Tema: hatkärlek
Undra just hur mycket Birmingham-fansen älskar Enckelman? Inte enbart för att han sorgligt nog råkade släppa in ett simpelt självmål. Utan kanske mer för att han är bra. Mycket bra till och med. För det är väl litet så att man älskar bra motståndare? Man älskar Beckham och per automatik får man ett stabilt hatobjekt. Man gillar Ljungberg samtidigt som man hatar honom. Puerilt. Omoget. Schizofrent.
För egen del ogillar jag Beckham oerhört mycket. Tänk er honom i Villa. Förstå hur bra det skulle vara. Dock kommer det aldrig att hända. Därför kan man lika gärna hata honom också.
Ofta är det stora målskyttar i andra lag som blir objekt för ogillande. Och det känns ju helt naturligt. Man tycker ju inte om när en sopa som Owen trillar in 0-1. Hursomhelst: det bästa med hatkärlek är ju att den för det mesta grundar sig i vad hatobjektet har på sig för matchtröja. För inte skulle vi hata Hasselbaink ifall han drog på sig rätt vinröda kostymering? Och inte skulle vi gråta om Shearer intog en plats i vår startelva?
Nu för att rikta litet kritik inom vår egna vinröda trupp: är Samuel bra eller dålig? Jag har väldigt svårt för att bestämma mig. Om han är bra verkar han i sådana fall vara av ytterst varierad kvalitet. Ena minuten slarvar han i Enckelman-klass och i andra presterar han stordåd. Hans två avslut i sidled(!) i derbyt till exempel; var det klass eller vad? Samuel är min hackkyckling i Villa. En sådan måste man ha. För man kan väl inte vara neutralt inställd till en spelare? Eller går det? Nej: hata eller älska. Det finns inga gråzoner.
Slutligen: 0-3. Visst hatar man denna sifferkombination? Man blir liksom påmind av något som förtjänar förtvina i glömska. Men visst älskar vår kommande revansch? 1:a mars infaller nämligen hatkärlekens dag i Birmingham.
