Petterssons Perfekta Premiärresa
Så har då första reseberättelsen inkommit och den är från Erik Pettersson som gjorde medlemsresepremiär. Han lär säkert inte ångrar att han följde med Villa Sweden till Birmingham. Vem hade kunnat tro att det kunde sluta som det slutade.
Fredag morgon - 04:30.
Klockan ringer, håret drar åt alla håll som möjligen går och det känns som någon har kastat in en handfull med grus i båda ögonen.
Så började min resa (och många andras om jag skall tro mina medresenärers ord) men nog om det.
Jag och min far begav oss för vår första medlemsresa tillsammans med Aston Villa Supporterclub Sweden, en resa vi sent kommer att glömma!
För att förenkla och förkorta resans gång så kan jag förklara via ett enkelt reseschema - Växjö-Köpenhamn-Gatwick-London-Birmingham (+478 stationer mellan huvudstaden och Birmingham).
Hursomhaver, väl framme på det slitna med ack så trevliga hotellet Brittania så var det möte med resterande resenärer i hotellets bar. Där så träffade vi för första gången på Steven (Stefan) och Pia som resan till stora delar spenderades tillsammans med. Efter ett meet n¥ greet på uppskattningsvis 1h med resterande svenskar så började våra småländska magar göra sig påminda om att det enda som förtärts under resans gång var 2 äpplen och ett oräkneligt antal ”förfriskningsdryck” - nästa anhalt, MAT. Efter detta kunde vi konstatera att båda våra kroppar började ge vika och resterande del av kvällen spenderades i ett välbehövligt ryggläge.
LÖRDAG
Vi började dagen med att...nej just det - Fredag Natt - 03:00 ca: Jag ligger i all min ro och sover när jag plötsligt hör massa oljud och knackningar på vår dörr - vänder mig om och tänker: ”förmodligen någon överförfriskad människa som hamnat fel”, fram tills dess att jag ser sängen bredvid vara lika tom som ölburkarna på nattduksbordet. Jag stiger ut och finner min far ståendes i underkläder utanför dörren, varpå jag frågar vad i .... gör du där? klädd så där? Svaret: Jag tog fel på rumsdörren och toadörren - dörren låstes bakom mig. Jag glömmer tröttheten för ett ögonblick och brister ut i gapskratt. Tillbaka till Lördagen:
Vi började dagen med att äta frukost i hotellets restaurang tillsammans med ett gäng relativt trötta men laddade svenskar.
Under ett kortare möte i hotellbaren efter frukosten om, var och vilka matcher som fanns tillgängliga så bestämde vi oss båda för att åka ut till Wolverhampton och titta på bottenmötet i Championship: Wolves-Burnley.
Väl på plats utanför Molineux så kan jag inte säga annat än att vi fick tag på kanonbiljetter (mittplan, 4e raden från gräsmattan).
Stämningen började gå upp lagom till inmarschen av spelarföljen när ”Hi-Ho Silverlining med Jeff Beck” balsamerar åskådarnas öron och hemmasupportrarna gjorde sig påminda. Matchen slutar 1-2 i Burnleys favör och spelmässigt är det ingen match som går till historieböckerna, bortsett från hemmasupportrarnas stormning av fotbollsplanen.
Väl tillbaka i Birmingham så var det dags för ännu ett möte i denna hotell-bar som förmodligen tjänade ihop 70% av sin årsomsättning denna helg. Vi hängde med Prepared, Geddis, Svenne m.fl. till en pub där det skulle ätas - men all öl gjorde oss båda glömska och vi lämnade kropparna tomma på mat för denna kvällen (förutom en obligatorisk fotbollsburgare utanför Molineux). Farsan drog hem till hotellet och jag hängde med till nästa ställe. Men kvällen blev inte mycket längre än så, tröttheten gjorde sig påmind och lite senare så hittade även jag hem till rum 625.
SÖNDAG
Denna dagen så hade Geddis fixat något så otroligt som att vi skulle få titta på en välgörenhetsmatch, med Villas gamla veteraner och hjältar - till förmån för ett barnsjukhus.
