Aston Villa - Cardiff1 - 0
Allt är förlåtet Jack*. Allt är förlåtet Sam.
Väldigt få vet vad som har sagts inom Villas 4 väggar sedan hemkomsten från Carrow Road, men något måste verkligen ha dryftas. För detta var inte samma lag som spelade mot Norwich.
Idag tisdag var det match igen mot Cardiff. En match som på förhand skulle kunna ge Villa en chans till upprättelse och en mikroskopisk chans att nå direktavancemang. En match för heder och för att bekräfta en playoffplats åtminstone.
Steve Bruce rör om i grytan och ställer Johnstone i mål (ingen överraskning direkt).
En backlinje som innehåller Tuanzebe, Chester, Jedinak och Elmohamady. 2st byten där mot förra matchen som snart skulle bli tre.
Ett mittfält av Snoddas, Bjarnarsson, Hourihane och Adomah.
Framför kvartetten så skulle Grealish husera med Grabban ytterligare ett steg uppe på topp.
Innan domaren har hunnit satt sin pipa i munnen (la inte hans namn på minnet då han var allt annat än bra), så hade Islands stolthet fått kasta in handduken och Whelan hoppat in från bänken. Från läktaren (troligen inte bredvid prins William och Carew), men säkerligen med kaffe och munk i handen fick James Bree sätta sig på bänken.
Utan att gå igenom varje händelse under matchen så hade Villa ett mönsteranfall efter dryga minuten. Det bästa anfallet de har haft på ett par timmar. Det bådade väldigt gott.
Inledningsvis så hade denna match allt matchen mot Norwich saknade. Två lag som ville dra upp tempot, två lag som var irriterade på varandra och närkamper som berörde. Passionen fanns där hos Villa kvällen till ära, men fanns kunnandet?
Villa gör en bra första halvlek, men i ärlighetens namn så är Cardiff lite bättre. Under flera sekvenser så räddar Johnstone oss kvar i matchen.
Han gör ”äntligen” de där extra räddningarna som en målvakt måste göra för att ett lag ska lyckas.
Chester och Jedinak ser stabila ut centralt. Tuanzebe såg ok ut i början men skadar sig och Bruce kastar in James Bree som knappt hunnit svälja sista munkbiten. För att säga snällt så såg han INTE full ut av självförtroende ut när han hoppade in och visst var första minuterna ganska skakiga. Elmohamady såg plötsligt ut som en bra ytterback igen och vågade även följa med i våra anfall.
På det centrala mittfältet vill orkanen ha boll igen, Whelan trampade inte på bollen i tid och otid för att sen bli sen i passningarna. Adomah tog bollen och sprang…. Snoddas vände och vred och försökte gång efter gång hitta känslan i sin vänstersko.
Grealish visade tidigt det undertecknad saknat något oerhört; nämligen en vilja och en förmåga att dra upp tempot både med och utan boll.
Grabban gjorde mer löpningar första 20 min än vad han och Kodija gjorde tillsammans under deras sammanlagda timme i Norwich.
Början av andra halvlek kan tyvärr inte undertecknad sia mycket om, då den bommades. Därefter fortsätter matchen med stor intensitet och lag som vill vinna matchen. Bruce byter ut den springande Adomah och låter passningsgeniet (not) Kodija äntra planen.
Fortfarande är det dock Cardiff som skapar de stora lägena och ligger närmast segern. Då exploderar Villa Park när Birminghams största användare av frisyrgele JACK GREALISH, avlossar stora kanonen upp i vänstra krysset och med all säkerhet svimmade Coreopsis på läktaren. Robstar muttrade säkerligen att Bruce hade fått sparken vid x ??.
Därefter byter Villa ett av de intressantaste bytena denna säsong. Samba kommer in i stället för Hourihane. Eftersom matchen vid denna tidpunkt var lite halvgrinig och lite tjafsig så väntar vi bara på ett motlägg mellan Samba och Bamba. Det hade nästan slagit upplevelsen av Grealish mål.
Även om inte detta räcker till att ta en direktplats så tror jag att det skulle vara bra för Villa om det är Cardiff som hamnar i kvalet i stället för Fulham. Cardiff har några tunga slutminuter nu i de sista matcherna och det kan säkerligen sitta i huvudet hos många.
Till sist var det ganska kul att se den enormt utskällda Joe Bennet tillbaka på Villa Park. Enligt undertecknad var han bra som vanligt.
*inte riktigt allt….
