Anfallaren som rökte hundra cigg om dagen
Royston Vernon var en walesisk landslagsman med stor begåvning, men också ett problem för Evertons manager Harry Catterick i början av 60-talet. Hundra cigg om dagen, usel träningsinställning, ingen disciplin, dålig fysik, gick ut kvällen innan match, men gjorde massor med mål.
Vernon värvades av Cattericks föregångare Johnny Carey 1960 i samband med att lönetaket släpptes och värvningskarusellen snurrade allt snabbare. Liten och otränad, men med ett målsinne utöver det vanliga, eller som han själv konstaterade när han fick frågan om landets främsta målgörare:
”There´s Denis Law, there´s Jimmy Greaves and there´s me!”
Självförtroendet var det inget fel på, vilket också gav honom en plats i Wales landslag när de deltog i Sverige VM 1958 och kombinerades med faktisk förmåga, för 110 mål på 199 matcher i Everton talar sitt tydliga språk.
Ansträngd relation med managern
Relationen med Evertons framgångsrike manager Harry Catterick var dock allt annat än god och under deras första gemensamma försäsongsturneringen i USA blev Vernon hemskickad. Walesaren var väl frispråkig, gillade att kröka och röka samt inte särskilt intresserad av träning. Catterick däremot ville ha lojala spelare med disciplin, träningsflit och mod, vilket knappast var en rättmätig beskrivning av Roy Vernon. Men Harry Catterick ville också att hans lag skulle spela en underhållande fotboll, vilket sannolikt var enda orsaken till Roy Vernon ändå fick stanna så pass länge som fem år i klubben.Faktum var att Vernon var kapten i laget som vann ligan 1962/63.
Någon lojal kapten var han dock inte, utan skojade ofta på Cattericks bekostnad, såväl bakom rygg som rakt upp i ansiktet. Bland annat gnällde Vernon ofta över att det var lättare att få audiens hos påven än hos managern. Under firandet av ligatiteln 1963, berättade Catterick för Vernons fru att han funderade på att skriva memoarer, men la också till:
”I don´t want it published until after I´m dead.”
Varpå Roy Vernon svarade avmätt:
”I look forward to reading it.”
Situationen säger mycket om lagkaptenens relation med sin manager, men också om deras personligheter.
Skrämskottet som inte tog
Vid ett tillfälle blev Catterick less på att Vernon tände cigaretter så fort han kom in i omklädningsrummet efter match och kallade in honom till sitt kontor. Något de flesta spelare skulle bli livrädda för. Men inte Vernon som tände en cigarett det första han gjorde.
”How many of those are you going through a day?”
“About five.”
“Well you´ve smoked two while I´ve been watching.”
“No, I mean packets, not fags.”
“Five packets of tens?”
“No, twenties.”
Catterick insåg att det var ju hundra om dagen och bestämde sig för att ge Vernon en läxa, i enlighet med gammal god Catterick-taktik. Först, en lång utläggning om hur det kommer förstöra hälsa och karriär, därefter en läkartid. Med läkaren hade Catterick kommit överens om att skrämma Vernon rejält. Läkaren undersökte bröstet och konstaterade:
”There might be trouble here. I think you ought to have an x-ray.”
Catterick erkände dock själv att för just denna spelare var skrämseltaktiken verkningslös, då Vernon hann tända en cigarett innan han tog på sig skjortan igen.
Under våren 1965 var dock Catterick redo att sälja walesaren. Relationen hade nått vägs ände.
Värvad på en nattklubbstoalett
En annan som drabbades indirekt av Cattericks dåliga relation med Roy Vernon samt hans rädsla för att inte ha total kontroll över alla informationsvägar till och från klubben var Journalisten Mike Ellis som kände Vernon sedan tidigare. Som nyanländ reporter på Merseyside bjöd Harry Catterick in Ellis till träningsanläggningen Bellefield, för att visa honom runt. Managern hade varit på sitt allra mest vänliga humör och de båda kände lite på varandra. Catterick hatade media, men använde sig ofta av dem när det passade. När Ellis kom in i ett uppehållsrum hörde han plötsligt en röst han kände igen. Det var Roy Vernon. De kände varandra sedan tidigare, vilket också beseglade Ellis öde om att någonsin komma på god fot med Catterick. Dörren var stängd.
Men när Stokes manager Tony Waddington ville komma i kontakt med Vernon, för att erbjuda honom ett kontrakt, så pratade han med Ellis. Det var fredag kväll och Ellis visste att Vernon skulle dyka upp på nattklubben Royal Tiger. Han och Waddington gick dit. Ingen Vernon. Waddington var skeptisk:
”Surely he won´t be there in a night before a game?”
Men de väntade. När klockan blev 21.30 konstaterade Waddington:
”He won´t be coming now.”
Men tio minuter senare dök Vernon upp med en cigarett i mungipan. De följde efter honom in till urinoaren, varpå Waddington gick rakt på sak:
”Would you be interested in signing for Stoke City?”
Vernon, ännu inte klar med sina behov, vände på huvudet och svarade:
”If you sign me it will be the best bit of business you ever do.”
Och så var sagan Harry Catterick och Roy Vernon all.
Läs mer: Största övergångarna 1960 och när Johnny Carey fick sparken i en taxi samt varför Vernon kom med i Old School Footballs Everton of the 60s.
Roy Vernon i ett Merseyside-derby säsongen 1962/63.
Källor: Wikipedia, You Tube, The Everton Encyclopedia, Corbett, James (De Coubertain Books, 2012), Encyclopedia of British Football, Soar, Phil and Tyler Martin (Willow Books, 1984), Harry Catterick - The Untold Story of a Football Great, Sawyer, Rob (De Coubertain Books, 2014)
