Highway to Hull… (my friends are gonna be there too!)

En reseberättelse av Pär som fick en helsida artikel i Birmingham mail:s sportsida och blev en kändis i The Midlands på köpet! Läs mer på länken längst ner.

Ja, det är faktiskt precis så det känns, som om jag åkte med ett gäng kompisar som jag känt hela livet. En av dem var Putte Norrland och titeln på reseberättelsen anknyter till de ordvitsar han drog han på The Shakespeare en kväll. Jag vill här passa på att påpeka att jag träffade nästan 70 nya kompisar på resan och självklart har jag inte koll på hur alla ansikten hör ihop med de namn jag hörde och vissa kommer här nedan bli omnämnda med förnamn, efternamn eller nick i en salig röra. Jag ämnar inte trötta ut er med någon lång utläggning innan jag kommer till skott med det viktiga, men en liten bakgrund är nog trots allt på sin plats.

Jag är väl inte den ende som fastnade för Aston Villa 1975 förmodar jag. Hemma i gillestugan i Ekedalen utanför Tidaholm såg en tämligen omedveten 9-åring på en match, jag är inte säker på att jag visste att det var en cup-final, på TV. Det ena laget hade ofattbart snygga tröjor och mötte några andra i skrikigt gula (jodå, farsan hade kånkat hem en färg-TV till VM 1974) så valet var inte svårt. Jag hejade för glatta livet på ”snygglaget” och jag misstänker att vinsten med 1-0 påverkade mitt val av favoritlag en del. Hur skulle annars Manchester City kunna ha en enda supporter född efter 1976… Drömmen om att besöka Villa Park har funnits i många år men av någon konstig anledning har den alltid känts ouppnåelig.

Men plötsligt händer det! I år var det dags. Jag hade ju tjötat lite på forumet med folk och det kändes som om Jocke, lasse-mange, Bosse Larsson, robstar och månza med flera var ”på riktigt” så jag bestämde mig för att anmäla mig till min första medlemsresa. Mina barn tyckte inte jag var klok som åkte med folk jag inte kände men kvällen när jag fick mail från Geddis att jag kom med på resan var en kväll i euforins tecken. Frugan var nog mer orolig för att hennes man helt saknar lokalsinne… På måndagen den 28/4 skickade jag en tweet till Mat Kendrick om att Villa Sweden skulle komma till Villa Park. Till min oerhörda förvåning svarade han och ville ha lite ytterligare info…

Torsdag 1/5
Det finns många fördelar med att ha vuxna barn och en av dem är att de har körkort. 03.00 lämnade vi Tidaholm och efter incheckning två timmar senare styrde jag målmedvetet mot baren. Där satt redan Benny (Stainrod) från Trollhättan glatt läppjandes på en stor stark (som han genast välte ut när jag kom). Vi införskaffade nya både en och två gånger och satte oss sedan på planet till mellanlandningen på Kastrup. Benny skulle vara min rumskamrat och det kändes tryggt att ha en rutinerad räv att luta sig emot när man själv är rookie i de här sammanhangen. På Kastrup mötte vi upp med Goce och sonen Adam från Malmö, Eva och Anders från Karlstad och tre färje(!)starka karlar från Visingsö som ledsagades av veteranen Paulina med 8 resor bakom sig. Imponerande!

Efter inlämnande av bagage på The Copthorne var det dags för ett besök i Villa-shopen på New Street för en inventering av utbudet. Stämmans mening var att shopen vid arenan var mer välsorterad och vi tog en taxi dit. Närmast chockad av att befinna mig på helig mark rafsade jag ner ett par T-shirtar och allehanda souvenirer. Lunchlådan fick förövrigt inga applåder av frugan… Medtagna av både hunger och törst besökte vi Bella Italia som fick smörja krås och ökentorra strupar. Ingen kulinarisk sensation men en rejäl ”bukafölla” som gav energi till resten av dagen. Energi nog så jag kunde ge mig ut på upptäcktsfärd på egen hand i Birmingham, självklart med karta i bakfickan… Fortfarande törstig inmundigade jag en Guinness på Geddis-tipset Old Joint Stock och ytterligare vätska tillfördes på The Windsor.

