Supersöndag: 2 dagar kvar
Stefan Persson levererar en gästkrönika om 10 blåa år.
April 1996. Åter har sex osedvanligt långa fotbollslösa månader genomlidits i det blaskiga helvete som Malmövintrarna utgör. Premiär mot Örebro, ett lag som kommit att få en liten, notera mycket liten, plats i mitt hjärta, trots senare års debacle. Av två skäl. Båda inkluderar vår förstfödde son.
Som sagt, premiär mot Örebro. Halvtimmen före inspark lämnar vi hemmet, Viktor, 2,5 månader gammal, tryggt nerbäddad i barnvagnen. Avfärden föregås
av förmaningar från mamma. Aldrig har hon varit utan sonen så länge som de tre timmar vi väntas vara borta. Promenaden går via slottsparken, förbi gamla IP och genom Pildammsparken. En och annan cyklist passerar i riktning söderut, sporadiskt också traskande blådårar med Blicken, den där blicken som utstrålar "äntligen". Men detta är som sagt 1996. Hur många besjälade lockade Örebro till en premiär då? Nåväl, beslutsamma steg mot ståplatskorset. Eller grindarna då barnvagnen inte möjliggör vanlig entré.
Viktor sover ännu sött i vagnen, så också när avspark sker. Ännu en bra bit in på första halvlek sover han. Mot slutet av halvleken vandrar vi bakom ståplatspubliken, över från ena sidan av ståplatsläktaren till den andra,
den sida där Di Blåe ska anfalla i andra. Just när vi passerar kiosken stämmer den hittills ganska tysta klacken upp. Orsaken har jag glömt, men sonen vaknar. Och pappa inser att andra halvlek kan bli en pärs.
Men att följa pågarnas sista 45 får önskvärd effekt. Jag ska villigt erkänna att jag varken minns målskyttar eller när målen föll. Men matchen Slutade 2-0 och Viktors första premiär var avklarad. Det skulle bli fler.
Sju år och lika många premiärer senare är det dags för Örebro igen. Segersiffrorna desamma. 2-0. Inte heller denna gång minns jag vem som gjorde målen, eller när. Däremot minns jag orsaken till vinsten. Nåja, jag vill i alla fall tro att det hade betydelse. Ett år tidigare lärde Leif honom att slå sin första bredsida på en vindpinad grusplan bakom stadion. Leif var Viktors första tränare i den fotbollsskola pappa anmält honom till en vårdag på Lilla Torg, vid en av de årligen återkommande MFF-jippona.
Ett år senare kom belöningen. Iklädd Örebros svartvita dräkt promenerade han in hand i hand med Joseph in på stadions vårgröna matta, där pappa dittills aldrig satt sin fot. Tillfälle gavs dock ett och ett halvt år senare, med en lycklig son i varje hand . Viktors repliker från Elfsborgsmatchen kommer att följa mig resten av livet.
- Tack pappa för att jag fick vara med om detta. Det här kommer jag alltid att minnas.
Men nu var det april 2003. Maskotandet får avsedd effekt. Seger 2-0. Historien upprepar sig. Sedan dess har hans hjärta för di blåe klappat allt kraftigare, inte minst beroende på att han själv spelar i P96. Varje match följer han troget, numera på sittplats, med pappa.
På söndag sitter vi bänkade på sektion N, rad 9 plats 367 och 369. Viktor tioårsjubilerar, något inte ens pappa trodde var möjligt den där gången för tio år sedan.
Nu finns Lillebror fem år också på plats. Hans premiärhistoria är tyvärr inte lika meriterande. Mamma vägrade att släppa iväg den då två veckor gamla Theodor till stadion premiären 2000. Som dotter till en sportjournalist är hon så vaccinerad mot fotboll att hon vägrade följa med.
För detta har jag aldrig förlåtit henne. Som plåster på de djupa såren fick han uppleva fjorårets sista match. Må det vara ett gott omen inför söndagens drabbning.
