En dag i Blackburn - Rovers vs Leeds United
Klockan är 11.35. Bilköerna ringlar sig ända ned till Ewood Park. Taxichauffören blir alltmer stressad. Mitt plan var försenat på grund av dimma över Manchesters flygplats och då var ändå tidschemat rätt pressat redan före förseningen, då jag måste vara i Blackburn innan avspark 12.00.
Resan från Manchester blev trevlig. Jag fick till och med se taxichaffisens hem i Bolton och samtalet spann från fotboll till Tony Blair och Brexit. Men nu börjar tiden rinna ut för oss båda. Han ska hinna tillbaka till Manchester för näst hämtning och jag vill hinna fram till avspark. Jag promenerar den sista biten ned mot Blackburn Rovers hem. En klubb som var med och startade ligan 1888. Idel blåa halsdukar med Rovers-supportrar som rör sig ned mot Ewood Park. Stilla och förhoppningsfullt. Bussar med något överförfriskade Leeds-fansen susar förbi.
En scouser-kompis till mig berättade att Fred Pickering bodde i närheten av arenan, så fantasin skenar iväg och snart är varenda hus ett potentiellt hem för en centerforward som slog igenom i Blackburn (1959-63) för att sedan skriva på för hårdsatsande Everton 1963. Det blev även tre landskamper för England med ett fenomenalt facit på fem mål! Skador förstörde dock en del och hans största besvikelse var petningen i FA-cupfinalen 1966, då Evertons manager Harry Catterick ansåg att han inte var hel nog och satsade istället på unge Mike Trebilcock som gjorde två mål i en final Everton vann med 3–2. Tanken att Pickering kan bo i något av de hus jag går förbi är svindlande för en nostalgiker som jag.
Passerar en pub som Leeds-fansen har gjort till sin och ganska snart är det bara jag och Leeds-fansen som rör sig mot Ewood Park. Blackburn-borna måste ha tagit någon annan väg. 11.50 är jag framme. Hinner inte gå in i klubbshopen eller fota statyn av den gamle ägaren Jack Walker.
Klockan 12.00. Leeds Uniteds bortafölje fyller hela Brian Douglas Darwen End på Ewood Park i Blackburn. Sitter på gamla Riverside Stand, långsideläktaren som likt familjens svarta får är betydligt äldre än de tre andra läktarsektionerna. Pelare och skymmande tak och du går upp på läktaren från planens sida sett istället för att komma ut i ifrån en utgång inifrån. Måste ta en bild på Leeds-läktare. Om jag bara kunde få fart på mobilen. Nästan ingen täckning. Avsparken slås och jag funderar över vilken läktare jag trivts bäst på genom årens lopp samtidigt som jag försöker få fart på mobilen. Vips hör jag ett jubel och hela Riverside vibrerar av applåder och stampande. Blackburn tar ledningen med 1–0 redan i den andra minuten. Ett mål jag aldrig hann se. Jag trycker på skicka och lägger sedan undan mobilen. Att man aldrig lär sig.
Ganska snart fastnar jag för Leeds kreative speldirigent. Samuel Saiz. En 27-årig spanjor, läser jag i programmet (dock utan att släppa ett getöga mot plan) som vandrat runt i flera spanska klubbar, alltifrån Real Madrid, Atletico Madrid, Almeria, Getafe till Melila, men hans bästa säsong var 2016/17 i Huesca. Och nu är han i Leeds United.
I inledningen av matchen styr han allt och verkar spela på en annan nivå än de andra. Man kan riktig se på honom hur han vid varje enskilt läge söker den där något mer geniala passningen eller aktionen. Han inser själv att han har det i sig, till skillnad mot övriga. Ändå är det ett imponerande Leeds vi ser, där bollen går efter backen, mottagningarna är delikata och det är ett lagbygge som har ett större spel än exempelvis Blackburn, som dock sliter hårt samt är riktigt vassa i omställningarna.
Det är fart i matchen. Men Saiz imponerar mest. Gubbarna ovanför mig på läktaren, vilka låter som om de följt Blackburn sedan 1950-talet, är märkbart oroade varje gång spanjoren får bollen. Men undan för undan mattas Saiz. Blackburn lyckas stänga ned honom hyfsat bra och kan till och med skapa omställningar när spanjoren letar efter det geniala någon sekund för länge. Jag njuter av spelet. Full fart, men ändå så mycket skickliga bollmottagningar och fint passningsspel. Noterade säkert fyra-fem klacksparkar under de första minuterna. Dessutom slits det och löps, på samma sätt som man förväntar sig av riktigt bra engelsk fotboll. Publiken är med på noterna hela tiden. Jag blir kissnödig.
Passar på att gå strax före halvtid så man slipper de långa köerna. Går trappstegen ned för läktaren och kan sedan följa spelet från sidan i jämnhöjd med spelarna och då kvitterar Leeds. Jag riktar blicken upp mot The Riverside. Det är en tacksamhetens blick, för om läktaren hade varit byggd som alla andra, hade jag missat även detta mål. Nu fick jag istället första parkett.
Dags för toabesök och sedan en paj.
Leeds är ett bättre spelande lag, men Saiz tänker ibland lite för länge, lite för svårt och även om man har rejält tryck ibland, så skapar Blackburn också vassa chanser och gör även 2–1, vilket också blir slutresultatet. När jag ansluter med några andra kompisar som också sett matchen och ska till Liverpool inser jag av deras analyser att jag nog fokuserat för mycket på Saiz. Matchen innehöll mycket annat, men just det är tjusningen för mig med att se fotboll på plats. Du kan följa din egen match, koncentrera dig på det som du tycker är intressant. En gång på Craven Cottage (Fulhams hemmaplan) ägnade jag en halv halvlek åt att följa avbytarnas rörelsemönster och hur de följde matchen och snackade med fans på en uppvärmningsyta som var ytterst begränsad.
Avslutar med en selfie tillsammans med Jack Walker (statyn alltså) och sedan har vi inte så mycket tid att spela på för att hinna till Liverpool. Men tankarna om Saiz kan jag inte släppa. Det finns något i honom som kan ta Leeds till nästa steg, men inte tusan kan han jämföra sig med – enligt mig – klubbens absolut främsta mittfältsgeneral genom tiderna – Johnny Giles.
