En kortare taktisk analys av Aston Villas match mot Hull - individuella misstag spolierade premiärfesten
Steve Bruce taktiska fingertoppskänsla, Lansburys roll som nummer tio och Agbonlahors rörelsemönster. Nedan följer en kortare analys av gårdagens eftermiddagsmatch.
Försvarsspelet
Den första halvleken efterliknade en simulering av Steve Bruce pragmatiska fotbollshjärna. Med primitiva anfallsmetoder och disciplinerat förvsarsspel agerade Villa med en målmedvetenhet som såg dem ta en tidig ledning inför ett fotbollstörstande Villa Park.
Enligt grafiken formerade Villa sig i ett 4-2-3-1, men man försvarade i ett klassiskt 4-4-2 med Lansbury och Hogan i första presslinjen.
Hulls formation presenterades som ett 4-3-3 men såg mer ut som ett 4-4-2 eller möjligen ett 4-4-1-1 då Frazier Campbell gärna sökte sig mot lägre positioner.
Villas utgångsformation:
Villas försvarsformation:
Hull önskade att bygga sitt spel bakifrån, med Clucas och norske Henriksen som främsta distributörer, något Steve Bruce var väl medveten om.
Aston Villa störde därför Hull tidigt i uppspelsfasen och i en press anförd av Hogan och Lansbury styrde man bollen mot kanterna och på så vis neutraliserade Clucas och Henriksen. Hull lyckades inte manipulera Villas första press och fick istället lyfta långt mot tomma ytor.
Bild: Lansbury och Hogan följer Clucas och Henriksen och tvingar Hulls mittbackar att lyfta långt.
Bild: Clucas möter för att få bollen, Hogan och Lansbury är snabbt framme och krymper ytan, vilket gör det omögligt för Clucas att vända upp och han tvingas spela tillbaka bollen.
Bild: Whelan och Lansbury krymper ytan för Henriksen och gör det svårt för Hulls mittback att trä in bollen.
Anfallspelet
Hull är ett lag som gillar att pressa högt upp i planen under sin nya ryska tränare Leonid Slutsky vilket stavade problem för ett Villa som sätt osäkra ut i sitt bollinnehav under försäsongen. Men istället för att fullfölja sina trevande försök att bli mer possession orienterade och bygga spelet från mittbackarna och riskera farliga bollförluster på egen tredjedel, valde Bruce att återgå till mer beprövade metoder.
För det var tydligt att Bruce hade en plan gentemot Hulls höga press när han valde att använda ett 4-2-3-1.
Med Whelan och Bacuna som dubbla sexor och Lansbury längre fram i en roll som tia skapade man ett numerärt övertal gentemot Hulls två innermittfältare och man kunde enkelt manipulera Hulls press för att öppna upp ytor i spelyta 2(mellan mittfält och försvar) för Lansbury.
Bild: Whelan och Bacuna möter Taylor för att dra med sig Hulls innermittfältare, vilket öppnar upp för en passning över Hulls press in i ytan framför Hulls backlinje.
Avsaknaden av Adomah och Kodija gjorde att Bruce valmöjligheter i ytterpositionerna blev färre, och med endast Andre Green som utrpräglad ytter verkade valet enkelt. Men Bruce valde att istället vända sig mot anfallaren Gabby Agbonlahor. Ett val, som av Agbonlahors rörelsemönster att döma, inbegrep en tydlig plan. Med Agbonlahors vana att spela som anfallare fick han till skillnad från sin ytterkollega Elmohammady, vars rörelsemönster efterliknade den hos en ytter, tillåtelse att ströva från sin ytterposition i den sista tredjedelen för att ta positon centralt och understödja den ensamma anfallaren Hogan i straffområdet. Agbonlahors rörelsemönster resulterade ofta i att Villa hade tre spelare som ockuperade ytan framför Hulls mittbackar(Lansbury, Hogan och Agbonlahor) vilket tvingade ytterbackarna i Hull att centrera och öppna upp ytor för Villas kantspel. Det var tydligt att Bruce ville anfalla längs kanterna med inlägg och utnyttja ytorna som Hulls väldigt offensivt orienterade yttermittfältare i Grosicki och Bowen lämnade efter sig. Och med Agbonlahors tillåtelse att komma in i straffområdet och Neil Taylor i en högre ytter position fick man in tre duktiga avslutare (Lansbury, Hogan och Agbonlahor) i straffområdet utan att göra avkall på bredden. Ett drag som gav utdelning redan i de inledande minuterna när Agbonlahor hittade nätet efter inlägg av Hutton.
Bild: Agbonlahor, Lansbury och Hogan överbelastar Hulls försvarslinje och spelar 3 mot 3 i straffområdet mot Hulls försvarare, vilket är väldigt svårt att försvara om Villa lyckas få till ett inlägg.
Bild: Detta är inlägget som leder till Agbonlahors ledningsmål och här ser man hur Villa återigen lyckas få in tre spelare i straffområdet medan Hull endast har två. Man kunde se att inlägg varit en prioritering för Villa inför matchen i deras löpningar, löpningarna ovan är ett utmärkt exempel på hur man som anfallande spelare löper vid inlägg. Hogan löper mot främre, Lansbury mot målområdet och Agbonlahor mot bortre stolpen, vilket gör att man fyllt de tre farligaste ytorna och därmed gett Hutton, som slår inlägget, större marginal att hitta en mottagare.
Bild: Agbonlahor, Lansbury och Hogan centrerar tidigt vilket öppnat upp för Neil Taylor som intagit en hög ytter position på vänsterkanten.
Hull tvingas falla ner med sitt mittfält samt centrera med sina ytterbackar för att neutralisera passningsvägar vilket ger Aston Villa tid att etablera spel på den sista tredjedelen.
Baklängesmålet
Om första halvlekens prestation präglats av individuell och kollektiv disciplin och resultatinriktad fotboll så blev andra halvlek dess raka motsats. Ett direkt individuellt misstag låg till grund för Hulls kvittering samt uppstod flera klara målchanser under matchens slutskede som inte förvaltades. En av utmaningarna i ett 4-2-3-1 är hur väl man lyckas hantera omställningar från anfall till försvar längs kanterna, då yttrarnas höga positioner kan innebära att ytterbackarna blir isolerade mot ett lag med bra kantspel.
Något Villa klarade av på ett utmärkt sätt fram till minut 61. Elmohammady slarvade i försvarsspelet och lämnade Hutton i ett numerärt underläge mot två spelare på bortre stolpen och kvitteringen var ett faktum.
Bild: Vid försvar av inlägg bör följande principer gälla: Följa bollinjen fram till målgårdslinjen, prioritera att täcka första ytan (framför första stolpen), övriga försvarare täcker ytorna bakom eller markerar anfallare, eftersläntande spelare i central position täcker straffområdeskanten.
Ovan finns dessa ytor utmarkerade.
Bild: Här kan man se att man följer bollinjen, Terry täcker första ytan medan Hutton och Chester markerar anfallare samt eftersläntande mittfältare täcker bakom vid eventuellt bakåtspel. Samtliga ytor är täckta förutom den bortre ytan som i regel ska täckas av en yttermittfältare.
Bild: Elmohammady slarvar i försvarsspelet och hamnar alldeles för högt vilket lämnar Hutton i en 2 mot 1 situation.