Men klockan skulle hinna snurra hela fjorton varv innan det var dags för avfärd. Så då hade vi ju tid för ”sightseeing”, tänkte vi. ”The Shakespeare” var ju tvunget att undersökas - och nej, jag pratar varken om Warwickshire eller Globe-Theater.
Det var något så trevligt som en liten pitoresk pub, två tvärgator utanför hotellets utgång . Den får godkänt, helt klart!
Nästa anhalt: The Windsor (även det en pub, inte slottet väster om London).
På denna pub fick vi bordet jämte ett äldre par, varpå mannen genast började fråga om Aston Villa och ifall vi skulle på morgondagens match. Vi förklarade att vi var från Sverige tillsammans med ett större antal supportrar på medlemsresa och ställde frågan ifall han själv var en villa-supporter: Mannen svarade lugnt och belåtet att han följt Villa i 60 år, och haft säsongsbiljetter senaste 34 åren - men att han inte hade orken kvar att gå på matcherna, så denna säsongen hade laget följts hemma i TV-soffan.
Häftigt att träffa en sådan riktig eldsjäls-supporter. Vi pratade lite med paret och tog en gemensam skål innan vi drog vidare.
Sedan skulle vi möta upp Steven och Pia på ännu en pub ”The Trocadero”, men på väg dit så bestämde sig min medresenärs högra skosula att kasta in handduken - lagom till dess 1:års dag för inköp. Så efter vårt möte över ett par Carlings på Trocadero så skulle alltså vi, far och son gå och sko-shoppa. Farsan ledde tåget och hans manliga DNA gjorde sig påmint - In i närmsta skoaffär, första hyllan: där finns två skor av samma modell, en beige och en svart. Han tar den beigea och provar - går till biträdet ber om att få den i storleken större och helt sonika går och betalar, denna shoppingtur avverkad på mindre än 5 minuter.
Dags för avfärd mot välgörenhetsmatchen:
En taxikaravan med 4-5 taxibilar fullpackade med svenskar, åkte ut mot matchen. Dock kändes det som vi var på väg åt helt fel håll, långt ut i utkanten av Birmingham - mitt in i ett bostadsområde med dom stereotypa Engelska husen på en 5-metersbredd och med trädgårdar mindre än antecknads vardagsrum. Men - vi hade hamnat helt rätt, till en liten trevlig fotbollsanläggning med två stycken 11-manna planer med en härlig lutning och en skogsrand som vindskydd runt den, vilket fick mig att tänka på min egna lokala fotbollsanläggning, det enda som skiljde var egentligen klubbrummen. För här så var ”allrummet” i lokalen en pub, modellen större.
Vi var framme lagom till att hinna handla ett par öl och sedan hitta en bra plats längs med kortsidan på planen.
Matchen vill jag inte uttala mig något vidare om slutresultatet. Men det bjöds på stundtals fin fotboll - dom gamla hjältarna kan än, Gordon Cowans fick bjuda på ett flertal öppnande passningar med sin fina högerfot. Men matchens höjdpunkt måste varit Lee Hendrie som fick bollen snett till höger utanför målområdet och retfullt tunnlar sin ytterback, för att sedan knorra upp bollen i bortre krysset, inte helt olikt Ashley Youngs mål mot West Ham borta säsongen 2009-2010.
Efter matchens slutsignal så var det en social tillställning i klubbens pub med samtliga inblandade och Villa-swedens kameror gick på högvarv, samtidigt som medlemmarna gamla nog att se dessa spelare vinna europacupen -82 sken upp som barnen gör på julafton. En väl annordnad tillställning till förmån för Birmingham Children Hostipal.
På vägen hem till New Street bestämde vi oss för att käka på en thai-restaurang som jag o farsan hittat mellan inkörsportarna till Bullring, så Pia, Steven och Putte Norrland hängde med till detta ställe. En mycket fräsch och trevlig restaurang och jag i all min iver gör som på min lokala Thai-restaurang och beställer en maträtt med grön curry.
Mycket god ska först sägas, men denna hetta! Ölen tog slut på inte mycket mer än 4-5 minuter och jag fick sedan beställa in ett par coca-cola för att hålla kroppstemeperaturen nere, att man aldrig lär sig...
