Detta förbaskade gnäll
Jag blev en smula besviken den sista mars. Det var då Arsenal torskade med 2-1 mot QPR och inkasserade sitt första poängtapp i ligan på åtta matcher. Min besvikelse gällde dock i första hand inte laget, utan oss – supportrarna. För det räckte med att bara slänga en kort blick på sociala medier och forum för att bli attackerad av diverse glåpord mot Arsenal. ”Vi vill ju inte ens vinna” eller ”Det här laget är kört” eller ”Låt Ramsey gå om grundskolan”.
Vi pratar alltså om det Arsenal som inte en, utan två, gånger den här säsongen har gjort uppryckningar utöver det vanliga, som har gått från att efter flera omgångar ha legat i ligans bottenskikt, till att nu ligga på plats tre. Visst, QPR är inte ett av ligans bästa lag, men Arsenal spelade trots allt på bortaplan. I Premier League. Och det är aldrig enkelt.
Förlusten var, vad det verkar, en engångsföreteelse, och Arsenal visar på nytt strålande form. Matchen mot Wolves senast bjöd i och för sig på en aningen slarvig insats, där bara en jätteräddning från Szczesny hindrade matchen från att bli match, men inställningen dessförinnan, mot City, var av högsta klass. Då visade Arsenalspelarna att de visst vill vinna, att de visst inte nöjer sig med att vara sämre än någon annan och att de visst tänker göra allt för att knipa den där CL-platsen.
Vårens Arsenal har varit en fröjd. Rosicky har vaknat ur sin femåriga dvala och börjat spela som den dirigent han är. van Persie fortsätter att göra mål. Walcott hittar formen (ibland). Backlinjen är i princip skadefri för första gången sedan Vasas tid. Och bäst av allt – vi har bara tappat poäng i en av de tio senaste matcherna, i vilka vi bland annat har besegrat Liverpool, City, Newcastle och Spurs. Inga dussinlag.
Så varför är vi då så förbaskat gnälliga? Jo, det finns naturligtvis skäl. Det största är att vi har blivit svikna av Arsenal alldeles för många gånger. Så ofta under de senaste åren när de har haft slagläge har laget fallit ihop som ett korthus och underpresterat. När vi har hoppats på dem som mest har de infriat förväntningarna som minst. Därför blir så många av oss numera hatiska så fort Arsenal gör en medioker insats. Det blir ett förbaskat gnäll.
Inför mötet med Tottenham påstod Wenger att laget hade en stor möjlighet att ta sig tillbaka från den dåvarande svackan. Det uttalandet kändes nästintill som en skymf, för ingenting pekade just då på att Arsenal ännu en gång skulle resa sig ur en tuff sits.
När Adebayor – av alla spelare – slog in 2-0-straffen stängde jag för första gången under mitt ungefär 15-åriga supporterskap av matchen. Jag klarade inte mer, och befann mig just då lägre i mitt liv som fotbollsfan än någonsin. En fifa-match senare zappade jag tillbaka till Londonderbyt och satt, bokstavligen, med gapande mun när jag såg att fågel Fenix hade återuppstått och det stod 2-2 i slutet av den första halvleken. Resten av matchen följde jag naturligtvis. Sittandes, hoppandes och liggandes på golvet. När Rosicky – av alla spelare – lyfte in 3-2 grinade jag lite, tror jag. Jag minns inte riktigt.
När både Nasri och Cesc hade lämnat klubben under förra året, och Arsenal under säsongsstarten förlorade med 8-2 mot United kändes det på något sätt som bottennoteringen för klubben under hela PL-historien. Men nu har det vänt. Mitt i all den bedrövelse som den här säsongen har gett finns det flera ljuspunkter, med något som liknar en innevarande framtidstro som det största glädjeämnet.
Arsenal vinner matcher, börjar bli av med skadorna och vågar tro på framtiden. Det finns fortfarande massor med pusselbitar i klubben som måste hittas, men i nuläget verkar både spelarna och klubben åtminstone tro att det går att hitta dem. Alla som på något sätt följer klubben har vid det här laget insett att det, ett, gäller att fixa CL-platsen, två, se till att van Persie skriver på ett nytt kontrakt, och tre, att Arsenal värvar klasspelare på de positioner där det behövs (host, Podolski, host). Även om det inte är gjort i en handvändning kan vi nog vara överens om att det är vad som behövs för att vi i slutet av sommaren verkligen ska kunna se fram en ny säsong. En säsong då vi kanske kan slippa gnälla så förbaskat. En säsong då Arsenal inte sviker oss.
