Ellands Roads finest - Del 1
Att prata om heliga treenigheter hade mest troligt fått den legendariske Leedstränaren Don Revie att rotera i sin grav. Revie byggde en sammanhållning och “vi mot världen”-attityd som kunde liknas vid en stor lycklig familj, men som också ibland gränsade mot en sekt där man inte tilläts komma in om man inte hade rätt bakgrund. Skrapar man lite på ytan i denna sammanslutna grupp så utkristalliserar sig ändå en treenighet som var navet och kittet i detta Yorkshirebygge.
“If you come back there will be plenty fucking more of that” och “ If you ever take the piss out of me or Leeds United again I will break your legs” är ju två citat som ganska tydligt beskriver att det inte direkt var någon söndagsskoleverksamhet som Revie under 13 år byggde upp i Leeds United. Det första citatet yttrade mittbacken Norman Hunter efter att han under en ligamatch mot Derby manglat ner rumskamraten i landslaget Roy McFarland. Det andra citatet kommer från den fantastiske mittfältaren Johnny Giles efter att han blivit uppsnurrad av Leicesters gamäng Frank Worthington. Han hade dristat sig till att, med ryggen mot Giles, ha chippat bollen över både sin egen och Giles axel och det föll minst sagt inte i god jord.
Både Hunter och Giles var två av Revies tidiga fynd. Giles hade etablerat sig i Manchester United som en de spelare som skulle ta över efter den så tragiskt omkomna “Münchengenerationen”. Men efter några mindre goda insatser i Unitedtröjan hamnade Giles i frysboxen hos den legendariske managern Matt Busby. Det var då Revie såg sin chans att göra sitt transferdrag. Detta visade sig vara genialiskt då Giles under över 12 åren i det vita Yorkshiregänget var den stora speluppläggaren och strategen. Angående Busby lär Giles ha sagt till sin hustru: “ I am going to haunt him” vilket fritt översatt betyder “ Jag ska hemsöka honom” Giles glömde inte en oförrätt, en förmåga som skulle komma att förfinas ännu mer under tiden i Leeds. Busby ska enligt Giles egen utsago ha sagt att släppa Giles var hans karriärs största misstag.
Norman Hunter hade kommit ganska tidigt till Leeds. Redan som 15-åring så anlände den ganska tanige Hunter till Leeds. Under de första åren så spelade Hunter företrädesvis i de främre regionerna i laget och inte med nån större framgång och hans vidare framtid i Leeds var vid ett flertal tillfällen ifrågasatt ända tills Revie en dag tog ynglingen åt sidan och förklarade att nästkommande match skulle han spela centerhalv. Några månader senare gjorde den då 19-årige Hunter A-lagsdebut, en plats han snart skulle göra till sin.
Billy Bremner hade också anlänt tidigt till Leeds. Ytterligare en nationalitet skulle läggas till den irländske Giles och engelsmannen Hunter. Bremner anlände från Stirling i SKottland redan som 16-åring och gjorde sin A-lagsdebut kort därefter 1960. Bremner tog en mer eller mindre fast plats ganska omgående. I samband med att Leeds ramlade ur högsta divisionen 1960 så tappade dock Bremner sin plats i laget. Han hade vid ett flertal tillfällen förklarat för dåvarande managern att om han inte fick möjlighet till A-lagsspel så ville han flytta tillbaka till Skottland till sin fästmö. Taylor avgick 1961 men då hade Bremner redan accepterat att flytta hem och spela för Hibernian, något som stoppades av den nytillträdde managern Don Revie. Det var förmodligen Leeds och Revies smala lycka att det var ett lyckat övertalningsförsök...
I morgon kan ni läsa vidare om vilka egenskaper som gjorde dessa herrar till en så stabil treenighet för Leeds under väl över ett decennium.