Diktatorns omklädningsrum
Harry Catterick var en mycket framgångsrik manager, men är idag bortglömd. Kanske för att ingen gillade honom och han styrde sitt Everton som en diktator. Inte minst omklädningsrummet.
När Alan Ball anlände till Everton slogs han av alla stjärnor som fanns på samma plats. På den tiden “household names” som Roy Vernon, Alex Young, Fred Pickering, Alex Scott, Ray Wilson, Dennis Stevens, Brian Labone, Jimmy Gabriel och Gordon West.
Det finns alltid en rangordning i ett omklädningsrum, och Ball visste att han var ung och den dyraste spelaren någonsin, vilket var en belastning när han klev in bland alla andra stjärnor. Samtidigt hade han ett oerhört starkt självförtroende, som faktiskt kan liknas vid Wayne Rooneys när han slog igenom som ett underbarn för Everton och England. Men just i denna stund kände sig Ball liten och insåg att nu var det allvar.
Inledningsvis fanns där inget av den gemenskap som han upplevt i Blackpool. Här var det en kamp om att ta plats i förstaelvan. Det handlade om att äta eller ätas. Varje dag, varje träning och varje match. Det var också så managern Harry Catterick ville ha det.
Leendet som försvann
Det var en leende Catterick som såg till att få Balls namnteckning. Allt gick smidigt och kändes proffsigt. Balls manager i Blackpool - Ron Suart - hade varit som en far för honom, men i Everton blev det något helt annat.
Cattericks leende försvann och det blev uppenbart att han styrde enligt “The Rule of Fear”. Den tuffaste managern Ball haft i sin karriär, fullt jämförbar med en diktator. Det fanns ingen strävan till man management eller ens att vara med på träningarna. Catterick skällde och styrde från sitt skrivbord, eller i omklädningsrummet eller på bussen hem. Efter hand vande sig Ball vid detta, och det kändes därmed mindre skräckslaget. Särskilt eftersom han insåg att han själv var en lysande stjärna och att Catterick lyckats tota ihop honom med Colin Harvey och Howard Kendall - det överlägset bästa mittfält Ball spelat i. De förstod varandra på ett nästan telepatiskt vis.
De närmaste ogillade Catterick - de andra avskydde honom
Howard Kendall blev själv manager för Everton på 1980-talet. Den mest framgångsrike i Evertons historia, men något till över för Harry Catterick hade han egentligen inte. Visst, det fanns en respekt eftersom du vinner inte två ligatitlar utan att veta vad du håller på med. Men förutom det konstaterar Kendall att alla ogillade Catterick, till och med de som stod honom närmast i tränarstaben. Eller snarare så att de som "bara" ogillade Catterick stod honom närmast, de andra avskydde och fruktade honom.
Det var tränarna som skötte det mer peppande uppsnacket och tog alla träningar. Catterick var endast nere på träningsplan ifall media eller ordförande John Moores var på besök. Det var när petningar, bestraffningar och utpekanden om vilka som gjort fel, Catterick klev fram. Han skrek sällan, eller kastade saker. Det var inte hans stil. Men han var tydlig, obarmhärtig och ofta direkt mot enskilda spelare. Det gjorde ont att höra. Lägg därtill att aldrig närmade sig spelare på ett mer personligt plan och sågs som en mycket avståndstagande och kall person, gjorde fruktan för honom än större. Alla visste att han satt på sitt kontor där han kunde se ut över varje litet hörn på träningsanläggningen Bellefield. Likt Saurons öga. De som inte skötte sig kallades upp till hans kontor.
Men undan för undan blev ändå detta - enligt unge Balls första intryck - tuffa omklädningsrum ett av värme, humor och gemenskap. Mycket byggde nog på gemenskapen i att alla fruktade eller ogillade Catterick.
The Golden Visions hörapparat
Den store stjärnan och liraren under 1960-talet var Alex “The Golden Vision” Young. Han led av dålig hörsel och när Everton vunnit och Young glänst, var den påskruvad. Men svåra förluster på leriga planer var inte Youngs grej, och det var ofta just honom som Catterick gick på och gav skulden. Då skruvade han helt sonika av ljudet på hörapparaten och medspelare fick peta på honom:
“Det är dig han pratar om.”
Men det gav “The Golden Vision” blanka fasen i.
Lagkaptenen Brian Labone - den viktigaste pusselbiten i gemenskapen
De hade alltid utegångsförbud i samband med alla resor, men vid ett tillfälle ville de gå ut och slappna av. Den då unge Howard Kendall vågade inte följa med, men lagkaptenen Brian Labone beordrade honom att hänga på. Givetvis fick Catterick reda på pubbesöket och dryga böter väntade för hela gänget, det vill säga alla utom Kendall, eftersom “Labby” - när ingen annan vågade - sa:
“Ge inte Howard några böter. Jag tvingade honom att följa med.”
Det var en av många andra faktorer som gjorde att Kendall litade helt och fullt på sin lagkapten och gav allt för honom. Och här kanske ändå dynamiken Catterick och lagkaptenen Labone funkade för att skapa gemenskap. Det sägs också att Catterick hade två omklädningsrum på träningsanläggningen Bellefield - ett för dem han gillade och ett för de spelare han ogillade.
Det går många historier om denne Harry Catterick, dock har de sällan lyfts fram förutom i hans gamla spelares vittnesmål på After Dinner Speeches eller i deras biografier. Historien om Harry Catterick är en historia vi på Old School tycker är värd att lyftas fram och vi gör ett försök att behandla valda delar i artikelform och vår podd.
Lyssna på historien om Harry Catterick - diktatorn det blev tyst om
» Klicka här för att lyssna
Här en liten hyllning i bilder av den framgångsrike Catterick