Tillbaka på hotellet och en stund med wifi gjorde att jag kunde läsa lite mail. Kendrick ville nu ha en bild till artikeln som skulle komma i Birmingham Mail på lördagen. Tala om att en fjäder blir en hel hönsfarm. Nåväl, rumskamrat Benny fick ta en bild på rummet för tidningens räkning. Framåt kvällen hängde jag på Kastrup-gänget till handmade burger vid kanalen. Fantastiskt god mat men de rejält välkryddade lökringarna förlamade Goces läppar för en stund. När vi satt på handmade burger så messade Jocke att han och Dirty (som hellre vill kallas Judo…) var på väg. Jocke visste en riktigt mysig kvarterspub ett stenkast bort och självklart hängde Goce och jag på, Adam fick eskort tillbaka till hotellet. Vi upptäckte efter en stund att Jocke kan kasta sten vääääldigt långt. Det var dock värt varenda steg när vi äntrade The Craven Arms med sitt stora utbud av lokala ales. Senare anslöt också Geddis, Micke, Anders Pryd och Stänkar´n för att fukta sina strupar. En eftersläckare på Brew Dog föreslogs och även om kudden kändes lockande efter snart ett dygn i vaket tillstånd kan man ju inte motstå ännu en kulturinrättning. Minnet sviker av naturliga skäl här men jag tror att det blev en red ale som hette 5am Saint. Jag minns att den var god i alla fall…

Fredag 2/5
På fredagsmorgonen var det blykeps på, den sista alen kvällen före gjorde sig rejält påmind. Ett par Ipren och ett lass bönor senare var det dock ”business as usual” igen. Lite shopping och ett par öl med Benny på Broad Street hanns med på förmiddagen. Abbot Ale vinner priset som godaste ale men Devil´s Backbone var inte direkt otäck heller. Lunch på Wetherspoon´s med god lasagne och resans skitigaste glas hanns med innan det var dags för promenad till bryggeriet Two Towers. Jockes längdmått visade sig återigen vara av diskutabel kvalitet men besöket var en riktig höjdare. Undertecknad hade utan att överdriva förväntat sig en lite ”annorlunda” standard på inredningen men den engagerade bryggaren Mark och den fantastiska ölen vi provsmakade gjorde att jag var riktigt nöjd att jag anmält mig till den här aktiviteten.

Hungriga vandrade Jocke, Rheingold, Dirty och jag mot hotellet efter bryggeribesöket och fann snart Bishops and Actresses. På utskänkningsstället fanns redan kasse22 och mcuz och vad gör det att puben inte har något kök när det finns ale? Hungern stillades senare på vägen på Big Dog med något som påstods vara ”springbok burger”. Anrättningen sköljdes ner av en för resan sällsynt läsk… Kvällen avslutades i blånäseland på The Moseley Arms hos Sid och hans vänner. Öl, plockmat och karaoke stod på programmet. Rheingold och jag skulle framföra en duett men hindrades av diskjockeyn som älskade sin röst allt för mycket för att släppa upp oss. Rheingold fick senare på kvällen sin önskan uppfylld och han fick chansen att briljera på scenen… Själv hängde jag och debutantkollegan Puma på stigfinnaren Putte Norrland och vi promenerade tillbaka till hotellet. Två minuter med wifi på rummet och the Sandman gjorde sig gällande med besked.

Lördag 3/5
Lördagen innebar mera bönor till frukost. Bönor och ale har visat sig vara en mycket bra kombination för att få en varaktig mättnadskänsla. Samma kombination brukar också innebära att man blir förvisad till toaletten i lobbyn… En liten runda på staden och inköp av Birmingham Mail, det är ju inte ofta man är med i utländsk press, hanns med innan det var samling i hotellbaren för vandring till arenan. Weimann-tröjan var givetvis på och efter en vacker vandring utmed kanalen skulle vi träffa Mat Kendrick utanför Villa-shopen 12.30. Kendrick följde med till Gordon Cowans Suite och träffade ett 30-tal av oss. Han visade sig vara en riktigt trevlig kille som gillade David Platt och han avslöjade att han och Paul Lambert inte skickade julkort till varandra precis…

