Reseberättelse Millwall - Aston Villa FA cupen
The Den i London är en av världens mest mytomspunna fotbollsarenor. Den har beskrivits som en kokande kittel, såväl som ett helvete av diverse bortasupportrar och fotbollsspelare som besökt arenan. Millwall, laget som har The den som sitt fäste har genom åren gjort sig kända som Englands, och kanske världens mest okontrollerbara och elaka supportrar, och deras okända firma ”The bushwackers” har ett av de minst smickrande ryktena i London.
Hursomhelst undertecknad, Jocke_ och mcuz bestämde oss för att ta reda på om dessa myter var sanna och bokade oss varsin match och flygbiljett till FA-cup mötet mellan Millwall och Aston Villa i slutet av januari.
Som vanligt när man flyger med Ryanair, så är det rent okristliga tider som gäller för avgångarna, så även denna gång, undertecknad fick ge sig av mot Nyköping vid halv fyra tiden natten mot matchdag. Väl framme träffade jag på mcuz, och en väderbiten Jocke_ som i princip har bott i England hela januari och levt på handpumpad ale och vita bönor.
Framme i London, efter incheckning på det ”hotell” med sämst standard jag någonsin satt min fot i, så tarvades inspektion av rummet. Sagt och gjort, problemet med vårt första rum var att det endast fanns en singelsäng och en dubbelsäng bygd för på sin höjd kineser, för tre fullvuxna karlar kändes arrangemanget, hrrm lite metrosexuellt... Så vi krävde ett nytt rum, vilket vi också fick! Denna gång med en dubbelsäng och en våningssäng. Med logikens lagar och en klar överskattning av brittisk träkvalitet, så bestämdes att jag (103 kg) skulle ligga överst på våningssängen, så ett provligg senare, så hade vi igen endast två sängplatser. Receptionisten besöktes igen, skakandes på huvudet och gav oss nyckeln till vårt tredje rum.
Efter detta äventyr var det dags för öl och start av uppladdning innan match. Så vi hittade en lämplig pub och började inmundiga.
Det lackade mot matchstart och vi skulle möta upp Svenne inför match på tågstationen. Lättare sagt än gjort med lite öl i kroppen, och det tog väl en timme innan vi hittade karln. Hoppade på första bästa tåg ut till Millwall. Väl framme i Millwall så insåg man direkt att myterna var sanna. Ett tiotal poliser mötte upp oss på tågstationen och vi bortasupportrar ombads att gå in i en ca 400 m lång stålbur, som gick hela vägen från tågstationen till The den. Detta för att skydda oss. Vid The den väntade fler poliser med sköldar och taggtråd. Efter några före-match-öl, med allas vår Joelsson gav vi oss upp till kortsidan mittemot ”Cold Blow lane” och maken till mottagande har jag aldrig varit med om. Vi buades ut och hånades med gester och svordomar av Millwall-supportrar som trängt ihop sig i ytterkanten av de båda långsidorna för att komma så nära oss som möjligt.
Villa gjorde tidigt 0-1 och stämningen på The den var inte fullt lika högljudd som innan match och målet. Efter en minuts buande av hela hemmapubliken under minut 19 så kom Millwalls kvittering av matchens bäste spelare på hörna, den jättelike Danny Shittu, som skrämde slag på våra offensiva krafter, han gjorde vad han ville i defensiven. ”No one likes us, we don't care” ekade genom arenan och i slutminuterna gjorde också Millwall 2-1 och arenan fullkomligt exploderade och ”the bushwacker dance” praktiserades i hela arenan. Vi Villasupportrar fick gå hem med svansen mellan benen, och snällt vänta kvar i lejonkulan ca en timme efter matchens slut för att inte riskera att stöta ihop med hemmasuppotrarna.
Den klart mest intensiva stämning och fotbollsmatch jag någonsin besökt, man kunde ta på atmosfären, och säga vad man vill om Millwall, men deras decibel-nivå måste man respektera. Ett klassiskt arbetarlag, med kanske lite för hängivna supportrar, supportrar som skulle ta en kula för sitt lag, och absolut inte tar någon skit av någon, även om de råkar ligga en serie högre upp i systemet.
Tänkte låta besättelsen stanna här, då Millwall-matchen var resans absoluta höjdpunkt och mål. Dagen efter Var vi även på Loftus Road och såg QPR få stryk av MK Dons med 2-4.
”No One likes us, we don't care!”