De första utländska värvningarna
Den allra första större värvningen från ett annat land (utanför samväldet) under 70-talet var inte Ricardo Villa och Osvaldo Ardiles, utan en jugoslavisk ytterback vid namn Ivan Golac, sedan skulle en rad spelare följa i slutet av 70-talet.
De brittiska myndigheterna lättade på regler, vilka tidigare gjort det nästan omöjligt att värva spelare utanför de brittiska öarna eller samväldet och det är också därför vi i slutet av 70-talet fick njuta av fotbollskonster från holländare, argentinare och jugoslaver när vi bänkade oss framför Tipsextra.
Visst, de första utrikes födda spelarna kom tidigare, såsom exempelvis West Hams Clyde Best från Bermuda (samväldet), men det var först efter regellättnaden som den första vågen av framgångsrika icke-britter äntrade scenen i slutet av 70-talet.
Läs mer om Clyde Best, vilket i sig är en fantastisk historia om kampen mot fördomar.
Ivan Golac (Southampton)
Först ut var Ivan Golac som 1978 skrev på för Southampton. Golac var en 28-årig ytterback i Partizan Belgrad som nyttjade kombinationen av två regeländringar, den ena att Jugoslavien tillät spelare att flytta utomlands och den andra var lättnaden av reglerna i Storbritannien.
Golac gick väl lite under radarn, men blev en uppskattad spelare i The Saints. Missade sällan matcher och hade en särskild stil när han tog sig fram på kanten, men till managern Lawrie McMenemys förtret hade Golac en tendens att ”försvinna” på olika äventyr vid bortamatcher. Han blev den förste utländske spelaren att delta i en final på Wembley när Southampton förlorade mot Nottingham Forest i ligacupfinalen 1979. Relationen med managern blev dock allt sämre och 1982 var Golac saga i Southampton över.
Argentinare på modet och nej tack till Maradona
Bomben var dock värvningen av Osvaldo Ardiles och Ricardo Villa.
Läs mer om värvningen och om läget i Argentina runt VM 1978.
Annars var Argentina på modet, sannolikt mycket tack vare Sheffield Uniteds manager Harry Haslam som via sin assistent argentinaren Oscar Arce byggt upp rätt kontakter och var sugen på att tjäna lite kosing, det vill säga inte bara köpa spelare till sin egen klubb.
Birmingham City köpte världsmästaren och ytterbacken Alberto Tarantini vars humör och dåliga disciplin på och utanför plan ställde till det lite och det blev endast 23 matcher som ändades med att han hoppade på en åskådare och gav honom en smocka, efter att ha blivit upprörd över något. Tarantini var en yvig spelare med en uppseendeväckande frisyr.
Harry Haslam såg också till att Sheffield United tog en ung lovande kille vid namn Diego Armando Maradona för provträning. Och visst, han var ju bra, men The Blades tyckte nog att prislappen på 400 000 pund var lite väl tilltagen. Det blev ett vänligt men bestämt nej och istället värvade man landsmannen Alejandro Sabella för mer rimliga 160 000 pund. Sabella blev väl ingen raketsuccé i England och nådde världsberömmelse först 2014, då han som förbundskapten överraskande tog Argentina till VM-final.
Flygande holländare
Större succé gjorde dock Ipswich två holländare Frans Thijssen och Arnold Muhren, vilka imponerat i Tipsextra flertalet gånger. Thijssen och Muhren vann UEFA-cupen med Ipswich 1980/81. Samma säsong blev Thijssen utsedd till årets spelare av fotbollsjournalisterna. Muhren skulle även vinna två FA-cuper med Manchester United samt EM med Holland.
Källa:Got, Not Got – The A-Z of Lost Football Culture Treasures & Pleasures, Hammond, Derek and Silke, Gary (Pitch Publishing Ltd, 2011), Wikipedia