Så äntligen skulle jag få gå in genom biljettinsläppet till Villa Park. En kort stund för en sista drink och sedan upp på Holte End Upper. Holte Fucking End!!! Jag var lycklig, förväntansfull, nervös och rörd för att nämna några av de känslor som kom över mig. Det gick inte att hålla glädjetårarna tillbaka när jag satte mig på min plats och överblickade världens vackraste fotbollsarena. Jag var äntligen här, och jag satt här med människor som älskade Aston Villa lika mycket som jag.

En lycklig kille på Holte End Upper

Sången innan avspark fick nackhåren att resa sig och när Ashley Westwood gjorde 1-0 i första matchminuten släppte alla hämningar. En liten period av lite bättre spel från Hull såg dem också kvittera till 1-1. Nu såg det allt annat än bra ut. I slutet av halvleken skulle dock avgörandet komma. Nathan Baker visade en enorm inställning när han två gånger vann nickdueller i straffområdet och Andi Weimann kunde nicka in 2-1. Vrål och sång, nu började ”Weimann-rösten” komma. 45 minuter passerades och på ett inlägg från Jordan Bowery hoppade Weimann upp och kunde perfekt styra in bollen i bortre hörnet. Nu var ”Weimann-rösten” ett faktum. Helt rätt tröja på för min del, nämligen Weimann med 26 på ryggen. Tre av de mest ifrågasatta spelarna under året var alltså de som frälste klubben den här gången, fotboll är som bekant ett lagspel ;) Under andra halvlek kontrollerade Villa matchen och sångerna avlöste varandra. En fantastisk känsla att uppleva detta på plats!

Efter matchen styrde vi kosan till ”klubbfärgade” The Adventurers för att höja ett antal segerskålar med likasinnade. Lions Club Awards besöktes också på kvällen innan det var dags att dra sig hemåt. Vi beställde lite snålt med taxibilar så Putte Norrland och jag bestämde oss för att ta tåget tillbaka. Det var inställt. Vi gick till en busshållplats. Bussen blåste förbi. Det fick bli en ny promenad. När vi efter ungefär halva vägen blev stoppade av Kenwyne Jones brorsa som ville diskutera Jesus hudfärg anade vi oråd och blev väldigt snabba att fånga en taxi. Även denna kväll vann John Blund på w.o… Desto piggare var ”kungen i baren” ;)

Söndag 4/5
På frukosten på söndagen hade Putte fått ett tips om en välgörenhetsmatch med gamla Villaspelare på något som hette Boldmere. Putte, Nenne, Anders Pryd, Stänkar´n och jag bestämde oss för att först gå till shopen vid arenan för vidare transport till matchen sedan. Putte visade som vanligt vägen och den här gången gick det sådär… Efter en rejäl omväg, vissa påstår att vi var halvvägs till West Bromwich, stötte vi plötsligt på puben The Clements. Känslan när vi klev in i röken, och stamgästerna tittade misstänksamt på oss, var att vi hamnat i en scen av Birminghamversionen av ”Den sista färden”. Törsten gjorde dock att vi införskaffade oss varsin pint och satte oss på innergården. Ingen fick en likadan stol som den andre, inredningen var helt enkelt något som inte prioriterades… Stänkar´n, som gått engelskakurs med Ian Dunlop minsann, och Anders Pryd höll på att drunkna i ägarinnan Carols mycket generösa dekolletage. Stänkarn´s bedömning var att det var en GT vi hade att göra med men att hon nog hade varit en WCP. Hon bjöd på gratis plockmat och av hennes man Dave fick vi vit jamaicansk rom. Eller något. Det var i varje fall mycket och jäkligt starkt. Stänkar´n bedömde att vi nog kunde klara oss utan tandkräm minst en vecka… Bartendern hos Carol och Dave ordnade taxi till Villa Park till oss. Efter en ny tur i shopen lånade vi toaletten av vakten medan han ordnade taxi. När vi skulle åka ville vi ge lite dricks till den vänlige vakten. Han ville absolut inget ha men gav med sig när Stänkar´n gav honom ”kissing fee coins”. Tack Ian Dunlop!

