Reseberättelse från Brum 6-9 maj 2011
Som en av 14 nya resenärer på årets medlemsresa så åkte Mcuz på att skriva den ärofyllda ”Reseberättelsen”. Så till er som missade en av årest höjdpunkter och till er som var med och vill minnas ett par stunder - luta er tillbaka och njut.
Fredag 6 maj
Visst bra ide att ge uppgiften om att skriva reseskildringen till killen som inte kan stava och som begåvats med guldfiskminnet. Bra drag där Geddis. Ta inte illa upp om jag inte minns era namn eller minns att vi ens har träffats, det är inget personligt och ni är inte ensamma.
Fredagen började med att lite tur i oturen. Min kära dotter hade, mig ovetandes, gjort sönder min mobilladdare så batterinivån i nallen lyste med sin frånvaro. Chansade på att det var i Årstaberg och klockslaget 06:45 som jag skulle möta upp med Alex inför vår tur ut till Nyköping och Skavsta. Där svek mig inte minnet. I Norsborg fick vi sällskap av en ytterst trevlig herre vid namn Helge, Stekarn, Biiir (kär man har många namn).
Väl framme på Skavsta ökade sällskapet med gamla bekantskaper som Lill-Judo och Kööping.
Efter en trång och lång flygning landade vi på Stansted för att möta upp alla i vårt goe gäng enna.
Har inget att direkt skriva om denna korta vistelse med snabba öl och BLT mackor eftersom alla redan vet vad vi gjorde.
Träffade en del för mig nya ansikten som skulle visa sig vara riktigt sköna lirare. Samt lite tjenis penis med gamla bekantskaper som Jocke, Geddis, Skatan och speciellt Kasse22 som jag inte sett sen Sundsvall brann 1888.
En öl-less bussresa fortlöpte utan några större skandaler. Eller vi är nu ärade att ha fått vetskapen om att Geddis har en maxgräns för vad romantik får kosta som ligger på stadiga 15 svenska riksdaler.
Framme i Brum blev det bara att känna sig som hemma på världens bästa hotell och igen krama om sin gamla kärlek trapphuset.
Några billiga öl i hotellbaren och iväg på ett snabbt besök till Villa shoppen där Lill-Judo lyckades köpa upp halva butiken. Så till sommaren kommer Villa ha råd att köpa in Zlatan, Rooney och en bunt andra drular i samma prisklass.
Efter ytterligare några kalla och utdelning av matchplåtar och pins ryktades det om att en viss Sid ville ha ut oss till en pub mitt i ingenstans-land. Kom tidigt så det finns plats på barnkalaset löd budskapet. Puben bjöd inte på många överraskningar förutom biljardbordet som gud glömde. Påminde mer om Skottlands böljande landskap än om en horisontell yta. Karate Patric visade sig vara en sann fena och spöade brallorna av oss andra om och om igen.
Sen svärmades stället över med baby näsor. Glåpord, kramar och dryckesvisor. Kööping och jag höll både groggen och claret and blue -fanan högt. Vad dom andra sysslade med vet jag inte, men dom blåste nog upp ballonger.
We like to drink with Markus
because Markus is our mate
and when we drink with Markus he downs his drink in
eight, seven, six... in i dimman.
Vandringen hemåt mot känd mark gick genom slingriga gränder rakt genom näs country. Geddis visade stort ledarskap och sinnesnärvaro när han yttrade dom snart legendariska orden ”PRATA SVENSKA OCH HÖGT!”. Väl framme vid Arcadian hade vi vissa svårigheter att komma in på random hak. Udda med tanke på att vi va 15 killar iklädda sneakers, shorts och smått berusade (av livet). Vi hittade till slut en lugn och mysig liten pub där den subtila ljudvolymen uppmanade till stillsamma och djupa diskussioner om Kafka. Eller så var det helt enkelt den skränigaste lokalen sen Sundsvall brann 1888. Utöver oss var besökarna lika vackra som volymen var låg.
Leffe22 visade upp sin sanna kvinnosmak och var nära på att få ragg på en riktig vinnare som spanade in honom från hörnet av baren.
Några pint senare stod Subside för underhållningen. Minns att Prepared och Lill-Judo ingick i det återstående sällskapet. Lill-Judo skulle under resan av resan visa sig vara en sann trooper om och om igen med senare och blötare nätter än någon annan förmådde.
För mig blev det en tidig kväll i säng för att inte riskera smärta i kroppens övre regioner och på så sätt förstöra den kommande matchdagen. På hotellet mötte jag min nya rumskamrat och brother from a different mother aka Månza.
Annars så inträffade inte mycket mer på fredagen. Skulle väll vara att det visade sig att vattnet på toagolvet var precis lika halt som vatten på ett toagolv brukar vara.
Lördag 7 maj och dagen med stort D.
Dags att visa Wigan vart skåpet ska stå. UP THE VILLA!
Men först frukost. Undertecknad är ett massivt fan av full english. Två glas juice och två brända handleder senare kändes ett långt besök på toaletten uppe på rummet som en betydligt bättre ide.
