Grealish-gate
Valfri match för England i EM förutom Tjeckien. Publiken sjunger hans namn, önskar att han ska komma in från bänken och få fart på Englands anfallsspel. De vill se hans magi. ”Super, Super-Jack, Super, Super-Jack, Super, Super-Jack, Super Jackie Grealish” Vår spelare, vår sång, vår magi. Stolthet. One of our own.
Det var då, nu är nu, och nu är han inte vår Jack Grealish längre. One of our own har valt att vara någon annans köpegods, någon annans erövring. Killen som växte upp i Birmingham, började spela I Villa som sexåring och kastade sig i buskarna och låtsades att det var publiken som tog emot honom för att hylla att han skjutit hem ligatiteln åt Aston Villa har valt bort att få den drömmen uppfylld. Han har valt bort den mot en oändligt mycket större chans att vinna den, men med ett mycket, kanske oändligt, mindre värde i att vinna den. Ingen city-supporter kan väl tro att en titel med dem skulle betyda lika mycket för honom som en titel med oss? Nåväl, det må vara som det vill med det.
Kan jag förstå honom? Både ja och nej. Visst förstår jag att spelare vill vinna titlar, inget konstigt med det. Hade det skett när vi var ett stabilt mittenlag eller sämre som inte var på väg någonstans så hade valet varit solklart. Här händer ingenting och det skulle varken göra till eller från. Men så är inte läget i Villa idag. Vi har ett ungt och mycket lovande lag på gång. Vi har rika ägare, tredje rikast i ligan, med stora ambitioner. Ambitioner de gärna visar. På en säsong gick vi från att ha klarat oss kvar med en hårsmån till att sluta på en elfteplats med mersmak. 7-2 mot regerande mästarna, dubbeln och sammanlagt 4-0 mot arsenal, vinst hemma och oavgjort borta mot chelsea, ja, det fanns många tecken på att vi var en klubb på väg framåt. Enda riktiga svackan kom när Jack själv var borta en period på grund av skada. Fan vet var vi hade slutat om han hade varit hel den perioden. Lägg därtill mer satsning från klubben med nyförvärv som Young och Buendia, för att inte nämna Baley och Ings som hann komma om än aningen för sent. Med dessa så kan man lätt se att våra ägare har en plan att vi på sikt ska slå oss in bland topplagen, och detta med Grealish som en central spelare. Kapten, galjonsfigur, stjärnan, ikonen, en framtida legend, en ny Totti eller Le Tissier om ni så vill. Inga garantier för pokaler men en möjlighet. Men visst är möjligheterna till troféer väldigt mycket större i den ljusblå oljeklubben, och det kan väga tungt. Trots risk för mycket bänknötande.
För min egen del kan jag inte vara annat än bitter och besviken och en smula förbannad. Vad hände med ”My home, My club, My city"? Vad hände med att skriva på ett nytt kontrakt och uttalad tro på ägarnas och Purslows projekt och ambitioner? Var detta bara ord? Isåfall borde han ha lärt sig av Delph. Säg inte dessa ord om du inte menar dem? Jag vet att vi fans är delade i denna frågan, men för min del ska du inte uttala dessa ord eller liknande om du inte känner till 100% att du kan stå bakom dem. Lämna inte klubben vid första, bästa tillfälle om du låter dessa ord falla ur din mun.
Vad innebär detta för Villa? £100m in till att börja med. Det är ju positivt. Mer positivt? Inget. Inget alls. Som jag redan nämnt har vi tappat vår stjärna och galjonsfigur, vår kapten. Spelaren som kunde vara skillnaden på 0-0 till en vinst med 2-0. Spelaren som kunde skapa någonting av ingenting. Vi har dessutom tappat det största, mest publikdragande namnet vi har haft sedan fotbollen blev det kommersiella monster den är idag. Den första spelaren under denna tid som barnen på lekplatsen, träningen, låtsas att de är, som önskar hans namn på tröjan i julklapp, barn som inte nödvändigtvis är Villans från början men som blir det tack vare honom. En spelare som skapade drömmar hos en ny generation. En del kan tro att detta är överdrivet, men det är det inte. Fler och fler ungdomar som inte håller på Villa ser ändå honom som sin favoritspelare, stjärnan de ser upp till, som de vill vara. Det har talats om en ny Beckham när det gäller varumärke. Huruvida det ligger nära till sanningen låter jag vara osagt, men han är på god väg. Dessutom är han en spelare som kan locka andra spelare till klubben för att spela med honom. Det är alltså inte bara den fantastiska spelaren Jack Grealish vi tappar. Det är så mycket mer. På många sätt ovärderligt.
