Backar på gränsen: Kenny Burns
De bästa fotbollsspelarna har inte alltid burit på ett utseende som får en att tänka på briljans, åtminstone inte vid en snabb titt. Kenny Burns var en i allra högsta grad sjavig person som dessutom följdes av ett illasinnat rykte om dåligt beteende. Men oavsett alla rykten och åsikter gick det inte att komma ifrån att skotten var en rasande bra mittback, såväl som toppforward. Historien om Kenneth Burns (som Brian Clough gärna kallade honom) eller Burnsey är inte alltid vacker, men framgångsrik
Lärlingstiden tillbringades i skotska Rangers, men det blev aldrig någon A-lagsmatch. Istället bar det av söderut till Birmingham City. Han köptes 1971 som back men hade inskrivet i kontraktet att han även skulle kunna spela forward, men eftersom han var rätt lat, åtminstone enligt den dåvarande lagkamraten Howard Kendall, ville han helst spela back. Faktum var att han fick 5 pund extra i veckan om han lirade anfallare. Något han dock gjorde med den äran tillsammans med Englands kanske största stjärnskott Trevor Francis efter att den store målskytten Bob Latchford 1974 lämnat för Everton. Det gick så pass bra att i hans första landskamp för Skottland blev han uttagen som forward.
Inget för Brian Clough
Brian Cloughs memoarer är en oerhört underhållande och frispråkig text, där det kanske ibland kryddas lite extra med slagfärdiga beskrivningar. Och han höll inte tillbaka om vad han svarade när hans assisterande manager och radarpartner - Peter Taylor - hävdade att de borde köpa Kenny Burns.
“Forget it, I don't want trouble-makers, I don’t want shit-houses, and I don’t want an ugly bastard like Kenny Burns littering up my club. I don‘t but thugs.”
Men Taylor visste hur Clough skulle övertalas och hade följt Burns under en längre tid, vilket de alltid gjorde innan de värvade spelare. Taylor kartlade och Clough såg sedan till att övertala spelaren att välja Forest. Ett rasande effektivt upplägg. I detta fall hävdade Taylor att Burns var rena rama ängeln utanför plan. Inget spelmissbruk, inga slagsmål och han drack knappt något alls. Att han däremot sparkade och slog på folk under match var dock något alla kunde se. Clough var väl inte helt övertygad, men litade på Taylor.
Mötet med Clough och luktärtutställningen
En lördag eftermiddag 1977 träffades Clough och Burns vid en bensinstation alldeles invid en större motorväg. Fordonet som Burns anlände i var bland det värsta skrothögar Clough skådat. Den var inte skattad och sannolikt inte heller försäkrad. Clough misstänkte att den var stulen.
Burns undrade var de skulle härnäst, för inte kunde de väl vara kvar vid motorvägen? Clough svarade att de skulle till arenan, men på vägen dit väntade först ett besök på en utställning med luktärtor. Clough älskade luktärtor, särskilt doften, och han var rätt säker på att Burns inte hade en aning om vad luktärtor var men väl där ska ha imponerats av både färg och doft, åtminstone om man får tro Brian Clough.
Det blev kanske aldrig någon ordning på Burns stil, ens under Cloughs ledarskap, men han skärpte sig och blev faktiskt inte något större problem utanför plan, vilket ju Taylor lovat.
Brutal nyckelspelare i Nottingham Forest
För Nottingham blev Burnsey snabbt en nyckelspelare när klubben som nyuppflyttad chockade hela fotbolls-England med att säsongen 1977/78 vinna ligatiteln. Burns spelade nästan som en libero, lite som en Bobby Moore fast mycket mer brutal. Det skulle visa sig bli ett mästardrag, då Burns utnämndes till Football Writers Player of the Year 1977/78.
Han fick även viss berömmelse då han i en match mot Arsenal skallade Richie Powling i bakhuvudet efter att han trodde sig ha kollat att ingen av domarna såg. Men tyvärr fanns där en tv-kamera. Dessutom hamnade han i närbild... Bortförklaringen om en nysning kändes inte helt klockren. Senare under matchen sprang han dessutom över Frank Stapleton.
Taylors idé att ett mittbackspar med en viss Larry Lloyd och Kenny Burns inte skulle gå att dyrka upp, visade sig helt korrekt, även om tanken för - i princip - varje manager i ligasystemet tycktes vansinnig. Två galningar i en och samma trupp.
För mycket öl
Men det höll på att gå illa redan vid en försäsongsmatch mot ett amatörlag i närheten av Wolfsburg. Matchen spelades i en park där det samtidigt pågick en ölfestival. Lloyd och Burns skulle inte spela och passade på att under matchen hålla till på baksidan av en kiosk (och ur sikte för Clough och Taylor) där det fanns gott om öl. Burns ville visa att han kunde hänga på Lloyd, vilket var ett misstag.