Kvällen avslutades sedan med ett par öl i hotell-baren och klockan hann bli rätt så mycket innan vi gick upp till vårt rum för att knyta ihop säcken.
MÅNDAG, GAME-DAY:
Började på vanligt manér: upp och hoppa. Ner till cantinen och förtära den ”underbara” engelska frukosten, utan någon som helst tillstymmelse till bröd, what-so-ever.
Därefter gav jag och min far oss ut på stan för att handla hem lite olika saker och ting till Sverige, det spenderades ett par minuter i Villa-shoppen bara ett stenkast bort från hotellet, där vi fick med oss 4-5 fulla platskassar med diverse souvenirer.
Denna dagen kunde inte gå snabbt nog i mina ögon - och nervositeten gjorde sig påmind lagom till lunch. Villa-Sunderland, vilken ödesmatch. Nåväl, till lunch testade vi på en buffé-restaurang som serverade maträtter från världens alla hörn (enligt deras egen slogan). Dock bestod buffén till 99% av det kinesiska köket, inget ont om det. Men lite falsk marknadsföring, det var det allt!
Vi hade bestämt redan kvällen innan att vi skulle hänga med Steven och Pia ut till Aston redan klockan 14:00, så efter lunchen så var det inte mycket mer att göra än att byta om till matchkläderna, sen skulle hela eftermiddagen spenderas ute i Ozzy Osbournes barndomsområde. Ett besök på Villa-village fick det bli innan vi poserade lite vackert utanför Villa Park - och kameran gick på högvarv.
Sedan bar det av mot The Adventurers pub - där vi bokstavligt talat hängde på låset och fick vänta i närmre en timme innan vi blev insläppta av personalen, men solen, den sken och den kunde avnjutas framför puben. När några förvirrade Sunderland-supportrar försökte hitta sig själva en pub, varpå dom trodde att Adventurers är nog något för oss, trots att fasaden är målad i claret and blue.
Men runt 16:30 så öppnade personalen upp portarna till puben och vi var, självklart, först på plats. Detta var första besöket på denna pub för vår del (jag och farsan), då vi tidigare matcher har valt Aston Hotell. Så våra kameror var ju tvugna att memorera diverse tavlor, halsdukar, kakelfärgningar och allmän inredning.
Efter cirka en timme spenderat på puben så dyker det upp ett okänt par som sätter sig bredvid oss och till vår stora förvåning, så pratar även dom svenska. Dessa hade ingen koppling till AVSCS utan var helt enkelt på sin första Villa-match.
Men mannen hade varit Villa-supporter så länge han hade gillat fotboll enligt egen utsago. Steven var inte långsam med att försöka göra diverse värvningsförsök till vår svenska supporterklubb, undrar ifall han lyckades?
Dags att gå vandringen upp mot Holte-End, vi tog farväl av dom nyfunna svenskarna och önskade lycka till för en första Aston Villa match. I tunneln mitt emellan The Adventurers och Holte Suite stod dom där, vagnarna som gör så förbaskat goda hamburgare, med råstekt lök och valfria så ser. Så det fick bli ett litet depå stopp där - innan vandringen fortsatte.
Nåväl, i detta skede så är vi på Villa Park och Holte-end med våra platser säkrade, kanonplatser - med bra överblick över hela spelfältet, så att matchen kunde följas på ett föredömligt manér. Jag ordar inte så mycket mer om uppvärmning och uppladdning nu utan går direkt till matchstart.
ASTON VILLA-SUNDERLAND:
Matchen drar i gång i ett rätt så bra tempo och båda lagen delar ett ungefärligt likartat bollinnehav, första chansen kommer dock till bortalaget och Craig Gardner (vars varenda bolltouch resulterar i skanderande bu-rop), dock utan resultat.
1-0 till Villa, kommer efter ett längre anfall och en sämre rensning från dom svarta katterna från Sunderland. Villa-kaptenen Ron Vlaar, tar ner bollen på bröstet - får en bra andratouch förbi sin motståndare och borrar ner bollen i målvaktens högra hörn från 35-meters håll. För att citera min far: ”En riktig rackar-rökare”.
