen 1961 så det var inte vilken spelare som helst.
De uteblivna spelarna var snart glömda när man fick chansen att prata med de spelare som faktiskt var där. Själv fick jag en fantastisk version av Nicholls mål i ligacup-finalen 1977, nämligen hans egen. Den stolthet och den entusiasm han hade när han berättade om det målet, ett riktigt klassiskt Villa-mål, fick mig att tänka på dagens divor. Det här var en före detta spelare som visste vad det innebar för oss att få spela i vårat favoritlag. Han visste att han fått uppleva våra drömmar och det var stort för honom. Han var som en av oss som hade gjort mål för Villa. På något vis har jag svårt att tänka mig Zlatan förklara sitt klack-mål mot Italien eller höra Ronaldo berätta om någon av sina bravader på samma sätt med den entusiasmen. Det var underbart att höra och kunde denna kvällen bara mätas med en annan sak som inträffade.
Det hade annonserats en utlottning med fina priser. Lotterna kostade £2 styck eller tre stycken för £5. Jag och Camilla bestämde oss för att köpa sex lotter ihop varpå hon fick välja vilka hon ville ha. Först som vi var så hade vi numrena 1-6 vilket kändes som helt fel nummer. Första priset var en replica av tröjan Villa spelade i i finalen i Rotterdam ’82 signerad av sju gamla legendarer. Förutom Nicholl och Thomson som var där var den också signerad av Charlie Aitken, den spelare med flest matcher för Villa någonsin, Des Bremner, Ian ”Chico” Hamilton, Peter McParland och Gary Shaw. En riktig dyrgrip med andra ord och jag vågade inte ens tänka på tanken att vinna den. Jag kopplade bort det och minglade vidare.
Efter ett par timmar skulle det då bli lottdragning och Nicholl skulle dra lotten för första priset. Jag satt där med mina lotter och min öl och hörde ”Number foive!” ropas ut. Med den inställningen jag haft om att vinna, nämligen ingen chans alls, så trodde jag att han skulle ropa upp ett femsiffrigt nummer med varje siffra för sig ungefär som på bingolotto. Men när det inte kom några fler siffror så började jag inse att det där kunde vara min lott som jag höll i handen. Det stod en femma på den och vad jag kunde sakta förstå med min något ölpåverkade tankeförmåga var att enbart ett ”foive” och inga andra siffror betydde att jag hade vunnit. Den där dyrgripen som jag såg framför mig hur jag avundsjukt beundrade i någon annans händer var helt plötsligt i mina händer och tillhörde mig. Helt underbart. Jag sträckte armarna i luften och skrek ut mitt ”That’s me!”. Nu var det bara att stolt vandra upp till scenen och ta emot mitt pris och skaka hand med Nicholl och Thomson. Lyckan var total och när Steve Trueman berättade för mig att den tröjan var värd £2-300 så tittade jag nog på honom som om han var ett UFO och sa att för mig var den ovärderlig.
I min glädje lade jag inte ens märke till att det också delades ut ett andra pris, och vilket andra pris. Vet inte ens om det är värt att kalla det för det utan kanske mer ett delat första pris. Johan Karlsson, som var den förste jag träffade på morgonen på flygplatsen, kom fram till mig och visade lika stolt upp ett matchprogram från finalen 1982. Med andra ord lottades det ut två stycken riktiga dyrgripar som två stolta svenskar kunde visa upp. Jag vet inte hur många lotter Johan köpte men jag betalade alltså £5 för min tröja. Och när Johan berättade för mig hur han och två andra planerade att lusläsa den på hotellet när de kom tillbaka såg jag framför mig en syn av tre vuxna karlar som låg bredvid varandra på sängen som tre fnittriga 14-årstjejer som läser halverotiska noveller och sextips i Frida, för det är ungefär så jag hade känt mig.