Efter matchen bjöds hela laget in till ett öltält, där även Taylor och Clough med familj deltog. Så fort maten serverats, landade dock Burns huvud i tallriken efter att han haft uppenbart svårt att hålla det upprätt under en längre tid. Snabbt försökte de andra spelarna smuggla ut honom, men Clough och Taylor hade inte missat något och den uppsträckning som senare skulle följa skrämde slag på Burns och var kanske en av orsakerna till att han lugnade ned sig under sin tid i Nottingham.
Bonusstrategin som fällde Liverpool i Europacupen
Säsongen 1978/79 var det dags för Europacupen och lottningen blev ett riktigt antiklimax. Motståndare i första omgången blev Liverpool FC, de regerande Europacupmästarna. Brian Clough lyckades dock övertala styrelsen om en något annorlunda bonusstruktur. Mest pengar fick spelarna om man tog sig vidare från den första omgången.
Han visade strukturen först för Burns, med tanke på dennes något ekonomiska sinnelag när det gällde sin egen plånbok. Om han fick ok där, skulle det bli lättare att förankra hos de övriga. Först tyckte nog Burns att det var lite snålt med bonussumman i semifinalen, men så riktade Clough fokus mot Liverpool-mötet där sammanlagt 2000 pund per spelare vid avancemang fick munnen att vattnas på Burns. Saken var klar och Nottingham vann också hela turneringen.
Knäckte Kevin Keegan
Kenny Burns uppladdning inför match var inte särskilt märkvärdig. Att ha ritualer var inte hans grej. Istället släntrade han runt med samma självklara självförtroende om det så var Liverpool eller Lincoln som väntade. Ett självförtroende som även stärkte de övriga i laget. Clough hävdade också att Burns med iskall blick och ett pekande finger ska ha fått en viss Kenny Dalglish att hålla sig borta under en hel match, vilket nog ska tas med en nypa salt. Men Burns skrämde och skapade respekt.
I Europacupfinalen 1980 mot Hamburger SV sjönk tyskarnas stora stjärna och Europas bäste spelare - Kevin Keegan - för långt ned i plan för att kunna skapa något vettigt, vilket Clough menade var på grund av den respekt Larry Lloyd och Kenny Burns utstrålade. Eller så var det för att Burns satte en arm rakt i Keegans adamsäpple. Stjärnan föll ihop och väste att han inte kunde andas, medan Burns bad om förlåtelse, då den utsträckta armen tydligen var en signal till högerbacken Viv Anderson. Eller..? Brian Clough gillade inte fult spel och straffade ofta sina egna spelare om de gick över gränsen, men mittbackarna fick lite mer utrymme och enligt Burns själv så tipsade Clough om att ska man man ändå ta en varning, gör det i rätt läge och be alltid om ursäkt till domaren samtidigt som du hjälper den kapade spelaren upp och säger att man kommer att göra det igen.
Efterfest och böter
Forest vann även den finalen, men efterspelet blev kanske inte blev lika festligt, eftersom Clough hade fått för sig att alla skulle fira på hotellet och ville inte ha några spelare springandes på stan.
Men herrar Martin O Neill, Larry Lloyd, Kenny Burns och John Robertson ville annat och smög iväg på äventyr, vilket upprörde Clough så till den grad att han funderade på att konfiskera deras medaljer, men det slutade med saftiga böter för alla, även John Robertson som ändå var den som avgjorde hela finalen tack vare en makalös soloinsats.
Slutet på karriären
Kenny Burns karriär tog fart i Birmingham och blomstrade i Nottingham Forest. 1981 gick han till Leeds United och gjorde bra ifrån sig, men sedan följde en resa nedåt i fotbollshierarkin. Derby County och ett lån till Notts County samt en sommar (1986) i Elfsborgs IF övergick till en lång radda med klubbar utanför ligasystemet. Han höll dock på till fyrtioårsstrecket närmade sig.
Fakta: Kenny Burns
Född: 1953
Fostrad i Rangers ungdomsled (1969 -71).
Klubbar: Birmingham City (1971-77), Nottingham Forest (1977 - 81), Leeds United (1981 - 84), Derby County (1984-85), lån Notts County (1984 - 85), Barnsley (1985 - 86), IF Elfsborg (1986). Därefter en rad klubbar utanför de fyra högsta divisionerna.
Landskamper för Skottland: 20 stycken
Stora titlar och utmärkelser: Ligaseger (1977-78), Ligacupseger (1977 - 78, 1978 - 79), Europacupseger (1978/79, 1979/80), FWA Footballer of the Year (1977/78).
