Aston Villa - Birmingham 1-2
Moral, kämpaglöd, inställning och derbykänsla....Aston Villa saknade allt.
Jag är i mitt inne i min dröm och Aston Villa får straff i slutskedet av matchen. Solano går fram och trycker in matchens enda mål och allt känns finemang. Plötsligt vaknar jag och tittar på klockan, 14.09. Satan också, jag har försovit mig till derby och springer till vardags rummet och slår på tv: n. Ponera att det första ni ser en kall söndagsmorgon är en repris där Sörensen sjabblar in ett mediokert skott från Morrison, det hände mig och minnena från Enckelmans tavla spelades upp framför mina ögon. Ni ska vara glada om ni inte kan sätta er in i min situation för det var en horribel känsla. Den röda knappen längst upp på fjärrkontrollen såg väldigt inbjudande ut och jag ville bara sjunka bort från jorden. Man hade gått och laddat upp hela veckan inför matchen som skulle få en att må som en prins och så kommer det skit målet som en kniv i ryggen.
Jag övervann dock min första känsla och fortsatte kolla på matchen i hopp om att det tidiga baklängesmålet skulle ge spelarna extra energi, så blev inte fallet. Aston Villa spelade inte för sin stolthet och trodde nog att detta skulle bli en enkel match och innan chocken hade lagt sig från 0-1 så gjorde Dunn 0-2. Det var på en kontring som Johnson alldeles för enkelt tar sig runt på högerkanten förbi Samuel, han spelar sedan snett inåt bakåt till en helt fristående Dunn som enkelt kan bredsida in bollen.
Detta är en mycket svår matchrapport att skriva då det handlar om så ohyggligt mycket känslor och dem har ännu inte lagt sig. Efter det där 2-0 målet var jag som en zombie och matchen tittade jag inte på med alltför stor glädje. Birmingham höll ställningar och spelade disciplinerat och kom även fram till ett par riktigt heta chanser, Dunn hade två jättelägen och Heskey ett skott i stolpen. Aston Villa spelade håglöst både defensivt och offensivt. Man väntade sig en offensiv anstormning i slutet av första halvlek för att få in en reducering innan halvtid, den uteblev.
Inför den andra halvleken fanns inte mycket hopp kvar, men tankarna fanns ändå där, ett tidigt mål och vi får Birmingham i gungning då kan det gå. Till skillnad från första halvlek så var det i alla fall nu Aston Villa som tog tag i takt pinnen och förde spelet, men kreativiteten saknades alltjämt. Inte så konstigt i och för sig att Aston Villa styrde spelet då Birmingham inriktade sig mer på det defensiva spelet och gjorde det bra. Minuterna tickade alldeles för snabbt och när halva halvleken gått utan att Villa skapat något att hänga i julgranen kändes det avgjort.
Aston Villa spelade under all kritik och det fanns ingenting man kunde skylla på, inte ens domaren som jag tyckte favoriserade Aston Villa avsevärt. Okej, han borde absolut ha dömt en straff åt Aston Villa i den andra halvleken när Tebily solklart sätter upp armbågen för att stoppa Barrys inlägg. Men en dag som denna kändes det inte som om det spelade någon roll, vi var inte värda en straff, vi var inte värda några poäng. Den sista gnuttan hopp kom efter en frispark när Barry satte bollen i nät, kanske skulle det gå? Men målet dömdes bort och Barry blev varnad då han tydligt slog in bollen med handen, men det var väl värt en chansning kanske. Tillslut fick dock Barry göra sitt mål, men det var i den 92: a minuten och då var det redan för sent.
Nä detta var hemskt att se för oss Villa fans. Spelarna spelar under all kritik och man kan begära så otroligt mycket mer i ett sådant viktigt derby. I inför rapporten pratade jag om att Birmingham inte spelade som ett lag med sitt ihop köpta lag, nu får man krypa till korset för det var helt tvärtom. Birmingham spelarna gick ut med en stark inställning och moral och visade direkt vad dem ville samtidigt som Aston Villa spelarna ställde ut skorna. Birmingham spelade för varandra både offensivt och defensivt, gav varandra understöd och spelade som ett lag över hela banan. Aston Villa var raka motsatsen, i vartenda anfall försökte spelarna på egen hand ta sig fram och skapa chanser, inget passningsspel eller varianter försökte dem sig på. Likadant var det i försvaret, när Birmingham anföll låg Villa spelarna alldeles för långt ifrån varandra och chansen att kunna hjälpa varandra var obefintlig. Kolla bara på Birminghams andra mål, givetvis är det riktigt dåligt av Samuel att låta sig blir rundad så lätt, men där finns ingen bakom honom som hjälper till när han nu blev det. Det närmsta man fick se Aston Villa spelarna hjälpa varandra var när det vankades gruff i den första halvleken. Mellberg & Co. var snabbt där och knuffades och stökade, något som mest kändes som ett patetiskt försök att vinna fansen hjärtan och visa inställning. Hoppas verkligen spelarna rannsakar sig själva och tar revansch mot Middlesbrough.
