Backar på gränsen: Norman "Bite yer legs" Hunter
När man en gång i tiden på allvar började intressera sig i minst lika hög grad för “Old School football” som “New Football” så var Norman Hunter ett av de första namnen som dök upp som ett intressant spelarnamn och som en spännande “dubbel” personlighet. Lika skrämmande som han var på planen, lika snäll kunde han vara utanför. Mittbacken kunde till och med bjuda sina värsta klubbfiender på te och kakor. Nu har Hunter gått sin sista match.
Attityd i mängder
“I couldn´t give a fuck!”
Orden var Norman Hunters och tillfället var när den nye Leedsmanagern Brian Clough desperat försökte övertyga mittbacken om att han, precis som alla andra, ville bli omhuldad och älskad som fotbollsspelare och inte anses vara en gangster på planen. Attityden var stenhård och det var i Leeds makalöst tuffa atmosfär som engelsmannen då, 1974, redan hade formats i närmare ett och ett halvt decennium.
Vägen till tuff mittback via råa ägg och sherry.
När Hunter kom till Leeds så var han ganska tanig. För att han skulle bygga upp sig fick han gå igenom hård träning och en annorlunda diet. Varje morgon skulle han äta ett rått ägg och skölja ner det med ett glas Harveys Bristol Cream Sherry. Hunter själv berättar att det : “made me throw up”. Men samtidigt var viljan att bli proffsspelare så stark att han gärna stod ut med det.
Hunter var från början anfallare, en position han mycket svårt att imponera i och det var på vippen att hans resa hos Leeds och i toppfotbollen tog slut direkt. En dag tog emellertid den legendariske managern Don Revie honom till sidan och sade att han i nästkommande match skulle spela centerhalv och efter den dagen så såg sig aldrig Hunter om.
Skolad i mittförsvaret av den legendariske centerhalven Jackie Charlton så lärde sig Hunter snart att här skulle det inte tas några fångar. Charlton glömde heller aldrig en oförrätt och förde en liten svart bok över de som skulle “märkas”.
En del av “Dirty Leeds”
Dirty Leeds var ett vedertaget begrepp under ett decennium mellan 1965 och 1975 och den kanske största symbolen för detta blev Norman Hunter. Många var de spelare som bar på märken och inristningar av Hunters skruvdobbar efter att ha spenderat lördagseftermiddagen på samma plan. Många var de som hamnade i långtgående fejder med den tuffe mittbacken. En av de mer kända var den med Chelseas center Peter Osgood. När de bägge lagen möttes på Stamford Bridge så firade Hunter ett av Leeds mål genom att springa fram till Chelsea och ta tag och dra i dennes polisonger.
“Bite yer legs”
Smeknamnet “Bite yer legs” är ju välkänt när det gäller Hunter. Det kommer av att Leeds-fansen, under FA-cupfinalen 1972, hade en banderoll på läktaren med texten “Norman Hunter bite yer legs”. Den karismatiske managern Brian Clough, som var expertkommentator under matchen, fick syn på det och myntade det som senare blev ett vedertaget begrepp angående mittbacken. Leeds vann och Hunter gick trappstegen upp till vinnarpodiet två gånger. Först för att hämta sin egen medalj och sen för att bära upp sin skadade lagkamrat Mick Jones.
I en tid när det som han själv uttryckte det behövdes "mord för att bli utvisad" så gick det rykte om att det fanns en tjock dossier om Hunter och hans förbrytelser på FA:s huvudkontor på Lancaster Gate. När Hunter vid ett tillfälle skadade sig allvarligt så möttes en av Leeds coacher Les Cocker av beskedet: Hunter har brutit ett ben. Cockers motfråga kom direkt: “Vems ben bröt han?”
Landslagsspelare
För att belysa att Hunter inte bara var ett råskinn så bör vi även nämna att han faktiskt gjorde 28 landskamper för England. Han var en del av den engelska VM-truppen från 1966 men fick ingen speltid. Hans landslagskarriär blev i antal landskamper räknat ganska skral eftersom konkurrensen av spelare som Bobby Moore,Jack Charlton, Brian Labone och Roy McFarland var minst sagt tuff.
Te,kakor och hårda tacklingar
McFarland bär vittnesmål om Hunters, i fotbollssammanhang, dubbla personlighet. De bägge mittbackarna delade rum på landslagssamlingarna och Hunter såg till att det blev mysigt på kvällarna och ordnade så att de hade te och kakor.
När de bägge spelarna möttes däremellan var det varken te,kakor eller mys. Under en ligamatch drabbade de bägge samman i en duell och Hunter formligen manglade McFarland. När Derbybacken sa åt Hunter att ta det lite lugnt blev svaret: “If you come back there will be plenty fucking more of that.”
Fotbollsfighternas urmoder, Hunter vs Lee
Ska man skriva en artikel om Norman Hunter och om backar på gränsen så finns det ingen möjlighet att undvika att tala om det som hände på Baseball Ground den 1 november 1975. De gamla ärkefienderna Derby och Leeds drabbade samman i en riktig holmgång.
Under den första halvleken drabbade Hunter samman med Derbys karismatiske striker Francis Lee. Den gamle City-anfallaren var (ö)känd för att filma till sig straffar och han gick omkull väldigt enkelt i straffområdet.
När tillfälle gavs så gav Hunter igen, med ränta. Detta landade ju inte så bra hos den minst lika temperamentsfulle Lee och plötsligt hade en veritabel boxningsmatch uppstått. Medspelarna med Leedsmålvakten David Harvey i spetsen gjorde vad de kunde för att sära stridstupparna.
Efter att de bägge fått veta att de inte längre var önskvärda på banan så återupptog dem slagsmålet på väg ut från planen. Nu fick ledare komma in och leda ut de bägge och in i varsitt omklädningsrum. Roy McFarland som var skadad vid tillfället berättar att man fick hålla fast Lee i omklädningsrummet för han skulle ut och märka “den där jävla Hunter”. Det kanske var lika så bra att bägges landslagskarriärer var över vid det här laget.
För Norman Hunter var slagsmålet med Francis Lee på något sätt början till slutet i Leeds. Han var visserligen kvar i klubben under ytterligare ett år, men den nye managern Jimmy Armfield tillsammans med den assisterande managern Don Howe ansåg att det var dags för yngre krafter och Hunter såldes till Bristol City. Hunters uttåg omgavs av en del bitterhet. Han berättar i sin biografi att han, efter över 700 matcher för klubben, inte ens fick ett tack. Efter avslutad karriär försökte även han sig på en karriär som manager. Efter fyra år som manager för Barnsley och tre för Rotherham så avslutade han symboliskt sitt långa fotbollsliv med en kort period som tillförordnad manager för Leeds, cirkeln var sluten.
Sista matchen
Idag gick Norman Hunter sin sista match då han avled efter att under en tid ha kämpat mot Coronaviruset.
Känner vi på Old School den gode Hunter rätt så kommer han att öppna dörren till himlen med en rejäl bröstvärmare..
RIP Norman!