Dum & dummare i konstant repris
Jepp, ännu en text om Newcastle United och Mike Ashley.
Vad är Mike Ashley stora svaghet? Vad är roten till hans impopularitet och konstanta misslyckande som ägare för Newcastle United?
Man hör ofta att det är bristen på investeringar i spelartruppen men det är inte riktigt sant. Inte som helhet i alla fall. Det var sant under Rafael Benitez tid som tränare då Newcastle sysslade med en positiv nettospendering där Benitez var tvungen att sälja spelare för att få loss pengar till nyförvärv. Newcastle avancerade heller inte i löneligan någonting under spanjorens tid utan tvärtom, inför förra säsongen så var Newcastle det enda laget i Premier League som minskade sina lönekostnader. Så under den här perioden var det sant att Ashley inte investerade och detta var ett problem men ser man från ett helhetsperspektiv så målas en annan bild upp. Under Mike Ashleys första 10 år som ägare så spenderade Newcastle större belopp på spelare än vad Tottenham gjorde under samma tidsperiod, samtidigt som Newcastlesupportrar fick se Tottenham dra ifrån Newcastle allt mer i tabellen.
Med andra ord var det inte bristen på investering i spelartruppen som ledde till att Newcastle halkade efter Tottenham. Roten till det onda låg någon annanstans.
Det var ett antal år sedan nu som Mike Ashley öppet annonserade sina ambitioner för Newcastle United. Ashley hade blivit väldigt inspirerad av Arsene Wengers övning i Arsenal där den franska fotbollsfilosofen lyckades med minimala resurser hålla Arsenal kvar i toppen år ut och år in. Man värvade in undervärderade spelare från mindre ligor och sedan lyckades Wenger vidareutveckla dessa spelare. Ashley ville anamma den här modellen, han ville att Newcastle skulle bli "Arsenal of the Tyne".
Idén sattes till verket. Graham Carr, en erfaren gubbe i sammanhanget som tidigare suttit på en inflytelserik roll i Tottenham fick rollen som chefscout. Spännande spelare från mindre ligor började värvas. Två av de mest profilstarka var Yohan Cabaye och Cheick Tioté. Och det blev kortsiktigt en väldig framgång, Newcastle flög fram i tabellen och slogs om Champions League. Graham Carrs arbete hyllades till skyarna, kanske var det nu det lossnade för Ashley och hans Newcastle United? Kanske Ashley skulle lyckas lappa ihop relationen till supportrarna som sedan länge varit infekterad?
Det blev inte så. Redan nästa säsong var Newcastle tillbaka på nedre halvan i slaget om nytt kontrakt. Den Wenger-inspirerade satsningen fortsatte och spelare från främst Frankrike strömmade till Tyneside. Men det visade sig att Alan Pardew och Steve McClaren inte var några Arsene Wengers.
Fotbollsprofessorn Arsene Wenger.
Mike Ashley svaghet har alltid varit hans fundamentala oförståelse för hur fotboll faktiskt fungerar. Han verkade tro att Newcastle bara skulle kunna kopiera Wengers värvningsstrategi så skulle framgången komma som på beställning. Han förstår sig inte på spelsystem och så vidare, Alan Pardew och de som efterträdde honom hade inte samma förmåga och begåvning som fotbollsprofessorn från Strasbourg. Det långsiktiga resultatet blev nedflyttning.
Det är sommaren 2019. Newcastle har nyligen stått för ett transferfönster som förbryllade undertecknad där och då. Jag skrev om hur jag inte kunde se någon röd tråd med värvningarna alls men den röda tråden har jag nu lyckats pusslat ihop i efterhand.
Newcastle brände 40 miljoner pund på en anfallare som lirat för samma klubb, i samma roll som Liverpools storstjärna Roberto Firmino. Och sedan lade man 18 miljoner pund plus bonusar på en offensiv ytter vars karriär hittills påminner om Mohamed Salahs innan Liverpool. Saint-Maximin, en sevärd spelare med fräck teknik och fart men vars svagheter ligger i slutprodukten, han behöver effektivisera sitt spel. Man kan ta bort Saint-Maximins namn där och stoppa in Salah från tiden i Roma och samtliga romanisti hade hållit med mig i min beskrivning skulle jag tippa på.
Efter 3-1 förlusten mot Liverpool i höstas så satt Jurgen Klopp och hamrade in vilken otrolig potential det finns i Newcastles offensiv. Hur mycket supportrarna på St James' Park har att se fram emot när bitarna väl lagts på plats. Man skulle ju kunna tolkat detta som rena artighetsfasoner från Klopps sida. Men jag tror inte det, Klopp sitter inne på förmågan att få ut någonting ur dessa spelare, han vet hur pusslet ska läggas. Men återigen har Ashley gått bort sig på samma sätt som tidigare. Han satte Alan Pardew och senare Steve McClaren med uppgiften att försöka imitera Arsene Wenger. Och nu har han anställt Steve Bruce med förhoppningen att han ska vara kapabel till liknande övning som Jurgen Klopp. "Arsenal of the Tyne" har skrotats till förmån för "The scousers of Tyneside" men utförandet är lika bristande som tidigare, Ashley har inte lärt sig någonting från sina tidigare misslyckanden.
Klopp, världens bästa tränare just nu.
Newcastle United återfinns på 12:e plats i Premier Leagues lönetabell. En position framför ligger Southampton. Och helgonen anställde Ralph Hasenhüttl, en topptränare i Bundesliga och när den anställningen skedde så låg Southampton och dansade kring nedlyttningsstrecket. Vad är det som stoppar Newcastle från en liknande anställning egentligen? Det kryllar av Light-Klopps i Bundesliga. Ta den uppenbara, Hoffenheims tränare Alfred Schreuder som i flera års tid var assisterande till den främsta Klopp-klonen Julian Nagelsmann och som just nu fortsätter att ta Hoffenheim till respektabla placeringar på övre halvan. Varför kan inte Newcastle anställa honom för? Det är ju inte som att Newcastlejobbet bör betraktas som oattraktivt direkt. Newcastle kan betala en mycket högre lön och Ashley har ju som ambition just att värva den sortens spelare som Schreuders fotboll behöver för att nå resultat.
I alla fall denna övning kommer med stor sannolikhet sluta på samma sätt som den förra. Det är inte idéerna i sig som är felaktiga, tvärtom den tyskböljande fotbollen håller på etablera sig som det nya svarta och det skulle vara otroligt smart att haka på den trenden just nu. Men det är utförandet av dessa idéer som är undermåliga och mitt tycke snudd på parodiska.
Och anledningen till att det är på detta vis är för att Mike Ashley är extremt jävla korkad. Och jag menar extremt korkad i det här sammanhanget som är fotboll. Han har ingen förståelse alls hur man når framgång inom den här sporten. Ashleys 13 år lite drygt som ägare för Newcastle United är som att se Dum & Dummare i konstant repris. Dum & Dummare 2 för att vara mer exakt för underhållningsvärdet i dessa misslyckade övningar har dessvärre också varit väldigt begränsat.
