Helvetet, tur och retur, Del 1

2001-04-09 kommer en märklig händelse att utspela sig på Malmö Stadion. På ena sidan finns ett lag som gör sin comeback i allsvenskan det är inte bortalaget utan hemmalaget, Malmö FF.

Hösten 1999 raglade denna del av Malmöredaktionen hem till familjen tårögd, vansinnig och framför allt chockad, MFF skulle inte vara ett allsvenskt lag år 2000. TFF hade i praktiken förpassat laget som tillbringat 64 säsonger i allsvenskan till den förhatliga Superettan. Att sedan AIK en vecka senare effektuerade förpassningen nedåt är ointressant, det var den mörka höstkvällen mot TFF som det hela stod klart. Efter två tandborstglas fulla med whiskey och en gråtattack gick jag hulkande till sängs med lampan tänd för säkerhets skull.

17 månader senare är vi tillbaks! Efter sju sorger och åtta bedrövelser så har vi allsvensk status igen och mycket har hänt under denna tid. Hasse Borg anställdes som sportchef och tränarparet populärt kallade RATS (Roland Andersson & Thomas Sjöberg) fick en välförtjänt fot i baken ända ut till Hofterup där de ännu sitter och undrar när någon vill ta i dem med tång.

Efter en turbulent tränarjakt där det spekulerades i möjliga och omöjliga kandidater så anställdes Micke Andersson. Micke A fick först ett glädjebud, nu skulle det satsas och det med besked. Ericsson skulle gå in som storsponsor och det spekulerades om 50 miljoner på 5 år.

Nu är det allmänt känt vad som hände, Ericsson smet likt tjuvar i natten och med sig hade de pengarna som skulle återbörda MFF till allsvenskan. Micke A fick nöja sig med den trupp som trillat ur allsvenskan vilken ”förstärktes” med ett antal uppflyttade juniorer. Ett par spelare försvann och det var väntat men en av dem lämnade klubben på en skändligt sätt vilket jag lär återkomma till i framtida artiklar.

Den nye tränaren och publiken fick alltså nöja sig med en trupp som hade ofantligt dåligt självförtroende. Ett nyförvärv gjordes inför säsongen och det var Joseph Elanga. Denne tidigare landslagsman från Kamerun lovade förvisso gott men visade sig vara totalt okunnig om svensk systemfotboll. Att han sedan växt ut till en bjässe när han lärt sig grunderna är en annan sak och motståndarna lär bli varse han existens i årets allsvenska.

Premiären blev en mardröm som sent skall glömmas. I ett par veckors tid så hade projektet med elitfotboll på Malmö IP valsat runt i lokalpressen. Fotbollsförbundet hade dömt ut arenan ur säkerhetssynpunkt och brandmyndigheterna gjorde en liknande bedömning utifrån sina premisser. Elitfotboll fick inte spelas på IP, det stod klart ganska tidigt. MFF:s premiär skulle ske mot Gunnilse på Hjällbovallen i Göteborg. Den bil som jag framförde letade efter något som kunde likna en fotbollsarena i en halvtimme men fann bara en träningsplan. Efter en stund så fick vi fråga någon av lokalbefolkningen och det som vi trodde var en träningsplan för elever på en närbelägen skola visade sig i själva verket vara Hjällbovallen.

Matchen började och man fick sin första inblick i vad som skulle ske i framtida matcher, åtta man i försvaret och en fotboll som bestod i att böka och tränga, domare som medvetet eller omedvetet tog parti för David mot Goliat osv . På tal om domarinsatser så måste hemmamatchen mot Mjällby nämnas. Svensk fotbolls domargunstling nr 1 Anders Frisk gjorde en så tarvlig insats att jag var övertygad om att skulle bli avstängd av sitt egna förbund. I stället så dömde han EM final några månader senare!

Säsongen blev exakt som vi alla på Hjällbovallen befarade. MFF uppträdde krampaktigt och laget hade fortfarande degraderingen på näthinnan. Motståndarna såg det som en seger att få oavgjort mot det stora MFF och ställde följaktligen upp med åtta man i försvaret. Obalansen i laget var uppenbara, det saknades bland annat en kreativ spelfördelare på mittfältet.

På sommaren så värvades en dansk mittfältare och vi alla trodde att den kreative mittfältaren var på plats. Men det visade sig att Sörensen inte alls hade dessa kvalitéer även om han har mycket annat att tillföra MFF. Men laget tycktes fixa avancemang ändå och ledde serien i början av augusti med 8 poäng, låtvara att de flesta matcher vanns med 1 – 0.

Efter två onödiga förluster mot Öster och Mjällby så blev det dags för stor seriefinal mot DIF. Förväntningarna var stora men en förkrossande förlust med 1 - 6 försatte laget i panik. Det lilla självförtroende som laget lyckats tillskansa sig under våren och sommaren var utraderat efter 90 minuter på Stockholms Stadion.

Resten av säsongen blev ett utdraget lidande där varje tagen poäng var välkommen oavsett hur den togs. Spelet var bedrövligt och ingen av spelarna vågade göra någonting med bollen om de nu mot förmodan skulle vara passningsbar trots att de gömde sig bakom närmsta motspelare, 1 – 6, 1 – 6 ringde i deras huvuden. En spelare bröt mot detta mönster, det var Zlatan, men han vände på kakan och vägrade lämna bollen ifrån sig, även då hans medspelare ibland visade sig vara spelbara.

Men trots svårigheterna och det krampaktiga spelet så stod MFF där som tvåa i serien efter 4 – 2 mot Brage i den näst sista matchen. Jubel och champagne men framförallt en lättnad, det gick! Tvivlet om lagets kapacitet gnagde förståss sinnet men vi var alla lättade.

I seriens sista match så visade laget vad de kan göra utan press, Café Opera kördes över med 3 – 0 och det var resultat som definitivt inte speglade matchen, MFF var mycket överlägsnare än så. HIF besegrades i Svenska Cupen strax därpå och även om HIF:s supportrar tagit fram stordatorer och kvantfysik för att bevisa annat så gjordes det relativt rättvist. Förtrollningen såg ut att vara bruten men Hasse Borg tillsammans med Micke A stred nu på allvar till verket för att skapa ett slagkraftigt allsvenskt lag av det lag som degraderades.

#2484 (nr2484@hotmail.com)2001-04-08 00:03:00

Fler artiklar om Malmö FF