Visst kan vi köpa nya, bra spelare till klubben och fortsätta utvecklas, men det kräver mer än bara att handla. Vi kommer delvis att få ändra vårat spelsätt, men det förutsätter jag att Dean Smith och hans stab redan har jobbat på. Men om man köper in ett gäng nya spelare ska de hitta rätt från the word ”go", om man säger så. Som vi såg 2019/20 så är det inte så lätt med för många nya spelare. Förra säsongen fick vi in ungefär hälften så många spelare som föregående säsong, tre av dessa var med från start i första matchen. Martinez, Cash och Watkins. Sedan kom Barkley och sist kom Traoré. Ska vi ha in fyra, fem elle till och med sex nya spelare i startelvan, kanske även gå över till 4-4-2, så är risken stor att vi backar ett par steg. Vi kan få en ny överfångssäsong, om än inte så illa som första säsongen. Vi kan således ha tagit två steg fram och ett tillbaka, vilket i sig inte behöver vara så farligt om man kan gå framåt igen, men kommer vi att kunna göra det på samma sätt? Vad händer om vi inte går framåt och någon av ”Sky6" kommer och rycker i Martinez? Om vi inte kan få Jack att stanna i sin klubb när vi är på uppgång, hur ska vi då kunna få en av ligans bästa målvakter att stanna om vi står still? Eller ens om vi går framåt men inte i raketfart. Eller någon annan av våra lovande och riktigt bra spelare som Konsa och Watkins? Det tar tid att bygga ett lag om man inte kan betala alla spelare fler hundratusen pund i veckan, och inte ens det hjälper alltid som vi nu har sett.
På allt detta visar denna affär med all önskvärd tydlighet hur landet fotboll ligger. Det känns ganska hopplöst att hålla på en till och med så anrik klubb som Villa när toppen är så cementerad som den är. En del säger att man ska titta på leicester, och visst, de lyckades, men de var ett extremt undantag som bekräftar regeln, och FFP har sett till så att det förblir så. Men ändå kommer jag att sitta där och hoppas, drömma, våndas, skrika, fira, svära, vara enögd, kasta snusdosor i ren ilska, för det är sån fotbollen är. Det är vad den gör oss till. Man kan vara hur förbannad och uppgiven som helst en lördagskväll, men nästa lördag eftermiddag sitter man där igen och hoppas. Dock går det inte att neka till att ytterligare en del av kärleken till fotboll dog hos mig idag. Vad ska man tro och hoppas på om man inte kan tro och hoppas på att en spelare som spelar för klubben han har hållit på sedan han töltade omkring i blöjor ska stanna när klubben är på väg uppåt?
Jag kommer inte att bua åt honom, men jag kommer definitivt inte att hylla honom heller. Och för min del är han inte välkommen tillbaka. Han har gjort sitt val och får stå för det. Från och med nu är han en annan klubb spelare och dessa hyllar jag aldrig. Han har svikit klubben och givit upp möjligheten att bli en legend som hör hemma bland spelare som Dennis Mortimer, Gordon Cowans, Brian Little, Paul ”God" McGrath, med flera. Han gjorde det i ett kritiskt ögonblick och tog oss ett steg tillbaka. Vi har aldrig vunnit något med honom, så i mina ögon kan Han aldrig bli en legend. Att på tre år ta oss upp från Championship räcker inte. Dessutom är ordet legend något som det svängs alldeles för ofta med enligt min mening. Hade han stannat karriären ut hade han kunnat bli den förste i min bok att nå legendstatus utan att vara med och vinna någon titel. Tony Daley var med i den trupp som vann ligacupen 94… Och för att vara riktigt tydlig: Ja, jag är bitter. Jag är jävligt bitter.
