Det känns som Djurgården har ett ypperligt läge
Vaknade upp och det var vinter. Det är den nittonde oktober och man kan nog säga att den första snön kom överraskande tidigt. Tur inte MFF spelar just idag.
Borde nog egentligen ge mig ut och skotta snö. Grannarna gör det. Orkar inte, vill inte. Vad ska vi prata om mellan slungorna? Fotbollsanalfabeter hela högen är de. De hejar på Sverige när det spelas landskamp och inget annat. Inga klubblag där inte.
En av dem, en ung man med så vackert ansikte att kvinnorna i grannskapet suckar unisont och så grova händer att jag förstår att han inte jobbar som sekreterare, säger att han tycker Örgryte är bra, men kan inte riktigt komma ihåg vad de där bägge argentinarna heter så här i brådrasket. Varför ska jag göra mig till för sådana människor?
Jag tar på mig MFF:s vackra retrotröja med snörning i halsen i stället, sätter mig vid datorn och tittar ut på de stackarna som inte förstår att snön antagligen kommer att smälta bort innan kvällens första grogg är uppdrucken. Och ligger den kvar så finns det ju alltid en dag i morgon. Någon som heter Don Herrold sa att ”arbete är det mest fantastiska som finns här i världen, så vi bör alltid spara en del till morgondagen”. Klok man.
Fast är det kanske jag som är en patetisk stackare? Här sitter jag framför datorn iklädd en ljusblå tröja med snörning i halsen och snickrar ihop en text till en allsvensk supportersida på nätet.
Ser mig själv som en svag spegelbild i fönstret; en man närmare de fyrtio än de trettio sen några dagar tillbaka, med en kroppshydda som alltmer får betraktas som mindre slank och med ett stigande hårfäste, som min sambo – med ögonen fulla av okynnig lögn - tycker klär mig då min vackra panna kommer mer till sin rätt. Jag vänder bort blicken. Inte mycket att se.
Men tröjan är vacker, jesus vad vacker den är. Jag känner mig helt annorlunda med den på. Stolt, stor, vacker, har ingenting att vara avundsjuk på. Så enkelt det är att må bättre när man håller på ett lag. Bara ta på sig en tröja med rätt färger och emblem och genast växer man. Det vet inte mina grannar något om.
Kan man hoppas på att Kalmar vinner mot Djurgården? Det är klart man måste hoppas. Det heter ju så fint att för varje vinst så kommer man allt närmre en förlust. Och Djurgården, som ju förstås alltid spelar den roligaste fotbollen, måste förstås till slut förlora. Tar Kalmar sista chansen att hänga kvar i allsvenskan? Ni ska veta, smålänningar, att vi är många som kommer att heja på er. Go for it!
Ringde elfsborgaren som jag ska se matchen på tisdag med. Frågade vad han tror. Han är försiktigt optimistisk. Vi såg den där fantastiska matchen förra året ihop (Jörgen Ohlsson, say no more) och gör en reprisering i år. Men han tror på ett annat resultat i år.
Det har ju förstås inte gått honom förbi hur jävla illa MFF spelat de senaste omgångarna. Samtidigt som Elfsborg kanske kan spela en aning mer avslappnat beroende på hur det har gått för de andra bottenlagen under söndagen och måndagen. Han frågade vad jag trodde. Fan vet, var mitt svar, och så känner jag det. Det kan ju vara en fördel att de andra matcherna är färdigspelade, det kan också vara en gigantisk nackdel.
Men vilket scenario det kan bli om Helsingborg gör sin plikt mot ÖIS och Kalmar (heja pojkar!) överraskar mot Djurgården, som ju förstås alltid spelar den roligaste fotbollen. Kan det bli 20 000 på läktarna? Sagolik stämning och Ijeh är het som ett strykjärn. Mumma. Men tror jag egentligen det? Mer om det längre ner i texten.
Det är (i skrivande stund) 3 dagar kvar. Snön yr ännu ner och dubbdäcken har åkt på. Till vänster om mig här vid datorn hänger en affisch med laget från 1997, med äkta autografer, jo man tackar.
De flesta vet man ju var de håller till; Thylle, Daniel, Yksel, Olof, Jörgen, Fedel, Stringheim...
T.o.m. Joakim Rannamaa (kommer ni ihåg?) har jag sett som målskytt för något skitlag i en lägre serie (Bredaryd, div 3?). Vi hade ett ungt och lovande lag, som med några få omgångar av det årets serie luktade på guldet.
Jag säger bara, tänk om Prahl hade fått ta hand om dessa killar året därpå i stället för en Thijssen med problem på det personliga planet. Nu har Prahl i stället hand om år 2002:s trupp och med tre omgångar kvar är han på väg att ge oss suktande en medalj. Hur gärna jag än vill hoppas på det, så känns det ändå som om MFF har spelat bort chanserna till den ädlaste medaljen av dem alla.
Jag har bestämt mig för att ändra strategi. Jag tror inte längre på guld. Jag har inte blivit pessimistisk, bara realistisk. Som sagt, MFF har spelat illa den senaste tiden och det har straffat sig. Djurgården har gått förbi, Örgryte har närmat sig oerhört. Det blir nog inget guld, säger jag nu, och hoppas samtidigt jag har gruvligt fel.
Men faktum är: Det känns som Djurgården har ett ypperligt läge. För inte kan väl de förlora mot Kalmar, Sundsvall eller Elfsborg? Inte kan de väl det? Men fortsätter det här vädret med iskalla mattor och snön yrande som mjäll från min farmors hår så vet man aldrig. Sveriges roligaste lag kan helt plötsligt börja tumla omkring på ändorna som barnungar i skidbacken.
Det gör ont att bli glidtacklad och det känns när bollen träffar ömma ställen. Det är kallt, det är jävligt. Och allt kan hända. Det hoppet håller mig uppe. Och vem vet, kanske kastar någon djurgårdare ur publiken in en rökutvecklare som i stället för linjedomaren den här gången träffar Andreas Isaksson på benet just som denne är på väg att försöka rädda ett mål. Det vore väl allt en ironisk nyck som heter duga, eller hur?
