Aston Villa - West Ham1 - 4
Trendbrott blev skeppsbrott
Nej, det blev inget trendbrott, snarare ett skeppsbrott. West Ham surfar vidare på framgångsvågen medan Villa sjunker allt djupare mot dyn. Var finns sjöräddningskaptenen som kan rädda den nödställda skutan från Aston?
Dean Smith fick offra lugna fikastunder när återbuden började hagla inför matchen. Douglas Luiz och Danny Ings kastade in handduken, skälen lite grann i det fördolda. Luiz rapporterades dock synlig på Villa Park, så det kan ha varit en lätt skada i hans fall medan Ings möjligen hade ett covid-relaterat skäl. Formsviktande Tyrone Mings förpassades dessutom till bänken till förmån för Kortney Hause.
Inte blev det bättre när matchen kom igång. West Ham kopplade grepp direkt och redan efter sju minuter var det 0-1 när Ben Johnson klev in från höger och sköt under en obegripligt hoppande Leon Bailey. Efter en kvart var det så dags för nästa svarta moln över Villa Park. Jacob Ramsey vrickade foten och tvingades utgå. In med Ashely Young i ett rakt byte, något förvånande, med tanke på att Emi Buendia hade flyttats ut på högerkanten till denna match.
Villa fick en livboj in i matchen efter ett oväntat konstruktivt anfall mitt i det annars krampaktiga agerandet. McGinn hittade ut till Buendia på högerkanten. Argentinaren gjorde en fin aktion och levererade en öppnande boll till Ollie Watkins, som äntligen fick göra sitt andra mål för säsongen.
Glädjen blev kortvarig. Med Ashley Young ända nere i backlinjen fick Declan Rice gott om utrymme att lossa stora kanonen. Välplacerat skott med bra tryck och en något skymd Emi Martinez, men vårt argentinska burlejon såg något jetlaggad ut i rörelserna. 1-2 in i paus var något smickrande siffror för hemmalaget.
Förhoppningen fanns om ett uppvaknande i paus. Den desperation som jag efterlyste i inför-texten hade så långt inte infunnit sig och någon omedelbar uppryckning kunde tyvärr inte heller skådas i starten av andra halvlek. Tvärtom. De mörka molnen tätnade när Kortney Hause först armbågade Pablo Fornals och Jarrod Bowen sekunderna därefter föll i en duell med Ezri Konsa. VAR kopplades in och något förvånande klarade sig Hause utan reprimand medan Konsa, till synes tveksamt, fick rött kort för frilägesförseelse.
Mings fick kallas in från bänken, fullt naturligt. Mer suspekt däremot att han bytte av Buendia. I ett läge där man blir en man kort, men ändå måste skapa något framåt i ettmålsunderläge kändes det mycket märkligt att ta ut en kreativ kraft, som dessutom fått en kick av sitt snygga förspel till målet. Ett svårbegripligt beslut av Smith och Buendia såg allt annat än nöjd ut när han lämnade för omklädningsrummet - fullt förståeligt.
Utvisningen blev dock en väckarklocka. Samtliga Villa-spelare syntes höja sig några procent och de följande tjugo minuterna blev hemmalagets bästa i matchen, sånär krönt med ett kvitteringsmål, men Watkins nick gick via Fabianski i ribban.
Istället var det ännu en duell som blev avgörande för resten av matchen. Pablo Fornals dök in i Marvelous Nakamba på ett våldsamt sätt. I kalabaliken därefter skällde McGinn ut Fornals varpå han knuffades till marken av Jarrod Bowen. Båda Hammers-spelarna klarade sig med gult kort, vilket också McGinn fick, förmodligen för särskilt eleganta skotska okvädningsord. Kanske inga självklara röda kort på Fornals och/eller Bowen, men man har sett lindrigare utvisningar ges. Ironiskt nog var det sedan Fornals som fick trycka in 1-3 på Bowens förspel...
Bowen ökade i slutskedet till 1-4 som nådastöten i spillrorna av Villa-vraket.
Många avgörande moment med oflyt och oförmåga för hemmalagets del, men man måste också ge stor cred till gästerna. The Irons spelar med ett enormt självförtroende, med den magnifike Declan Rice som härförare. Även om man kan tycka att Villa-spelarna blev hårt straffade i de avgörande momenten så snackar man inte bort 21-9 i avslut och 9-3 i skott på mål till West Hams fördel.
På många håll var det en underkänd insats av hemmaspelarna. Särskilt besviken måste man vara på Leon Bailey, ljusår från det magiska debutinhoppet mot Everton.
Fjärde raka förlusten med totalt tolv insläppta mål. Finns det något positivt att hämta ur den senaste månadens misär? Nja, just nu får man gräva djupt ner i durken för att hitta tänkbar eldkraft, men jag tror och hoppas fortfarande på att Emi Buendia ska kunna bli en galjonsfigur, men då måste han ges förtroende, inte bytas ut i ett läge där man behöver initiera en mirakulös upphämtning. Eldunderstöd kan han få från en Ollie Watkins som såg piggare ut än på länge. Men främst måste förstås läckorna i försvaret tätas och harmonin i laget återställas för att undvika ett myteri mot kapten Smith.
Vi har varit med om miserabla down-perioder förr, efterföljda av lika märkliga upphämtningar. Hoppet är det sista som överger oss trogna Villa-pirater! På fredag kväll lämnar vi förhoppningsvis Southampton med tre poäng och ljusare framtidsutsikter än Titanic på sin tid...
