Manchester C - Aston Villa3 - 1
Från skämskudde till tröstgodis
Skämskudden åkte fram i första halvlek, men det stora raset uteblev och till slut skrevs slutresultatet till ganska rimliga och förväntade 3-1 till Manchester City mot Aston Villa.
Förväntningarna var ganska låga på förhand för oss luttrade Villans och inte blev det bättre när en lätt skadad Tyrone Mings saknades i truppen. Vem skulle nu ta hand om Haaland? Kanske borde frågan istället ha varit: Vem skulle nu ta hand om Rodri? Det var nämligen spanjoren som rusade fram mot första stolpen och knoppade in en hörna redan i fjärde minuten. Villa-försvaret hängde inte med i korslöpningarna och Kamara var steget efter Rodri.
Därefter dröjde det innan målklockan ringde igen, trots bastant City-övertag genom hela halvleken. I 39:e minuten försökte … försökte, ja vad försökte MIngs-ersättaren Calum Chambers göra egentligen? Nicken ställde i alla fall Martinez och blev istället en passning till Haaland som slog en hård boll mot bortre stolpen, där Ashley Young för ovanlighetens skull glömt grunderna i försvarsspel när han stirrade på bollen och inte hade en susning om att Gündogan hade för oss ondsinta planer. 2-0 och en sisyfosk uppförsbacke som blev Mount Everestsk i 45:e. Jock Grealish älgade in i straffområdet. Jacob Ramsey bytte löpriktning bakom honom och i vinddraget av detta stupade den forne Villa-hjälten. Ingen sentimalitet från Josh där inte. Världens bäste straffmålvakt kunde inte hindra Mahrez att hänga dit 3-0.
Matchen körd - och vad skulle Villa ägna andra halvlek åt? Tja, eftersom Unai Emery betygsatte första 45 som de värsta han sett som vår klubbs manager fanns det utrymme för en liten uppryckning.
Och den kom! Delvis med hjälp av att City bytte ner sig och växlade ner, men också tack vare att de svartklädda vinröda hjältarna fightades för sin heder. Inga byten i paus, men däremot en kvart in på andra. Ut med Bailey, Buendia och Digne. In med Duran, McGinn och Moreno. Effekten kom omedelbart. Duran stressade fram ett misstag i City-försvaret, och Luiz såg chansen att hitta Watkins i djupet. Ollie visade att självförtroendet är på väg tillbaka när han omgiven av två City-spelare hittade bortre hörnet till 3-1. Inte alls illa!
Det kommer mera! Hoppades vi åtminstone, men tyvärr blev det inte så, även om det var nära. Likaledes inbytte Coutinho visade sig plötsligt ha vaknat upp från sin Törnrosa-sömn och avlossade ett av sina patenterade skott från vänsterkanten. Tyvärr var också Ederson nog vaken för att få fingrarna på bollen.
Några fingrar var han dock inte i närheten att hinna dit med när Jhon Duran avlossade Stora kanonen à la skotsk seriehjälte. Vårt colombianska nyförvärv tog hand om Watkins’ skarvning på bästa sätt genom att förmodligen orsaka målställningen på Eastlands bestående, dock inte livshotande, skador. Helt klart värt ett bättre öde och en signal om att vi kanske hittade en guldåder i Chicago.
Vi fick alltså lite upprättelse i den andra halvleken, troligen delvis för att City tillät oss detta, men också för att våra spelare visade att fotbollspsykologi är ombytlig.
En poäng här hade förstås varit en ren bonus. Nu gick det som väntat, men det är väl anständigt att ändå söka efter ljuspunkter inför kommande uppdrag. Det första ljuset så här en bra bit efter advent tänder vi för Ollie Watkins. Han är riktigt på gång, vår tänkte målskytt. Det andra ljuset tänder vi för Jhon Duran - efter ett inhopp som borde bekymra en slocknad Leon Bailey. Det tredje ljuset lyser för Philippe Coutinho - äntligen! Och det fjärde och sista i vår februaristake får ändå tändas för Unai Emery. Visst, han måste gjuta mod i spelarna igen och täta det läckande försvaret (sju insläppta på de två senaste), men han visade än en gång att han kan justera taktiken och göra byten som förändrar matchbilder.
Alltid något att ta med sig till lördagens möte med Arsenal på Villa Park. Då spelar vi fotboll i två halvlekar, tack!