Vi hoppar, kramas och skriker ut vår glädje över ett tidigt ledningsmål, men vår glädje blev kortvarig. Redan direkt efter avspark så börjar Sunderland spela runt bollen vilket efter ca 2 minuter leder fram till ett mycket vackert vägg-spelsmål signerat Danny Rose och Danny Graham. 1-1 och det ska erkännas att det känns lite hopplöst..
Spelet böljar fram och tillbaka här efter och några minuter före avspark gör (enligt mina ögon) planens bäste spelare - Matt Lowton en liten chansbrytning och stormar fram längs sin högerkant, för att sedan servera en friställd Andreas Weimann med en världsklass-cross, 2-1. Nu går det ta på stämningen, jag och min läktar-granne Svenne, skriker ut vår glädje tillsammans med hela Holte-end.
Dags för andra halvlek, en halvlek av ren och skär eufori för att citera ”Hipp Hipp” där det var som: 1:an kom, 2:an kom, 3:an kom, 4:an kommer så småningom. Under en 17 minuters-period så kokar har en viss Belgare vid namn Christian Benteke uppvisning för Villa Park och hela fotbollsvärlden. När han gör ett äkta-äkta hattrick, inte bara 3 mål i rad utan avbrott utan även: ett på huvudet, ett på en fast situation och ett på fötterna. Lagom till belgarens andra mål så skanderar tonerna av White Stripes-Seven nation armys basslinga med textraden ”OOH CHRISTIAN BENTEKE” och när det förlösande målet kommer så hoppar vi och skriker i ca en halvminut, när vi väl stannar upp så hoppar fortfarande hela Holte End och jag bokstavligt talat känner hur betongen under mina fötter gungar som om jag stod på en studsmatta med två hoppande personer bredvid mig, otroligt!
Gabby Agbonlahor får sätta punkt för målskyttet för denna kvällen med ett historiskt mål, för han själv. Då han nu klivit förbi Dwight Yorke och är Villas främste målskytt genom tiderna. Stort!
Denna känsla och passion fortsätter fram tills dess att slutsignalen ljuder och det krävs att jag gnuggar ögonen och tittar på resultattavlan innan jag halvt om halvt fattar vad jag precis fick uppleva - 6-1 i en så dan viktig match i bottenstriden. Magi!
Stämningen jag vill likna Villa Park med denna kvällen, var helt klart likartad mot när jag själv var nere i Dortmund i November för att titta på matchen mellan Borussia Dortmund-Stuttgart, men viss favör till Villa Park, främst för att jag stod mitt i klacken och på Westfallenstadion så satt jag mitt emot Südtribüne. Men helt makalöst var det och det går inte hylla laget och oss själv i Holte End nog, det går knappt sätta ord på det. Men jag har iallafall gjort ett försök.
Efter matchen bestämde vi oss för att leta rätt på en taxi och fara hem till hotellet för att ta några segeröl i hotellbaren. Det var lättare sagt än gjort att finna denna taxi, men tillslut når vi fram till en och får komma hem i lugn och ro.
En magisk kväll avslutas i puben tillsammans med Pia och Steven - jag och Hans (pappa) tar farväl av våra nyfunna vänner, för vi har uppstigning klockan 05:00 på tisdag morgon. Det byts lite telefonnummer, mail-adresser och liknande - och som vi sa till alla svenskar när vi lämnade varandra för denna gång en, inte hejdå utan - vi ses snart igen. För att sätta punkt på denna reseberättelse vill jag först och främst tacka Geddis för en otroligt väl anordnad medlemsresa.
Därefter vill jag be om ursäkt om jag har glömt någon eller något som hänt, som ny är det nästintill omöjligt att lära sig vad alla heter. Men ingen är glömd, trots att ni kanske inte är nämnda!
Sen vill jag tacka Paul Lambert, Aston Villa FC, Aston Villa Supporter Club Sweden, allt och alla som på något som helst sätt var inblandade i denna resa.
Som vi säger: tack för mig, vi ses snart igen! UTV!
