Halva Villaredaktionen var i England
Tårfyllda ögon måste man dölja ibland
Det var en upplevelse som översteg alla förväntningar.
Jag hade aldrig sett Villa spela och det är inget man skryter med, efter att ha fått första matchtröjan innan man kunde gå. Min kärlek till fotbollen har alltid varit större här hemma i allsvenskan men det var fram till denna helg.
Mitt ressällskap bestod av två lagkamrater som sympatiserar med Arsenal och Liverpool och för att göra alla nöjda begav vi oss till Anfield Road på lördagen för att se Liverpool ta sig an Middlesbrough. Hemmalaget gjorde sitt jobb och även om det var en relativt medioker tillställning så var det ändå en upplevelse att få ta del av den engelska kulturen. Fotbollsintresset i detta land upphör aldrig att förvåna. På samma tåg pendlade ett 100tal fans till varje match och det var ingen som inte diskuterade fotboll på den 4 timmar långa resan, och fotbollstidningarna som lästes var lika många.
Efter några pubbesök i huvudstaden på kvällen var det äntligen dags för min premiär. Jag gömde min halsduk på tunnelbanan i fall att, och lyckades strax innan avspark byta min biljett så jag fick stå i Villaklacken. Vilsen och minst i världen begav jag mig in i vimlet och ställde mig på en lämplig plats, mitt i. Helt plötsligt skulle jag tydligen delta i en fotbollsdiskusion. Då fick jag förklara att jag var från Sverige och att det här var min premiär. Upprörda röster hördes och alla beklagade sig för att jag aldrig fått uppleva Villa Park. När mer och mer folk ramlade in blev jag presenterad som "Toby from Sweden, his first game" och jag skakade hand med ett tjugotal. Sedan stämde de upp i sång. -Toby is a villafan, Toby is a villafan, och jag fick diskret, med rysningar i kroppen försöka torka bort tårarna i ögonen. Jag visste inte riktigt hur det skulle uppfattas. Sedan fick jag försöka hänga med i sångerna som någon från andra sidan drog igång. De man inte hörde vad de sjöng fick man mumla.
Det var väl uppskattningsvis 1500-2000 tillresta Villa- anhängare och vi stod i hörnan på den sida inga mål gjordes. Men det spelade mindre roll. Hemmapubliken var tyst av förklarliga skäl och vi sjöng för allt vi kunde.
Mannen brevid mig hette Steve och han berättade allt jag behövde veta och lite till, han och hans vänner bjöd in mig till Birmingham när jag har möjlighet att resa dit. Vi ska även hålla kontakten fram tills dess för att få hjälp med information till sidan. Bakom mig stod en herre som hette Nigel Kennedy. Han är tydligen Villas kändaste supporter och är en världskänd violinist, med en nypa salt förmodar jag. Detta har jag inte fått bekräftat så om någon vet....
Själva matchen har ni sett själva, eller så har ni läst rapporten. När Merson gjorde 0-1 utbröt ett kaos och kramkalas. Eftersom snittåldern var 30 år och 90kg fick man ett och annat blåmärke, men det var det värt. I slutet fick vi äta upp kaxigheten när 35000 sjöng och pekade mot oss.
När matchen var över kändes en enorm tomhet och besvikelse. De andra tyckes inte vara lika berörda, även om en viss frustration skreks ut. Jag stannade kvar tills en matchvärd följde mig ut. Efter en stund slog det mig att även om vi förlorade har jag precis upplevt det största jag varit med om. Så tidigt som på tåget från Liverpool undrade jag om jag verkligen sympatiserade med rätt lag. När man bor i Sverige får man inte ta del av laget, man läser tidningen och ser de matcher som visas på TV. Men det är supportrarna som är laget, allt det andra byts ut. Det är anhängarna som man identifierar sig med. De består och kan inte ersättas. Och här hittade jag mitt andra hem.
