Burnley FC – det vackra spelet
Ett storartat lagbygge från en liten stad som dessutom bjöd på magisk fotboll – anrika Burnley FC. Tyvärr har deras bedrifter allt som oftast legat i fotbollshistoriens skugga.
Idag är det en enorm merit att ta sig in bland de fyra främsta och därmed få möjlighet att ta del av penningregnet som Champions League kan ge. Kampen för dessa platser är hård och lämnas nästan uteslutande till några få lag med onämnbart monstruösa resurser. Något lag kanske till och med har mer än så och kan kosta på sig att dessutom spela fantastisk fotboll, men de som ”bara” har gigantiska resurser får dock koncentrera sig på resultaten. Offra FA-cupen och fokusera på fjärdeplatsen.
Anrika Burnley
Det är då det kan vara värt att ägna en tanke åt Burnley FC. Klubben bildades redan 1882 och är också en av de 12 stolta Founded Members of the Football League när den drog igång 1888. Sedan 1883 har laget spelat på Turf Moor. Smeknamnet The Clarets har de länge burit, vilken syftar på tröjfärgen, men först bar laget gröna matchtröjor.
Säsongen 1910-11 var Aston Villa den mest framgångsrika klubben i landet och Burnley valde därför deras tröjfärg, på samma sätt som Leeds skulle göra många decennier senare för att få samma framgångskänsla som förebilden Real Madrid.
Redan 1914 tog laget sin första och enda FA-cuptitel och den första ligasegern kom säsongen 1920/21.
Burnley är en liten och utpräglad industristad i Lancashire, nordvästra England med blott 70 000 invånare. Bara inom några mils omkrets finns förödande konkurrens om fotbollstalanger med giganter som Everton, Liverpool, Manchester United, Manchester City, Blackburn, Bolton, Preston North End och Leeds, för att nämna några.
Efterkrigstiden fram till 2000-talet kan också sammanfattas i tre festliga höjdpunkter. Två gånger besökte drottningen staden (1955 och 1961) och 1960 firades Burnley FC:s ligatitel!
Bob Lord var ordförande i Burnley på den tiden. En kraftfull och inte alltid älskad sådan, men med visioner och en sann affärsmans listighet. Redan som 19-åring startade han sin första slaktarbutik som skulle växa till ett imperium med inte mindre än 14 butiker. Lord var ordförande mellan 1955 och 1981, men hans kanske allra mest framgångsrika beslut var att ge Harry Potts förtroende som manager 1958.
Det vackra spelet
Och det var inte vilket ligatitel som helst! Harry Potts Burnley var ett lag som omsorgsfullt byggts upp under några år innan mästerskapet och var välkända för att spela fotboll av allra finaste kvalitet som skulle göra vilken reklammakare för den engelska fotbollen knäsvag.
Lagets store stjärna Jimmy Mcllroy konstaterade:
”In our championship season manager Harry Potts nearly always gave us the same final instructions before he left the dressing room: “Play football but, above all, enjoy your game”. It was a refreshing attitude and one that would certainly bring an improvement if it were adopted in the modern game. Skill was always our priority. Phrases such as “get stuck in” and “belt the ball” were not in our vocabulary. We had a great sense of achievement because we won the championship by playing football pure and simple.”
Detta i en tid då fotbollen var på väg att bli alltmer brutal och lirarna skulle få allt svårare att klara sig, vilket nog hängde kvar under resterande del av 1900-talet. Numera finns det plats för lirare på ett annat sätt, men ofta är det de lag som har stora resurser som kan hålla sig med vackert spel och lirare.
Burnley lyckades utan stora resurser.
Mer än en säsong
Förutom ligasegern 1959/60 hamnade laget hela fyra gånger bland topp fem i ligan och deltog dessutom i en FA-cupfinal 1962. Samma år som Burnley kom tvåa efter Ipswich Town, vars ligaseger måste ses som en av de största överraskningarna i modern tid. Burnleys europacupäventyr tog dock slut i kvartsfinalen efter ett klassiskt dubbelmöte mot Hamburger SV. Säsongen 1966/67 tog sig laget åter till en kvartsfinal. Denna gång i Inter Cities Fairs Cup, där Eintracht Frankfurt dock blev för svåra.
Lite otursamt har Burnley kanske inte fått den plats i historien de är värda, sannolikt därför att de vann en titel i skuggan av Wolverhampton Wanderers dominans och året efter charmade Bill Nicholsons magiskt spelande Spurs England med att ta The Double.
Jimmy Mcllroy - den stora stjärnan
Burnleys spel kretsade kring mittfältet och Jimmy Mcllroy samt Jimmy Adamson. Men där fanns också centerforwarden Ray Pointer, innern Jimmy Robson och yttrar som John Connelly, Brian Pilkington och reserven – unge – Trevor Meredith – som 1960 avgjorde i den sista matchen mot Manchester City på Maine Road.
Den skotske målvakten Adam Blacklaw anses var en av de allra främsta målvakterna norr om Newcastle. Två pålitliga och begåvade backar i form av John Angus och Alex Elder.
Brian Miller gjorde ett hårt jobb för att ge ytor till Mcllroy och Adamson, medan Tommy Cummings höll ihop allt i egenskap av centerhalv.
En dag i maj på Maine Road
Maine Road var fullsatt och utanför fanns massor med supportar som inte fick plats, dessutom många ditresta Wolves-supportrar som hoppades att Burnley skulle förlora och ligatiteln åter hamna i Midlandslagets händer. Burnleys landslagsman och ytter John Connelly var skadad, men unge Trevor Meredith hade redan visat att han var mogen uppgiften.
Ett misstag av Citys legendariske målvakt Bert Trautman (mannen som spelade färdigt FA-cupfinalen 1956 med en bruten nacke) efter ett inlägg från Pilkington gav Burnley ledningen, men kvitteringen kom, bara för att unge Meredith fick avgöra med sitt 2-1 mål strax före halvtid.
Titeln, festen och bragden var ett faktum och de tillresta Wolves-supportrarna fick resa hem förtvivlade över att inte fylla det stora pokalskåpet med ytterligare bling bling.
Manchester City vs Burnley 1-2, Maine Road i maj 1960
Burnley: (2-3-5) Blacklaw – Angus, Elder – Adamson, Cummings, Miller – Meredith, Mcllroy, Pointer, Robson, Pilkington
Källor: Wikipedia, Greaves, Jimmy: ”The Sixties Revisited”, thelongside.co.uk.
