-
Inför Aston Villa - Norwich City
1975 fick Ted MacDougall och Kevin Keelan sträcka vapen mot legender som Charlie Aitken, Brian Little och den store matchhjälten Ray Graydon i Ligacupfinalen på Wembley och denne skribent, liksom många fler, hade fått ett lag att älska. Hur ska det gå imorgon?
Nära byn Caistor St. Edmund i Norfolk startade den icenska drottningen Boudicca ett uppror för nästan 2000 år sedan och området blev till en romersk huvudstad i East Anglia kallad Venta Icenorum. När romarna drevs tillbaka av anglo-saxarna grundades Northwic och Westwic kring floden Wensum. Staden var framstående och inte ens Sven Tveskäggs plundrande och nedbrännande av staden år 1004 hindrade den från att vara Englands näst största stad fram till den industriella revolutionens start på 1700-talet.
Idag förs i jämförelse en tämligen tynande tillvaro i Norwich. Beläget i grevskapet Norfolk i East Anglia så är det jordbruket som är den främsta näringskällan och det låter sig visas i derbyt "Old Farm" mot The Tractor Boys från Ipswich. En annan viktig del av Norwichinvånarnas liv är fotbollen och när det är match på Carrow Road kläs staden i gult och grönt och den understundom lite överförfriskade Delia Smith undrar: "Where are you?!" Att man har, enligt uppgift, världens äldsta chant från läktarna, "On the Ball, City" är mycket hedervärt om ni frågar mig.
Norwich City bildades på Criterion Cafe den 17 juni 1902 och efter några turbulenta startår blev man till slut invalda i FA 1920 när man startade en tredjedivision. Efter att ha spelat i ljusblått och vitt under smeknamnet The Citizens bytte man till gult och grönt och smeknamnet blev The Canaries eftersom den dåvarande ordföranden var en ivrig kanariefågelsuppfödare. Att man födde upp kanariefåglar kommer sig förmodligen av att religionsflyktiga protestanter från Flandern, The Strangers, startade detta.
Vi som följde Tipsextra och andra sändningar från England minns en hel del namn från leriga planer på lördagseftermiddagar. Spelare som Darren Huckerby, Bryan Gunn, Ian Culverhouse, Kevin Bond och Chris Sutton får det att vattnas i munnen av nostalgi. Att Ron Saunders var en framgångsrik manager där gör inte saken sämre.
Dagens Norwich tog, liksom Aston Villa, steget upp i Premier League till innevarande säsong och profilerna idag är Teemu Pukki, Tim Krul, Grant Hanley och Emi Buendia för att nämna några. Daniel Farke och hans spelare ligger strax bakom Aston Villa i tabellen och det är inget att hymla om att det är en ny måstematch, särskilt med tanke på debaclet mot The Saints...
Dean Smith och hans stab har en hel del att fundera på till kraftmätningen med kanariefåglarna. Försvaret läcker betänkligt, mittfältarna verkar, med ett lysande undantag, helt ur slag och Wesley har inte levererat som önskat. Dessutom har John McGinn sällat sig de skadades skara som redan innan bestod av Keinan Davis och Jed Steer.
Att John McGinn, trots en formsvacka, är jobspost är ju inget att diskutera men frågan är om inte avsaknaden av ynglingen från Biggleswade kom ännu mer olägligt. Dean Smith vill ju spela med en anfallare och då vore den naturlige avlastaren till vår brasse längs fram just Davis. Skulle det vara aktuellt med två anfallare kunde nog Jonathan Kodjia vara ett alternativ men att han inte ensam kan leda ett anfall torde ha framgått tydligt sedan tidigare.
Nycklar till framgång mot Norwich är enligt min mening: Betydligt bättre ytterbacksspel, hårdare markering på fasta, en mittfältare (Nakamba eller Luiz) som städare framför backlinjen, Grealish och Hourihane centralt offensivt, vassare ytterspel, kliniska avslut och en rejäl svensk sångkör i form av Huddinge-Tobbe, Uddevalla-Robban, Borås-Peter, Hönö-Peter, Guliganen, Steven och Pia och herr och fru Twilight. Inklusive för undertecknad okänd förstärkning förstås. Tre poäng tack!