En annan obetalbar syn som jag fick se den här kvällen var när Geddis skulle köpa öl. Det hade blivit lite pengar över från det vi hade betalat inför resan så ledarna bestämde sig för att det kunde bli varsin öl för oss och Geddis fick i uppdrag att gå och beställa dessa 50 öl. Kvinnan i baren gjorde ganska stora ögon när hon hörde beställningen men började hälla upp. När hon kommit till 15 sa hon varsågod och räknade upp hur mycket det skulle kosta varpå Geddis svarade: ”No no, not fifteen, fiftY!” Jag stod precis bredvid och såg hennes blick och undrade om hon skulle slänga ut honom eller bara hälla ut ölen över honom. Inget av det hände utan hon fortsatte, något motvilligt, att hälla upp fler öl medan Geddis började dela ut dem. Sedan kom det till betalningen och då tror jag att herr ”Geddis” liv hängde på en skör tråd när han sa att han inte skulle betala. Snabbt fick han förklarat att det var en annan som hade pengarna och skulle betala men hon var inte riktigt lugn förrän ”Big Steffe” kom fram och la upp pengarna så hon fick räkna dem. En syn att sent glömma.
Efter många glada timmar åkte de flesta hem och kände nog att det hade varit en riktigt bra kväll. Det hade blivit en riktigt bra start på resan.

Lördagen- en transportsträcka med ”dödshot”
Utvilad och nöjd vaknade man så upp på lördag morgon och började fundera på vad man skulle göra för att få den att gå. Själv hade jag lyckats glömma att Tobias Mikaelsson hade lovat ställa upp att träffa oss som ville på hotellet för en pratstund. Till skillnad från Mellberg som inte ens hade bemödat sig att svara på ledningens alla försök att nå honom för att få träffa honom, och det var många försök under lång tid. Måste dela ut denna kängan till en av mina favoriter för det var riktigt dåligt, Mellberg! Det kan inte ha varit så svårt att träffa oss svenska Villa-fans en sista gång som Villa-spelare. Åtminstone kommit med en dålig ursäkt, men icke. Nåväl, Mikaelsson ställde som sagt upp och det är det enda jag ångrar att jag missade under resan för det verkade riktigt kul och enligt Suckroars berättelse om den händelsen så verkade han riktigt sympatisk också.
Några andra åkte till Wolverhampton för att stå där och frysa medan de såg en halvtaskig match i läskligan. Resultatet blev 1-0 vad jag minns men efter vad jag hört så var det ingen höjdare men i alla fall någonting att göra. Men tror inte jag missade något direkt där.
Själv tillbringade jag och Camilla dagen först med lite nostalgi vilket innebar biljard och öl på den första puben vi besökte under vårt första besök på Villa Park. Inga gamla ansikten som man minns men ändå trevligt. Sedan bar det av till stan igen och möta upp de andra och äta och se matchen mellan Manchester United och Blackburn som var av visst intresse för oss Villa-fans. Puben vi valde var tydligen en blånäsepub enligt Geddis men det blev inga problem där trots allt. Efter det blev det en kväll på Birminghams version av puben O’Neill. Ett ganska stort gäng svenskar slog sig ner runt ett bord för att dricka öl och prata om eller glömma tanken på den förestående matchen. Benno fick ragg av en gammal kvinna som gick omkring med vad som såg ut som en stor, grön anorak. Dessutom såg hon ut som en sådan som hoppar över små troll som springer omkring på gatorna lite överallt. Hon verkade kort sagt inte riktigt klar i skallen. Nu ska ni inte tro att Benno var särskilt intresserad av detta ragg utan försökte väl tvärtom få henne att gå. Men hon var ganska envis och frågade till slut om hon fick låna hans telefon. När han svarade att detta var inget han tänkte gå med på heller spände hon en mörk blick i honom och sa: ”Vet du om att du ska dö ikväll?” varpå han svarade ”Nej, det hade jag ingen aning om.” Efter det så lämnade hon honom ifred och sågs mest till då och då yrandes omkring i lokalen. Tror du missade något riktigt bra där, Benno.
Själv började jag bli på lite halvdåligt humör. Matchen började närma sig och nervositeten satte in. Vi fick ju bara inte förlora. Det skulle förta hela resan. Ett derby är alltid ett derby och man vet aldrig. Dessutom var mitt facit fram till dess en oavgjord och två förluster. Och ett derby är alltid ett derby. Så ganska tidigt började jag känna viljan av att dra mig tillbaka till hotellet så man kunde få sova bort natten så dagen kunde komma. Precis som ett barn kvällen innan julafton.

FORTSÄTTNING FÖLJER HÄR!