Gästkrönika: Den ljusnande framtid är vår?
Pelle tar tag i pennan och ger oss några tankar.
I kölvattnet av krossen på Stamford Bridge försöker jag tänka positivt på framtiden, och framtiden är våra ungdomar. Vi har diskuterat dessa spelare fram och tillbaka och olika åsikter har framförts. Är de tillräckligt bra? Får de spela tillräckligt? Tar de sina chanser när de får dem? Om de inte slagit igenom nu, kommer de då någonsin att göra det?
De jag först och främst tänker på är Delfouneso, Albrighton, Delph, Clark och till viss del Bannan. Dessa är de som fått lite speltid i a-laget och som har visat mest potential av de ungdomar som står näst på tur. Dessa fem pojkar har fått många lovord från ungdomsledarna i Villa och i Delphs fall från Leeds-managern och före detta Villa-spelaren Simon Grayson. Delfouneso är den som spåtts den mest lysande framtiden, medan Albrighton fått många hyllningar av Gordon ”Sid” Cowans (bara namnet får en att rysa av välbehag och härliga gamla minnen). Delph har kallats ”nästa Gerrard”, men sådana benämningar ogillar jag ganska mycket då det kan sätta press på en spelare som inte är stark nog att leva upp till epitetet. Hur många argentinska löften har inte kallats ”den nya Maradona” och sedan fallit bort från fotbollens stjärnkarta? Men på det hela taget, om man ska tro på allt som sägs och det man sett, så ser det ganska lovande ut för framtiden. Om vi kan utveckla dem rätt och behålla dem. Vad jag kan förstå har de tillräckligt med talang för att bli bra även i seniorsammanhang.
Frågan är då om de får spela tillräckligt så de kan utvecklas som vi vill. Där har ju O’Neill ett ansvar som han måste ställa mot andra av klubbens mål. För min del är det upp och ner med den saken. Personligen tycker jag att han kunde ha matchat in några lite oftare i en del matcher. Som till exempel mot Burnley när vi leder med 5-1 med ca en halvtimme kvar. Där kunde lätt både Albrighton och Delfouneso fått chansen att känna på tempot och hårdheten i högsta ligan mot ett knäckt motstånd som de faktiskt kan göra sig gällande mot. Det är svårare med bara kvarten kvar och 0-0 mot Liverpool, så att säga. Vi ska också komma ihåg att det är stor skillnad på reservserien och Premiere League. Det är inte bara att sätta in en talangfull tonåring i en tuff och jämn match och hoppas på att han ska kunna vända det. Det händer sällan. Risken är större att det kostar laget poäng och att spelaren kanske får sitt självförtroende stukat. Så det är inte alltid han gör fel, O’Neill, när han inte kastar in dem under matcher. Men man kunde hoppas på lite mer tid för dem att vänja sig. Samtidigt har Delph och Delfouneso fått sina chanser och gjort det bra och Martin säger själv att de kommer att kunna få en avgörande roll under nästa säsong. De är trots allt bara 19-21 år gamla de här spelarna och deras tid är inte ute än.
Clark och Albrighton har också fått sina chanser om än inte många och Clark tog definitivt sin chans när han debuterade från start i PL mot Fulham. Han såg verkligen trygg och stark och mogen ut under den matchen. Det är lite otur för honom att vi fram till i lördags har haft ett så starkt försvar att ändringar där inte har varit nödvändiga, och definitivt inte centralt. Han får nog tyvärr finna sig i att han som bäst är på fjärde plats bland våra mittbackar. Men böjer han ner huvudet och kämpar på och lär sig av mer rutinerade backar som Cuellar och Dunne så tror jag vi har en lysande mittback på gång där. Även som 21-åring har han tiden framför sig. Däremot har Albrighton som jag haft stora förhoppningar på inte tagit chansen så som jag velat och trott på. Han har nästan sett lite rädd ut och inte riktigt vågat utmanat som jag har sett honom göra i träningsmatcher och ute i Europa mot något sämre lag. Han känns inte riktigt mogen ännu. Samtidigt som vi ska komma ihåg att han var exemplet mot Liverpool och det har jag ju redan påpekat att det inte är det ultimata läget för en ung talang att komma in. Men jag är inte orolig för honom än. Han är 20 år och kan fortfarande utvecklas. Det mesta som gäller för honom är nog att våga tro på sig själv även mot bättre motstånd och börja våga ta för sig mer. Då tror jag han kan göra riktigt bra ifrån sig och sätta press på våra andra yttrar som är förstahandsval i laget. Det behövs.
För det är ju det här med vid vilken ålder man kan räkna bort en ung talang. Någon har sagt att om de inte har utvecklats till PL-spelare nu så gör de aldrig det. Det tror inte jag på. Jag tror att gemene man ser för mycket på spelare som Rooney, Ronaldo, Messi, Kaka, m fl. Dessa slog igenom i tidig ålder och är världsspelare vid ung ålder. Men de är också unika och inget mått på hur bra en spelare ska vara vid 20 års ålder för att lyckas. Det finns flera exempel på spelare som är hur bra som helst idag men som inte var mer än lovande talanger runt 20. Minnet kanske sviker mig, men spelare som Lampard, Joe Cole, Ferdinand, Carrick m fl sågs länge som stora löften men det dröjde ändå några år innan de helt infriade de löften som gavs. Ingen av dem dominerade på något vis i den åldern våra talanger är i nu. De hade kommit längre, men de hade inte lyckats än. Vi har våran egen gamle Yorke. Han köptes in som 18-åring 1989 och gick göra något inhopp under sin första säsong. Andra säsongen fick han spela mer men det jag minns av honom under Venglos var att han inte räckte till alls säsongen 90-91. Som ung och oerfaren 15-åring trodde jag inte det skulle bli mycket av honom. Han klarade inte av tempot och var för omständlig. Säsongen efter blommade han ut en del, men 92-93 var han bänkad till förmån för Atkinson/Saunders och även Regis var oftast före honom i rankingen. Han spelade ganska ofta ytter men hade inte riktigt funnit sin plats i laget. Som jag minns det var det först säsongen 94-95 som hans karriär tog verklig fart och då var han 23. Resten är som de säger historia. Så bara för att våra ”young guns” inte slagit igenom riktigt ännu så är det inte dags att räkna bort dem än. De har fortfarande tid att utvecklas och kan de bara slussas in rätt så har vi en riktigt lovande framtid och många pengar sparade.
Några av dessa kan misslyckas, några icke nämnda kan gå om dem, ett par kanske blir riktiga stjärnor. Det är väldigt olika hur spelare utvecklas i mognad och hur hårt de vill jobba för saken. Vi har en historia med spelare som bröderna Moore, där framförallt Luke tidigt visade stor talang men som inte hade psyket att utveckla sin fulla potential. Om jag inte har helt för mig så sitter han mestadels på bänken i WBA i Championship. Framtiden är väldigt svår att sia om, speciellt när det gäller ungdomars vara eller inte vara i Premiere League. Men så här långt tycker jag det ser bra ut på den fronten bara vi ger dem tid att spela in sig och inte sätter för stor press på dem. Men snälla Martin O’Neill, ge dem lite fler chanser än du gjort hittills och i rätt matcher.