Ett försök till Pärspektiv
Tänder gnisslas, inlägg skrivs i affekt, sena mål firas kraftfullt, Unai Emery hissas och dissas. Vi älskar alla att vi har kommit dit vi är idag men här är ett lite försök att se det ur ett större perspektiv.
När jag nio år gammal blev Villafan var en man vid namn Ron Saunders manager för klubben. Han förde upp oss till högstaligan, vann ligacupen 1975 (det var där jag blev ”kär”) och 1977, ligan 1981 och även om han avgick innan Europacuptiteln (a.k.a det riktiga Champions League) var bärgad så var det med Saunders lag och spel som Tony Barton triumferade. Absolut ingen skugga över Barton men grunden var lagd.
Vi har haft många duktiga managers sedan dess: Brian Little, John Gregory, Ron Atkinson och Graham Taylor för att nämna några men ingen var kvar så länge på sin post som Saunders och ingen annan uppnådde det han uppnådde med Aston Villa. Skulle det vara möjligt idag att ha en manager som stannar så länge och bygger något sådant?
Jag är den förste att erkänna att jag var sjukt besviken när vi förlorade mot Nottingham, tappade poäng mot Bournemouth och Sheffield United, blev utspelade mot Liverpool och kollapsade mot Manchester United. Jag har också varit stolt som en tupp när vi slog Tottenham, känt mig kanonbra när vi kämpade till oss en seger mot Arsenal och fullständigt flög förbi spelarna i Manchester City.
Men jag medger också att kvitteringen av Nicolo Zaniolo långt in på stopptid hemma mot jumbolaget Sheffield United, de sena vinstmålen mot Burnley och Brentford och Ollie Watkins kvittering mot Wolves har gett en minst lika stor adrenalinkick och raspig röst som övriga prestationer. Det är sådana ögonblick man brinner för!
Jag tror att det handlar om, förutom en obeskrivligt stor kärlek till klubben, att man måste ha lite perspektiv till det som händer i klubben just nu. Vi skulle kunna gå tillbaka till den där underbara majdagen 1982 och det som händer därefter. Ägaren Doug Ellis har ett gyllene tillfälle att cementera Aston Villa i Europatoppen men väljer istället att sälja i princip hela laget och redan 1987 ramlade man ner i andradivisionen. Klivet upp togs redan säsongen därpå och med hjälp av de managers som nämndes i andra stycket så vanns vissa titlar och uppnåddes vissa framgångar.
2006 köptes klubben av amerikanen Randy Lerner. Positiva vindar blåste över Aston och undertecknad fick en rejäl boost i sitt supporterskap. Martin O´Neill anställdes som manager, pengar satsades på både spelare och klubb. Bodymoor Heath och The Holte Pub renoverades bland annat. Vi nådde tyvärr inte ända fram och när Lerner inte längre puttade in pengar tog O´Neill sin Mats ur skolan.
Klubben såldes till den numera infamöse Dr Xia från Kina. Han skulle göra Aston Villa stort igen och använde emojis för att få fram sitt budskap. I dryga två år höll charaden innan det uppdagades att Xia var en bluff och Aston Villa var på ruinens brant. Tottenham försökte förövrigt utnyttja detta genom att erbjuda en spottstyver och Josh Onomah för Jack Grealish…
Istället för konkurs så dök det upp två riddare på vita springare, Wes Edens och Nassef Sawiris, och det hela ordnade upp sig. Och en nystart ”på riktigt” började ta fart. Jag kanske är partisk men Aston Villa har idag två av Premier Leagues bästa ägare. Löjligt rika men med en sund hållning till sina satsningar. En långsiktig plan, med ibland tveksamma beslut när det gäller utnämning av managers, och det är en satsning som vi nu ser bära frukt.
Dean Smith tog oss upp och höll oss kvar innan det var dags för nytt blod på tränarbänken. Efter Steven Gerrards allt annat än lyckade sejour som manager gick ryktena varma om ersättare. Valet föll på baskiern Unai Emery och sedan dess har det bara gått åt ett håll med ett antal potthål i vägen såklart. Utan potthålen hade inte de där ljuvliga kvitteringarna eller andra oväntade framgångarna smakat lika bra.
Vi måste nog också ha lite perspektiv på hur det har sett ut bakåt för att förstå hur långt vi har kommit. Vi har i princip samma trupp nu som när Unai tog över och han har utvecklat varenda spelare och även vårt spel. Vi har klättrat upp från botten av Premier League ifjol till att ligga tvåa efter halva säsongen i år. Unai Emery har både en plan B och en plan C även om det ibland inte går som vi eller han hoppas. Nej, vi behöver inte byta ut halva laget om vi inte lyckas slå Burnley mer övertygande. In Unai we trust!
Åter till frågan om vi kan hoppas på en ny Ron Saunders-era. Eller Ferguson- eller Wenger-era Det hoppas jag verkligen även om jag redan har en viss oro över hur det ska bli när Mr Unai inte längre är den som dikterar fotbollen på Villa Park.
