- -
Aston Villa - Everton 2-2
Det kan tydligen aldrig bli en normal match mellan dessa lag. Och ligans två största kryss genom tiderna, kryssar!
Vad ska vi börja med? Jo kanske Martin O’Neill, mannen med en enda laguppställning. Nu är det förvisso så att detta är vår starkaste elva, men den elvan har spelat mer eller mindre 48 matcher sedan augusti. Det håller helt enkelt inte och jag hoppas innerligen att O’Neill greppar detta om det ska tas några fler steg framåt under hans ledning.
Uppställningen var alltså som vanligt, Friedel i målet. Framför sig hade han Cuellar som högerback, överraskande bra idag, Collins och Dunne i mitten och Warnock till vänster. Mittfältet har Milner och Petrov centralt och två kantskiftande springare i form av Downing och Young. Längst fram huserar Agbonlahor och Carew.
Första halvlek går i ett mycket högt tempo. Inom 10 minuter har Downing, Carew och Milner alla testat Howard i Evertonmålet. Framför allt Milners chans var en riktig gobit med snabba pass från Cuellar till Milner, ut till Agbonlahor och sen tillbaka till Milner som skjuter lågt. Howard gör bra ifrån sig där. Everton saknar inte heller chanser och Osman är riktigt nära att sätta en bakom Friedel efter pass av Bilyaletdinov. Dunne får även bollen på handen i momentet efter men utan åtgärd.
Everton gör sen ett typiskt Everton mål och ett typiskt för Villa insläppt mål. En innåtskruvad frispark når Cahill som smart knuffar undan Dunne och sen tar perfekt position för att nicka in den. Villa har haft fler chanser men man har inte tagit tillvara på dem och då straffas man fort. Exempel på detta är när Carew vänder bort en motståndare och kommer fri men placerar bollen i burgaveln. Howard gör sedan en av årets räddingar efter en nick av Cuellar endast 2 meter från mål. Bollen är inte ens nära Evertonmålvakten men han lyckas få dit en hand och parera bort bollen. 0-1 efter första halvlek, en trevlig sådan, är ett faktum.
Om första halvlek var underhållande och fartfyllt så var andra halvan det raka motsatta, i alla fall till slutet. Jag antecknade nästan ingenting under 25 minuter förutom en till förbannelses massa maskning av Everton samt ett väldigt lågt försvarsspel som Villa inte förmådde bryta sig igenom.
Ur det blå lyckades dock Villa med ett inlägg, många inlägg var för övrigt usla från Villaspelarna denna kväll. Milner slår inlägget till Agbonlahor som knoppar in kvitteringen.
Everton kontrar direkt på avspark och är så när att ta ledningen igen men Dunne hinner tillbaka med en räddande tackling. Ett varningsomen skulle det visa sig. På den efterföljande hörnan markerade Young Cahill, med ett väldigt förutsägbart resultat. Ungefär som när O’Hara i Tottenham markerade Laursen i slutminuterna. Dömt att misslyckas och så blev det. Cahill nickade in 1-2 och elva huvuden hängde.
Det var i detta skede som halvleken slutade vara tråkig. Det hände så mycket att jag inte hann anteckna utan all uppmärksamhet fick riktas mot spelet. Villa flyttade upp och Everton kontrade. Fram och tillbaka om vart annat. I den 90e minuten kom så en välförtjänt kvittering, om än något tursam. Young slog ett inlägg som inte hamnade på läktaren denna gång och i tumultet hamnade bollen på Jagielkas huvud och in i mål bakom en något passiv Howard. 2-2 och de som gick hem tidigt fick lång näsa.
Phil Neville fick ett gyllene läga attt avgöra med gott om tid på sig. Han missade dock målet med en hårsmån.
Domaren blåste av och både Everton och Villa förlorade viktiga poäng i Europaracet.
All statistik innan pekade på ett kryss, matchstatistiken pekade på ett kryss, resultattavlan visade kryss. Det blev ett kryss. Dagens säkraste, även om det satt långt inne.