Min nyfunna broder och jag tog oss ut på en snabb tur i det brittiska vädret för lite shopping. Vädret blev lite väl brittiskt så det var bara att söka skydd på hotellet och invänta taxin till Villa Park.
En karavan med taxibilar innehållandes förväntansfulla Svenska villans anlände senare utanför Trinity för en tur till Villa shoppen. Efter det begav sig samma fattigare men snyggare skara till David Target Suite inne i Doug Ellis stand.
Där serverade kylda drycker gjorda av humle, jäst och vatten. Eller Kylda och kylda, ljumna är väll ett bättre ordval. Tydligen serverades även juice. En läxa för livet införskaffades dock, stå aldrig i samma kö som Skoog, eller ha åtminstone sinnesnärvaro nog att be att få ölen ur en annan tapp.
Kände kanske inte att detta var det bästa av hak jag varit på på. Hade hoppats på att man hade haft en vy över arenan eller i alla fall något lite mindre matsal. Men det var jäkligt roligt och givande att träffa spelarfruarna från 1974, även om dom verkade ha en smått kass dag. Tänker självklart på pumorna i baren, om nom nom.. Skit samma, sällskapet gör verkligen allt.
Ska inte gå in på detaljer om matchen. Ni såg samma sömniga sak som jag, fast från sämre platser.
Efter 1-1 tillställningen var det tänkt att vi skulle mötas upp på Holte Hotell och ge bling bling till herr Downing. Löften om att det skulle vara enkelt att komma in genom dörren blockerades av en extremt trång ringmuskel i kostym med ett block i handen. Personligen va det inte som någon större förlust, även om det hade varit skoj att träffa Downing (han fick min röst). Istället styrde färden mot The Adventurers och blodomloppet skulle fyllas på av berusande substans, sing a song och god gemenskap. Ny trevlig bekantskap var Guliganen.
Även denna härliga kväll skulle präglas av en viss Sid. Tydligen skulle the Adventurers bytas mot ytterligare en pub. Denna pub skulle ligga, genom där, över där, runt där, genom en kyrkogård och på andra sidan Birminghams mest hårdtrafikerade väg. Om det inte var för att Köööping lyckades muta en lokal begåvning med löften om 11 pints lager så hade vi aldrig hittade dit.
Trevliga lokala grabbar, god mat, skönsång, Run to the hills, överförfriskad Jocke och snygga kvinnor i rött sammanfattar det besöket.
Har verkligen noll koll på hur vi kom tillbaka till New Street, men väl där tappade jag bort gruppen. Hade turen att möta på Fristads-Zlatan som pekade vägen till the 80s där befann sig tydligen Geddis, Svenne med skorna, Månza, Paulina, Lill-Judo och några till som mitt minne tyvärr har tappat och skakade rumpa till låtar som rättfärdigade rosa och axelvaddar. Jag var dock mest bara arg och blöt in på kalsongerna efter min ensamma vandring upp och ner och upp igen för New Street tidigare i regnet.
Avslutade även denna kväll tidigt och gick hem till rummet. Bara så ni vet så kan lampor tydligen hoppa i England. Läskiga grejer. Andra läskiga saker är tydligen Rugbyspelare i cepe.
Söndag 8 maj
Tjoho ny frukost. Tror jag lyckades med 3 glas juice och en skiva bacon denna gången. We’re making progress.
Hade planerat ett besök på Villa Park och rundvandringen, men när möjligheten att följa med och se Potters mot Gunners uppdagades så blev det snabbt ändrade planer. Alex, Owl and Wood, biljetternas mästare (som jag tyvärr missade namnet på) och jag lyckades komma med det tidigare tåget till Stoke on Trent. Månza, Kööööping och Pelle skulle möta upp oss senare utanför Britannia stadium.
En samling bobbies mötte oss på stationen och pekade ut vilken väg vi skull gå. Direktiven löd - ”straight down and turn left and you should see all the Arsenal fans”. Vi var tydligen Arsenalfans trots att vi svarat nej på den frågan totalt tre gånger. Jaja det var bara en mindre promenad till Britannia Stadium som ligger ett stycke utanför staden.
Under promenaden bestämdes även att nästa års resa ska ske via kanalbåt istället för buss. Geddis får en egen skippermössa och Villa Sweden byter namn till Inter Canal Firm.
Vårat Svenska språk lockad till sig en och annan nyfiken Pottare. ”Oh you’re swedish? Stoke fans? No we’re only huge fans of throw ins”.
Hur som haver så verkade Britannia vara fyllt till bristningsgränsen och att få plåtar verkade som en allt mörkare historia. Efter en tids sökande med lykta och sockerbit så verkade vi kunna få ihop totalt sju stycken på spridda platser, vilket inte kändes som en helt sund nyhet för vår oktett. Men helt plötsligt så skulle stackaren i biljettluckan bara kolla upp en sak, I’ll be back. Efter ett snabbt samtal med herr manager så hade det som genom magi dykt upp åtta gemensamma plasters på sektion 14. Visst lite dyrare än gratis, men 41pund kontra att ta tåget hem.
