Aston Villa - Arsenal0 - 2
Ibland vill den inte in...
Inte så sällan är det de små marginalerna och de enskilda momenten som avgör fotbollsmatcher, mer än helheten. Arsenal fick sin revansch på Aston Villa i en kamp där bara ett lag tog vara på sina målchanser, därav 0-2 på resultattavlan på Villa Park.
Förra säsongens dubbel för Villa mot det titeljagande London-laget var den stora snackisen inför matchen. I de två matcherna skapades det chanser åt båda håll, men det var Villa som levererade målmässigt. I rödvita kretsar pratades det nu om “vengeance” och “revenge”. Och revansch blev det, men det kunde också mycket väl ha blivit en tredje raka Villa-seger. Visst, Arsenal dominerade spelet i första halvlek och Bukayo Saka tvingade fram en briljant räddning från Emi Martinez. Men, Villa hade den allra vassaste chansen under första 45. Morgan Rogers läckra förarbete gav näst intill öppet mål för Ollie Watkins, men vår stjärnforward visade även denna match att han ännu inte är uppe i riktig matchskärpa genom att rulla bollen utanför.
Watkins var mitt i händelsernas centrum i början av den andra halvlek där Villa hittade rytmen och stundtals satte bra tryck på gästerna. Amadou Onanas skott styrde över David Raya och träffade ribban. På returen språngnickade Watkins, men Raya uppstod från de döda och levererade en räddning som kvalar in på topplistan när säsongen är slut. Otaliga är de som har hånat Watkins för den fatala missen, samtidigt som räddningen kallas mirakulös. Motsägelsefullt. Så, var det då ett fantastiskt målvaktsagerande eller en pinsam forwards-miss. Jag lutar åt det förra. När Ollie kastar sig fram ligger Raya fortfarande ner, tiill synes ur spel. Från givet läge får Watkins till en nick som är tillräckligt hård och välplacerad för att resultera i mål nio gånger av tio i en liknande situation. Men ibland finns det en motståndare som presterar något utöver det vanliga.
Matchavgörande? Förmodligen, men jag tänker inte gå med i klubben för smaklösa fördömanden, där Ollie har jämförts med diverse farmödrar och mormödrar. Enfaldigt. Inte heller köper jag resonemanget att Jhon Duran borde ha startat istället i de här två matcherna. En spelare som i somras tydligt signalerade att han ville bort från klubben istället för Europas mest produktiva forward förra säsongen, en av de mest laglojala och ikoniska spelare Villa har haft under de senaste årtiondena. Det hade varit till att skicka väldigt konstiga signaler. För övrigt är jag övertygad om att Unai Emery har full koll på läget och vet vad han vill - långsiktigt.
Trots en intensiv och välspelad match var det dödläge och 0-0 i över en timme och när måltorkan väl bröts var det på ett något slumpartat sätt. Morgan Rogers vågade inte satsa hundra i en närkamp i straffområdet - med risk för en situation av millimetergranskning i VAR-rummet. Förståeligt och moget, men effekten blev en “passning” från Rogers till nyinbytte Leandro Trossard som med sin första touch i matchen finkalibrerat placerade in 0-1.
0-2 kom tio minuter senare och kommer inte att finnas med i Emi Martinez film om karriärens höjdpunkter. Ingen odiskutabel tabbe, men nog har världens bäste målvakt egna krav på sig att fösa ett dylikt skott från Thomas Partey utanför stolpen.
Därmed fanns inte mer att ladda ur Villa-batterierna. 0-2, en solklar seger för Gunners? Alls icke. Visst hade gästerna 60 procents bollinnehav, men tittar vi på antal målchanser så gick de i Villa-favör, 11-9. Skott på mål, 3-4. Jämnt så det förslår. Villa hade fyra hörnor medan Arsenal bara mäktade med en. Fascinerande att läsa Emerys kommentar efteråt, där han förklarade att ett av dagens uppdrag var att inte ge Arsenal hörnor och frisparkar. En hörna alltså och bara åtta frisparkar, mot sexton för Villa. Den delen av matchplanen höll. Att Arsenal orsakade 16 frisparkar signalerar också ett tuffare spel från gästerna. Behandlingen av Ollie Watkins var stundtals allt annat än mild, också en förklaring till att han ännu inte har spräckt sin målnolla för säsongen.
Morgan Rogers hade Arsenal däremot inget medel mot. Villas 22-åring var enligt min mening matchens bäste spelare. Vilket driv, vilken teknik, vilken styrka! Det saknades bara ett mål, men de kommer. Var så säkra!
Rogers är definitivt en spelare som har hittat formen redan till säsongsstart. Det samma kan sägas om Tintin/Haddock-duon Tielemans (Tintielemans?) och Onana. Stabilt ser det också ut med Torres och Konsa i mittförsvaret. Ett hedersomnämnande till 18-åringen Kosta Nedeljkovic som blev kastad in i högerbackshetluften redan efter en kvart när Matty Cash tvingades ut skadad. Serben löste sitt uppdrag med den äran. Nu väntar vi på att Watkins, McGinn och Bailey ska hitta sin yppersta nivå. Då kommer vi tillbaka på vinnarspåret igen.
Härnäst väntar Leicester på bortaplan på lördag, ett Leicester som har inlett säsongen med en oavgjord och en förlust.