Taxichauffören på vår resa till Boldmere var en mycket lycklig man tills han slängde upp dörren vid framkomsten och krossade en backspegel på en förbipasserande bil. Självklart hade Boldmere St. Michaels FC en pub på arenan och vi var inte sena att traktera oss. Vi träffade också Sanna, Steven, Adam och Goce på matchen. De spelare från 82-laget som var med befann sig på sina vanliga positioner; Gordon Cowans och Des Bremner på mittfältet, Ken McNaught i mittförsvaret och Gary Shaw i baren… Putte bjöd en lycklig Gary på öl och hela gänget från Sverige tog kort med honom och ”Sid”. Jäkligt trevliga killar. En ny taxi behövdes och Sanna, som uppenbarligen har en viss övertro till taxibilars storlek, pekade på en och sa: ”Hur många bilar går det in i den taxin”? Rodnande gick vi därifrån och tog tåget istället… På stationen vid Chester Road lärde vi oss att det inte alltid går bättre bara för att man är sex vuxna män som försöker överlista en biljettautomat.

På kvällen bjöd Villa Sweden hela gänget på brasiliansk restaurang. Fantastiskt generöst! Något annat som var fantastiskt var maten. Jag har aldrig i mitt liv ätit så gott kött. Jag har heller aldrig sett någon äta så mycket kött som Putte Norrland;) Månza hade lite problem med språket också. Det här med svenska kan ju vara lite klurigt… En perfekt avslutning på kvällen blev en eftersläckare på The Shakespeare. Återigen en ny sorts ale (betydligt godare än den brasilianska Brahma) och lite gött tjöt med mina nya kompisar. Varken Goce eller jag hade några planer på att nattsudda så det blev en tämligen tidig hemgång. Ridån gick ner så fort jag nådde kudden.

Måndag 5/5
På måndagsmorgonen var det gemensam taxifärd ut till arenan för rundvandring. Guiden Mick började med att berätta att stämningen på matchen hade varit den bästa på hela året. Jäklar vilken timing. Månza började med att tigga kaffe. Som ett barn på julafton gick jag runt och tog kort på allt som kunde tänkas vara det minsta intressant. Självklart en bild på mig och Weimanns tröja. Efter ett tag släppte Mick bomben. Vi skulle få beträda Villa Parks gräsmatta! Detta fick till och med de mer rutinerade besökarna att häpna. Mick berättade att han under sina fem år som tourguide aldrig tagit med någon grupp ut på gräsmattan. Paulina uppskattade sin puls till 200 när vi stod i spelargången ut till arenan. Månza ville fortfarande ha kaffe. Ett antal hundra bilder knäpptes av sällskapet på gräsmattan innan besöket var över och vi åkte tillbaka till stan igen. Magen ville ha sitt och det blev en burgare med b.la. Geddis, Svenne och Pelle på stadens andra handmade burger. Ett vemodigt farväl på hotellet av nyfunna vänner och jag hängde på ”västgänget” bestående av Daniel, Guliganen, Pelle, robstar och Peter och Astonmatte med respektive till flygplatsen. Samma gäng som på ditvägen hade tömt baren på planet. Respekt! Invägningen av väskan visade att shoppingen hade berikat väskan med sju färska kilon. Money well spent…

Favoritspelaren Andy som räddar Villas kontrakt!

Frun och dottern i mottagningskommittén på Landvetter fick ta emot en mycket trött och lycklig resenär som kunde berätta om en helt fantastisk debut på Villa Park. Hela vägen de två timmarna i bilen på väg hem… Ett enormt stort tack till alla er trevliga, roliga, omtänksamma, törstiga, vägvisande, tipsande, arrangerande etc. etc. Villafans! Jag längtar redan till nästa gång!

Se länken som Birmingham mails reportage, om PAR:

http://www.birminghammail.co.uk/sport/football/football-news/aston-villa-swedish-fan-reflects-7073881

Up the Villa!