Lite fakta om Britannia Stadium. Byggt 1997 men känns betydligt äldre, nästan som om den var byggd när Sundsvall brann 1888. Har en souvenirshop som får Villa Store på New Street att kännas som Ikea i Kungenskurva. Tar in 28.000 galningar i rött, men planeras att utökas till 30.000 genom att bygga ihop ytterligare ett hörn.
Väl inne så skulle Skoogs kölycka återigen visa sig vara si så där. Av alla kiosker på arenan så lyckades han med konststycket att välja den enda på hela arenan som inte sålde hamburgare. Men hans införskaffade rykande färska paj hade visst varit av extra hög klass. Månza lyckades väll få sin schääääs böööörgööör i en annan lucka.
Dags att hitta våra magiska platser. Okej sektion, 11, 12, 13, 15…. hmmm, kan det va så att vi lyckats få plåtar på 14 eftersom den sektionen helt enkelt inte existerar? Kan detta vara arenornas motsvarighet på rum 217? Skoog vimsade iväg upp på läktaren och frågade en lika frågande värd. Efter en lååång stunds funderande - ”Sirs I think you’re seated up there”. Fuck me with a bucket, vi hade fått dom bästa platserna jag någonsin sett. Vadderade stolar och med en perfekt vy ner på Wenger alias Mr Burns. VIP BABY YEAH!
Hade hört att det skulle va bra tryck när the Potters spelar, men detta hade aldrig kunnat föreställa mig. Aldrig tidigare varit med om sådan stämning och ljudvolym som på den här arenan. Hatten av, hatten av verkligen. Sen ska det ges extra eloge till deras sånger. ”He didn’t see that, he didn’t see that, Arsene Wenger he didn’t see that”, ”Arsene Wenger I bet you saw that”, ”Boooring, boooring, boooring”.
En tuff match med mycket hjärta och ett uselt Arsenal som slutade 3-1. ”1-0, 2-0, 3-1 to the rugby team”.
Vandringen tillbaka till tågstationen uppdagade tre tydliga saker, i Stoke bor det inga människor och alla hus är till salu och på söndagar så har dom strikt fasta. Till Månzas stora förtret så hade som inte ens plankstek!?! Ja det var bara att åka tillbaka till underbara, sköna och populerade Brum igen.
Sista kvällen med gänget bjöd först på häng på The Sun on the Hill ihop med Örjan22, Jocke, Geddis, Fristads-Zlatan, Patric, Köööööping, jyrgårn och säkert några till. Lite Guinnes ledde till att grabbarna började tävla i att visa upp störst ärr. Geddis stoltserade i ett cut i sidan tillfogat av en dvärg i Kortedala. KaratePatric tog sen över showen med att visa upp fler stygn än i en stickad mormorströjja. Tror det va Jocke som gjorde ett tappert försök att inta ledningen, men det visade sig bara va stygnen från hans kejsarsnitt. Mitt personliga bidrag bestod av att ha fått upp den trubbiga delen av en blyertspenna 2,5 cm upp i hålfoten. Respekt!
Sen skulle vissa hem till hotellet för att byta skor. Byta skor betyder tydligen byta tröja men behålla skorna och isället dricka öl i hotellbaren medans vissa sitter kvar på The Sun on the Hill och väntar och väntar och väntar.
Nej nu var det dags att gå på en never ending quest efter mat i spöregnet. Det suktades efter kött och grönsaker men en kina buffé visade sig bli nödlösningen. Karin22 skulle där bjuda på resans citat ”No not three whiskey, we want five för free”.
Efter denna sena med utsökta måltid drog tappra och överförfriskade till O’Neils för att invänta resterande sengångare. En öl och en stängningsdags senare anslöt sig skaren med Geddis i spetsen. Ja ner några husrader och in på Walkabout där en samling svenska Villans väntade. Här skulle det drickas GT, Red Bull vodka, Vodka lime utan krossad is eller lime och Stella långt in på småtimmarna med den tappre Sir Woods i hållandes i taktpinnen. Ja han pallade 6 stycken GT på 30 minuter innan han lämna in handduken och rullade hem. Samma sak tyckfe även majoriteten var en god ide. Men inte utan att ha lämnat ett bord fyllt med GT till en överlycklig Kööööööping.
Kvällen avslutades senare inne på ett hål-i-väggen-nitton-pund-ölen-i-plastmugg-ställe runt hörnet för en nattfösare. Vi drog när ett gäng inte allt för rara personligheter valde att hålla oss sällskap.
Måndag 9 maj
Måndagen kantades bara utav en extrem ångest över att behöva åka bort från detta underbara land med nyttig mat, god dryck och närheten till vårt kära Claret and Blue.
Många saker glömda och vissa saker förnekade (som synen av Månzas nakna och håriga röv), men allt jag minns kommer vara minnen för livet. Vissa av er hann jag inte slänga käft med så mycket som jag hade önskat. Bosse till exempel såg man ytterst lite utav.
Vi ses nästa år igen mina kära vänner. Den gången kommer matchen betyda CL spel.
Up the Villa and the Stoke!
Mcuz
